KG Hammar hävdade att Kristus är "en tankekonstruktion för att uttrycka erfarenheten av gudsnärvaro, inkarnation." Vad som faktiskt hände lämnar han därhän. Det verkar som om ögonvittnena inte riktigt gjorde det, om man så säger. Och några av oss funderar över den tyska teologins frammarsch i de fin a salongerna. Bultmann kan man väl ändå förhålla sig skeptisk till. Minns hans ord på Geijersgatan 18 i Uppsala till Anton Friedrichsen, som menade att de nytestamentliga forskarna måste fara till Palestina och se vardagen: "Das kann ich mich vorstellen!" Det kan jag föreställa mig. Jag har varit i just det huset och den lägenheten, jag har sett rummen och föreställer mig inte. Jag vet. Geijersgatan 18, alltså!
Jag är sålunda kristen materialist.
Gud skapar synligt och osynligt. (Kol 1:16) I det synliga blir Guds osynliga egenskaper synliga och så har det varit sedan världens skapelse. Gud avslöjar, uppenbarar, sig. (Rm 1:19-20)
Materialiteten har goda skäl för sig. Det är inte det andliga som kommer först utan det fysiska. (1 Kor 15:46)Vi som på norra Öland har både en stenkyrka och ett luftslott fattar både att det synliga är frögängligt men det osynliga är evigt (2 Kor 4:18) och att Kyrkans sakramentala liv innebär att osynliga gåvor räcks oss i synliga ting. I gemenskap med Guds folk i alla tider fortsätter vi förstå - i tillit till Guds gode Ande och Herrens löfte att Anden ska leda oss till hela sanningen (Jh 16:13)
I bärandet av boklådor händer ett och annat. I en låda låg också en lös lapp, där jag skrivit ner ett citat av biskopen Ignatios, som talade i Uppsala 1968. Det citatet säger det mesta.
"Utan Den Helige Ande är Gud långt borta.
Kristus stannar i det förgångna,
evangeliet är ett dött brev,
Kyrkan är bara en organisation,
auktoritet en fråga om at dominera,
missionen blir ett propagandanummer,
liturgin inget annat än en besvärjelse.
Men i Den Helige Ande
har kosmos återuppstått,
är den uppståndne Kristus här,
är evangeliet livskraft,
visar Kyrkan den heliga Treenighetens liv,
är auktoritet en fråga om tjänst för befrielse,
är mission pingst,
är liturgin både åminnelse och föregripande av himlen,
är allt mänskligt liv delaktigt av gudomlig natur.
Det är när man läser citat som detta som man inser att töffteologin är alldeles onödig och patetisk i all sin mångordiga nödighet.
I flyttbestyren trodde jag att det blivit något fel när jag inte längre kom in på Kristen Opinion, en viktig samtalspartner. Hast du mir gesehen! Kristen Opinion har ny adress. http://kristenopinion.wordpress.com
Jag läser och funderar över dem som nu av trosskäl lämnar Svenska kyrkan. Att de går, sätter inga spår i den kyrkliga beslutsapparaten, har jag förstått. Där gäller som vanligt "mer av samma" - och det är förödande. Säger jag. Men det behöver man inte bry sig om för jag har fel.
Låt mig bara denna söndagsmorgon få deklarera att jag är en stolt dissident i Svenska kyrkan. Jag skulle hur som helst vara en dissident så då kan jag lika väl vara stolt. Men nog är det bekymmersamt att det är dissidenterna som har och får rätt medan systemanhängarna styr Svenska kyrkan mot katastrof. Detär en förunderlig - eller fullt begriplig - blindhet. Jag funderar vidare.
Töffteologin har mäktiga moderna "kyrkofäder" som med sina symboliska interpretationer öppnar dörrar för en annan kristus, en annan ande och ett annat evangelium. Vad skall vi säga om Kant som knappast bad en bön om Schleiermacher som med sin enorma lärdom bara ändå ägnade sig åt att utforska der fromma medvetandet. Om Tillich som landade i "Ultimate concern" om Rahner som fokuserade på människan inför mysteriet? Skulle tro att exempelvis K G skulle kunna hänvisa till dessa som stöd för sina teorier. Inte vågar man läsa eller hänvisa till Barth, de Lubac, von Balthasar eller Ratzinger. Hos dessa möter vi den interpretation eller kristologi som söker den levande Herrens ansikte.
