Herr Låtsaspresident Larsson

Kl 19.30 kan man på webben se herr Låtsaspresident Larsson öppna kyrkomötet. Han har inte varit i kyrkomötet längst tid med en egendomlig - men kreativ - räkning ska han gälla som ålderspresident. Jag känner förstås kravet att den som verkligen varit längst tid i kyrkomötet hälsar ledamöterna - så här kommer ett tal till uppbyggelse, just det som efterfrågats på denna blogg.

"Den som varit med i kyrkomötessammanhang längst tid blir ålderspresident och får uppgiften att hälsa ledamöterna i det nyvalda kyrkomötet välkomna. Välkomna alltså till kyrkomötet 2014-2017 och dess första valsammanträde. Valsammanträdet är en nyordning för att resultatet från kyrkovalet ska få ett snabbare genomslag och uppgiften nu är alltså val. Nästa år möter sakfrågor att läsa in, överväga, behandla och besluta.

En ledamot av Svenska kyrkans kyrkomöte är med i en exklusiv gemenskap – men då är det inte kyrkomötet jag syftar på utan Kyrkan. Den är en gemenskap med Den Helige Treenigheten, med änglar och ärkeänglar, med apostlar och martyrer och en gemenskap genom årtusenden. Där är vårt sammanhang. En apostolisk Kyrka som är exklusiv och gränslöst inklusiv. Det ligger i det som kallas apostolicitet. Kyrkan hör ihop med apostlarna, deras tro och ordningar och det är denna apostoliska Kyrka som av Herren själv är sänd i världen att möta människor och locka in dem i trons äventyr. Det apostoliska förvaltar evangeliet och förnyar evangeliets uttrycksformer, det är själva det apostoliska uppdraget. Och där får vi vara med. Svenska kyrkan uttrycker om sig själv att hon är en apostolisk kyrka.

Men beslutsfattandet då? Nådegåvan att styra är inte den viktigaste. Det finns en uppräkning över nådegåvor och där hamnar styresfunktionen näst sist ( 1 Kor 12:28). Det ska beslutsfattare påminna sig.  Att hjälpa är en viktigare gåva, t ex. Men beslut måste fattas. Det sker, menade biskop Gottfrid Billing, genom att vi övertygar varandra med goda argument men det sker också i samtalet med trons människor i alla tider. G.K. Chesterton påpekade, att Kyrkan är den verkliga demokratin för där får man ett ord med i laget fast man är död. Alltså läser vi och samtalar med evangelister, apostlar, kyrkofäder och kyrkomödrar tiderna igenom. Vi förvaltar ju något som de en gång hade hand om – och vi gör det i gemenskap med dem och nyfikna på deras erfarenheter därför att de var som vi – människor med människors grundfrågor.

Det betyder att läsning är en livsform i och för beslutsfattandet. Några av den kristnas trons portalgestalter är läsare. Dominikanermunken Thomas ab Aquino läser och systematiserar sitt vetande. Det var då 1200-tal och hans kunskap är bedövande imponerande. Hans munkbroder Albertus Magnus läser också och det sägs om honom att han visste allt om allt som det var värt att veta något om men han läser inte bara. När han vandrar – och han vandrade mycket och kallades efter sin fotbeklädnad ”Sandalen” – ser han sig nyfiket om för att i allt se Guds verk och avsikter. Av Albert menar jag att vi ska öva den goda nyfikenheten, den som alltid vill se lite mer. Den hållningen gör debatterna och samtalen spänstiga och besluten klokare – förutsatt att vi minns att vår fina gemenskap trots allt inte är kyrkomötet.

En sak till: kyrkomötet är en plats för vänskap. Här möter vi personer som vi annars inte skulle träffat och upptäcker att vi tycker om dem. Lars Rydje (S) var ålderspresident tidigare. Jag räknar honom till mina vänner. Det är en vänskap där vi talat både personligt och principiellt, delat erfarenheter av livet och kyrk-livet. Vi drar inte säkert samma slutsatser när vi behandlar kyrkopolitiska frågor, vilket självfallet för mig blir en obegriplighet jag dock kan leva med. Får jag önska gamla och nya ledamöter något alldeles särskilt så är det förstås att ni ska hitta vänner här, i nomineringsgruppen och utanför den. Det blir lite lättare när vi går att sakbehandla frågor då än när vi positionerar och väljer, kan jag säga.

Välkomna till ansvarstagande i kyrkomötet och med dessa ord förklarar jag Kyrkomötets 2014-2017 valsammanträde öppnat."

Jag fick frågan om det ska vara så viktigt att vara ålderspresident. Alls inte. Men ska den vara ålderspresident som varit längst tid i kyrkomötet ska man väl räkna rätt och hitta den nämnare som gör att man korrekt kan jämföra kyrkomötena 1979 och 1982 med kyrkomöten efter den nya ordningen. Kan man nämligen inte räkna rätt, har kyrkomötet fått en låtsaspresident. Det kanske är rätt symtomatiskt för Svenska kyrkan. En låtsaspresident som är en tankekonstruktion.