Konferensskvaller

Symposiet om Stasi och stiftet kommer att dokumenteras. Resultatet av konfererandet borde kunna bli ett vanligt forskningsprojekt - tvärvetenskapligt. Det påpekades lite stillsamt att Växjö stift inte var det enda med förbindelserna med landskyrkor i DDR. Göteborg och Linköping hör också dit. Och upprepade gånger har slagits fast det som var självklart: de betryckta i kyrkor bakom järnridån har vi ett ansvar att ha kontakt med. Det var inte där problemet låg. Det låg i något många inte såg, Stasis arbete med att skaffa sig informationer.

En samling dugliga personer gav värdefulla bidrag och jag imponerades, som vanligt, av kompetens. Christoph Andersson har jag läst och hört tidigare. Lena Breitner Ekberg och Gunnar Ekberg var väl insatta och Svante Winqvist likaså. Alla fattar att jag roas av att möta gammal underrättelsefolk från SSI och IB. Teologerna gick inte av för hackor. Anders Brogren var den som i egenskap av ordförande för KSF, först mötte Aleksander Radler. Så var studentrörelsens hus på Tomegapsgatan fotograferat av Radler liksom teologiska fakulteten och fanns i Radlers Stasi-akt, kanske för att Stasi skulle kunna hämta hem honom om Säpo blev närgånget. Ingmar Broheds föreläsning var byggd som en liten pusseldeckare, elegant. Björn Rymans föreläsning lästes upp - för denne duglige och viktige forskare är sjuk. Deltagarna var också på bettet. Kyrkogårdschefen Anders Andersson, Ystad, gav en kortinfo om underrättelsearbete. Marianne Erson gav den nödvändiga kritiska reflektionen hur spionjakten kan drabba helt oskyldiga. Jag ska inte räkna upp mer folk - men för första gången började vi gemensamt nysta i något som har bäring framåt. Och jag visste att underrättelsearbete bedrivs på mycket lång sikt - och överraskas likväl av hur trådar tvinnas och folk placeras. Något kanske sker slumpvis men en hel del planmässigt. Mer planmässigt än det i samtiden gick att se.

Att arbetet - förutom att förberedas för ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt - måste bedrivas så att arkivmaterial säkras och intervjuer med de inblandade genomförs (oerhört viktigt och angeläget att det sker nu!) är självklart.

Till det värdefulla hörde att redaktören Dike kopierat kyrkomötesmotionen från 2000 och debatten. Han ville att kyrkostyrelsen skulle få i uppdrag "att låta utreda hur teologer, präster och förtroendevalda i Svenska kyrkan har förhållit sig till regimer, som i kommunismens namn begått brott mot mänskligheten." Kyrkolivsutskottet konstaterade att detta arbete redan (år 2000) initierats (vilket tydligen inte var sant - om man ser saken från 2013 års horisont för då skulle väl ett forskningsresultatet föreligga, i varje fall som en delrapport?). I debatten ställde jag upprepade gånger frågan om vad Svenska kyrkan kunde anklagas för när enskilda personer agerat. Så ägnades den motion Frimodig kyrka skrev till stiftsfullmäktige inte denna icke forskningsbara fråga utan frågan om Stasi, som lyckats skicka in en av sina medarbetare som blev professor och kyrkoherde i Svenska kyrkan. Det kan inte vara så svårt att bestämma "subjekt" och "objekt" i det sammanhanget. Däremot är det som Gunnar Hyltén-Cavallius presenterade av större intresse: Vad gjorde Lars Carlzon som ordförande för vänskapsförbundet? Och själv kan jag mena att vi borde försöka reda ut vad KGB ägnade sig åt när Olof Sundby startade Liv och Fred-institutet i Uppsala. Hur faller förresten fredsdemonstrationen vid det ekumeniska mötet i Jönköping, J83, in i den bilden?

Frågar man rätt, kan man också komma rätt i sökandet efter svar - det är en gammal vetenskapssanning.

Jag ska inte ta nomineringsgruppspoäng i sammanhanget men lite stolt över att stiftsfullmäktige sa ja till motionen är jag. Det är inte meningslöst att lägga fram idéer där.

På Stockholms central - inför en oviss tågresa söderut efter kyrkomötet - köpte jag en bok som sagts vara rolig. Fredrik Backman , En man som heter Ove. Den gällde i sällskapslivet för att vara en rolig bok - men fastmer är den vacker och rörande. Jag kom på mig själv med att sakna professor Gustaf Wingren. Tänk er vad Gustaf hade gjort av den boken, föreläsningar om spontana livsyttringar och kallelseteologi. Läs boken och fundera över den bok Gustaf aldrig får skriva om Ove. Livet är stiort. Mycket större än den kyrkliga skiten, om man så säger. Nu gjorde jag det igen! Glömde vara finkyrklig. Men jag kanske inte är skapt för det finkyrkliga - bara för det mänskliga och det kyrkliga? Och vet ni - jag är fullt nöjd med det och faktiskt föraktlig inför de finkyrkliga.

Till det temat tänkte jag få återkomma.