SvaraRaderaImmanuel Kant was a real piss-ant...
RaderaFrågan är dock om Dag verkligen är en "stolt"och inte bitter dissident i vår folkkyrka - en dissident som i densamma inte kom dit han ville och utan tvekan också hade teologiska meriter för.
SvaraRaderaKanske någon av hans närmare vänner så småningom formulerar ett porträtt av honom med rubriken "Stolthetens bittre dissident"?
BENGT OLOF DIKE
Nej, Bengt Olof: den etiketten har inget med Dag att göra.
Raderafm
Ironiskt och briljant som vanligt.
SvaraRaderaÖnskar dig en trevlig Fars Dag!
Tack för att du till oss bloggläsare vidarebefordrade biskop Ignatios´ ord!!
SvaraRaderaOch, snälla Bengt-Olof Dike, nog bör Dag själv kunna få avgöra om han är bitter eller ej! Sorgsen, bedrövad det tror jag säkert att han, liksom vi andra som ser hur illa den s k ledningen förvaltar Kyrkans lära, är. Bitter är något helt annat, egentligen oförenligt med en tro på en segrande,uppstånden Kristus. Personligen tycker jag att det är obegripligt att en kyrka inte vill/vågar använda sig ordentligt av Dags kapacitet. Men det säger mer om nämnda kyrka än om Dag, tror jag.
Jag i Halland
Min vän den bäste är en tankekonstruktion, vilkens like ingen är. Skulle jag då med de fleste övergiva denna här. Inget skall mig kunna skilja ifrån konstruktionen jag har kär. En konstruktion skall vara min vilja alltid här.
SvaraRaderaFörslag till nya psalmboken/Gustaf Björck
Men bäste Hallandsjag, det må väl vara omgivningen tillåtet att ha en uppfattning om en rikskänd prästs sinnestillstånd, då vederbörandes många, skiftande och oftast synnerligen offentliga aktiviteter automatiskt leder till rimliga slutsatser hos utomstående.
SvaraRaderaVi har kunnat följa Dags ståndpunkter i kvinnoprästfrågan, hans verksamhet på Öland och vi har fått ta del av hans - märk väl detta! - uttalade vilja att lyftas i den inom-och folkkyrkliga hierarkin. Med andra ord trängtan och traktan till det biskopsämbete, som för honom ej varit uppnåeligt. Om Dag själv skall berätta om känslorna efter alla nej och stängda dörrar, som mött honom, blir det förstås en högst subjektiv berättelse.
Därför min slutsats i tidigare kommentar; jag är dessutom övertygad om att Hallandsjag innerst inne delar den. Bitterhet är för övrigt något, som alla kan känna - mer eller mindre, varför Dag delar känslan med många.
BENGT OLOF DIKE
Tack, men om någon ska göra sig till tolk för mina innersta tankar så är det nog rimligast och mest korrekt att någon som känner mig tar på sig den uppgiften. Träffsäkerheten ökar då, liksom.
RaderaFrågan är väl om inte samma resonemang är tilllämpligt på frågan om Dags känslor inför det ena och det andra. Ska memoarer/biografier skrivas så blir de oftast bättre med sakuppgifter än med aldrig så många tolkningar.
Ja, jag håller med dig om att alla kan vi känna av bitterhet. Frågan är vad vi då gör med den - låter den bo och växa till sig inom oss eller lämnar av oss den hos Den Uppståndne!?
Jag i Halland
Jag har för min del alltid misstänkt att KG Hammar är en tankekonstruktion.
SvaraRaderaHade han ej funnits hade han behövt uppfinnas.
RaderaHehe!
RaderaTant Svart
Det är ju inget nedvärderande i att kalla någon för en tankekonstruktion...
