Lokal prästtvist - lokal?

I fredags var det lokal tvisteförhandling i Gnosjö för att bli av med komminister Mattias Fjellander. Kyrkorådet vet hur en slipsten ska dras. Tidigare har en kyrkoherde och en kantor blivit utköpta. Den arme mannen i kyrkomötet tänkte att ordet var utlöst. Han meddelade: "Jag har varit med om en utlösning. Det var en svår upplevelse." Han återkom till detta tema under ledamöternas alls inte återhållna munterhet. Men nu är det allvarligare. Saken gäller utköp.

Kyrkorådets skrivelse i ärendet har getts till media. Förhandlingen slutade i oenighet och saken ska upp centralt men positionerna är låsta och saken hamnar till sist i Arbetsdomstolen. Församlingen får betala ,och det är precis vad som är uträknat. Prästen blir man av med. Precis som man ville. Samtidigt är församlingen tillsynsärende i domkapitlet - det domkapitel som inte såg sig ha några möjligheter att försvara prästen. Vi har med lite krumbukter fått det just så uselt som några av oss varnade för - därtill manade av frikyrkliga pastorer, som visste hur systemet fungerar när förkunnaren står under en lokal styrelse.

Anklagelsen? Man kommer med en incident för 5-6 år sedan med en konfirmand. Det har i sammanhanget inget att göra men avslöjar den gängse metoden när man ska sparka en präst. Fiske efter negativa informationer och endast sådana. En alldeles vanlig åklagare har en skyldighet att ta fram också det som talar för den som eventuellt ska åtalas. Här gäller något annat. Det egentliga motivet tycks vara anklagelsen för illojalitet. Det borde inte vara en anklagelse utan en hedersbeteckning. Lojal betyder laglig, dvs en opålitlig person som följer härskarnas lag - den uttalade och den outtalade. Kan en kristen vara lojal? I Romarriket uppfattades de kristna som djupt illojala för de hade en Herre. Sådant  som har en Herre blir inte lojala. Den romerska makten - och kyrkorådet i Gnosjö - såg rätt. Men i vart fall kyrkorådet borde få det svårt med prästrekryteringar framöver. Romarriket gick under och Kyrkan tog över ...

På vilket sätt var Mattias Fjellander illojal? Han har erkänt att han lämnat information om att Gnosjö anställde en kyrkoherde vars bolag debiterade en kostnad om 130 000:- plus moms i månaden för kyrkoherdens tjänster. Det var en präktig skandal, förstås. jag skrev om den. Inte informationen, allotså, utan skurkavtalet. Kyrkorådets ordförande, som tydligen rätt självsvåldigt gjort upp om saken, borde rimligtvis få gå. I stället ska den som berättade saken för andra i kyrkorådet, de som trots allt har ansvar för det frattade beslutet fast de inte vet några detaljer, väck. Putin hade uppenbarligen trivts i Gnosjö. Jag tror nu inte att Putin har något att lära. Om jag trott det hade jag uppmanat den kyrkliga ledningen att bjuda in honom. Nu behövs det inte. Men kyrkorådets ordförande Ann-Marie Johansson kanske skulle avlägga en kollegial visit i Kreml?

Jag vet hur det blir fortsättningsvis. Många kollegor beklagar det inträffade med reservationen "vi vet ju inte riktigt hur det är, kanske gäller saken något annat för detta kan det väl omöjligt handla om och vi vet ju hur Dag eller Björn elleer Stefan eller Mattias är". Så står prästen ensam. Den bisarra anklagelsen uppfattas dölja andra. Det faktiska sakförhållandet är nog det, att det finns inget annat än bisarra anklagelser men i grund att man inte gillar prästen, hans hållningar, hans förkunnelse, hans ställningstaganden. Men försiktiga präster kan under allt sitt beklagande likväl tänk: "Saken gäller kanske något annat? Och det man inte lagt sig i, behöver man inte dra sig ur." Försiktighet är en dygd. Inte för apostlar, inte för martyrer - men för präster och biskopar. Kollegahjälpen är följaktligen ärligt menad men kraftlös.

Sedan kommer vardagen, när prästen inte går fri från allt som var - och när processen blir utdragen under lång tid - allt som är. Samtidigt pågår vardagen för alla andra opch man kan inte alltid fråga prästen i processen hur det är. Förresten vet alla utgången. Han får pengar efter dom i Arbetsdomstolen. Ingen präst som varit med om något av detta har gått oskadd ur denna process. Tilliten, denna grundkategori i det mänskliga livet, är skadad. Herren Jesus kan hjälpa och skapa nytt, det vet jag, men tilliten till den konkreta gemenskapen - Svenska kyrkan på alla hennes nivåer - är för alltid skadad. Människor som gett sina liv - anförtrott dem åt - Svenska kyrkan, ska inte behandlas så.

Vad händer fortsättningsvis med det tillsynsärende mot församlingen som domkapitlet inlett? Blir kritiken skoningslös? Interdikt? Eller blir det kraftlösa, till intet förpliktande, ord? Växjö domkapitels behandling av frågan ska jag följa med ohöljt intresse.