Allhelgonahelg

Nu har vi en hel helg inte bara för gravkulten utan också för något mer. Svenska folket berövades visserligen år 1953 den långhelg som Allhelgona kunnat vara (ledigt fredag-söndag i år) men vad allt ska inte ske av begränsningar i tillväxtens namn. Jag vill fokusera på helgonkulten. I Växjö stift har den fått nya uttryck genom porträttet av biskopen Thidevall. Det sitter över en dörr i Kapitelsalen på Östrabo, så dessvärre kanm man inte ha en ljusbärare i närheten och plats för tillbedjan. Det hade man kanske inte fått hur som helst. Östrabo är ett brandfarligt hus. Tar det eld, brinner kåken ner på 4 timmar, visste salig Hellström att berätta. Hans salighet är dock med hästlängder utslagen av hans helighet Thidevall. Kolla bilden om ni inte tror mig. Jag har dock som vanligt en praktisk lösning på problemet med tillbedjansljus. Man skaffar en sån där romersk anläggning med lampor som tänds när man lägger i ett mynt (eller sticker ner kammen och effektivt kan tända en hel rad med lampor!) Men nu ska jag inte tramsa bort heligheten. Här är bilden, kerubliknande om inte annat.

Jag har varit i kyrkan. Prästen hade inte vett att klä sig. Han firade mässa i röklin och stola. Hans ursprung var nog västsvensk gammalkyrklighet i den tappning där det är gammalt kyrkligt mer än gammalkyrkligt. Unket 60-tal och ingen liturgisk medvetenhet och därför ingen chans för församlingen. "Helig" var borta men också "Sursum corda". Predikan klargjorde att Jesus var den bästa dödshjälpen. Det tror jag. Under predikan kunde man tänka sig att den gamla människan skulle vara moribund.  I det här fallet var det närmast den nya som befann sig i det tillståndet. Pastorn läste inte över brödet och vinet utan under  och höll upp nattvardselementen i en pose som betänkligt liknade Frihetsgudinnan i New York. Nå, man kan blunda. Det borde jag gjort också vid altaret, där jag såg att pastor inte använde corporale och kalkklädet låg hopskrynklat till vänster på altaret. Vid distributionen var han till lika delar långsam som känslosam. Unket 60-tal, som sagt. Jag står inte riktigt ut. Om man kan göra något med tanke, varför ska det heliga hanteras tanklöst?

Det kunde varit annorlunda. Det kunde predikats intellektuellt redligt och liturgin kunde gett plats för ordning och reda och för gudsfolkets agerande. Pastorn sa väl inget som var fel, irrlära eller så. Det var bara dåligt. Hade mannen något ärende till mig? Eller var det en lysande förkunnelse och jag som förspall tillfället? Detta senaste kunde man förstås hoppas - men jag fruktar att saken var värre än så. Karln är äldre än jag och prästvigd efter mig. Ska det vara så här uselt, vet jag faktiskt inte hur länge jag står ut. Tills vidare ska jag styrka mig genom tillbedjan - devotion - inför den helige Thidevalls gyllene ikon i Kapitelsalen. Kanske kan biskop Johansson ställa fram ett knäfall i varje fall ...