RaderaJag studsade först till inför uttrycket "tankekonstruktion". Det ligger nära till hands att uppfatta det i en nedvärderande betydelse som "enbart påhittat". Det avsåg K.G.H. inte som väl framgår av resonemanget i dess helhet. En och annan här borde meditera över att det är bekännelsen till Jesus som Messias, Kristus, K.G.H. kallar tankekonstruktion/tolkning, medan Jesus som historisk person givetvis inte är en "tankekonstruktion". I begynnelsen av kyrkans historia var tolkningen. Så är det givetvis och vi lever i den strömmen, den drömmen, när vi går vid vår levande Mästares sida förenade i kärlek med honom till vår himmelske Far och hans Ord. Vi lever drömmen med honom och livet får färg och form mitt i döden och nöden och där framme skymtar vi Jerusalem samtidigt som vi i Mästarens närhet redan är hemma. En tankekonstruktion, ja, och samtidigt är det något mer här, en doft, en smak, av den messianska tidens hopp och instundande fullbordan. En doft så påtaglig som den doft som en gång kom till mig på juldagens morgon i en skånsk landsortskyrka. Genom julnatten kom jag från prästgården gående till den ganska stora kyrka som lyste som en tindrande stjärna i mörkret. In trädde jag genom den dörr i absiden som förde till sakristian belägen bakom altarväggen och där kyrkvärdarna stod beredda att ta emot. De var som dagen tillhörde iklädda bästa kalaskostymen med guldkedja på magen och från andra sidan väggen hördes ljudet som från ett stort, sorlande, hav. Det var fullt i Guds hus. Så fullt att några sistkomna fått gå hem, trots att alla ståplatser i vapenhuset och längst ner i kyrkan var tagna i anspråk och folk satt i trappen upp till predikstolen. Anblicken hade väl fått varje brandskyddsansvarig att slita håret. Nåväl, men det som bortom detta allt mer fångade min uppmärksamhet var en doft i sakristian, en doft som var så välbekant från en annan tid och plats. Bland julhälsningarna vandrade minnet bakåt längs delvis igenvuxna vägar och fann plötsligt hem. Det doftade precis som i mormors farstu och bilderna från jularna i hennes hem stod levande för det inre ögat. All anspänning föll i den stunden av och som drömmande öppnade jag epistelsidans dörr i altarväggen (vem vet något om detta nu förtiden) och trädde för altaret för att fira jul med alla de som kommit dit. Tid och rum var genombrutna och vi var med herdarna på Betlehems ängar och med Josef och Maria vid krubban och mitt i detta satt barnet, ett annat barn, som nu blivit präst och lyssnade till julevangeliet i mormors hem och alla ljusen tindrade så vackert i hennes gran, nästan lika vackert som hennes ögon och nog fanns hon med här i kyrkan också, om inte annat så i skaran kring Kristus tröstaren (Block). Han hade ju varit hennes tröstare i så många år, från tidigt i livet när hon tjänade piga i Tygelsjö på S.F. Fredlunds tid. Detta var långt, alltför långt. Jag har lovat mig själv bättring, men det går tydligen dåligt. Redaktören får beskära, om nödvändigt med vingårdsmannens vassa kniv.
RaderaLagerlöf, tycker jag mig märka.
RaderaBör ej redigeras!
Tant Svart
K G Hammar och A Jackelén har tydligen svårigheter att nå fram till de klara källsprång som kyrkofäderna i den odelade Kyrkan är. Att vara en dotter till reformationen och upplysningen kanske kan visa på en förening mellan tro och vetande men frågan är om det räcker att motverka den fortgående sekulariseringen och det pågående raset. Vi måste nog gå djupare än Kants agnosticism Cartesius subjektivism och Luthers nominalism för att inte fastna i den nutida nihilism som Nietzsche profeterade om.
SvaraRaderaBengt Olof Diket
SvaraRaderaJag tror personligen inte det finns någon som skriver biografier över halvhjärtade kyrkopolitruker under senare 1900-tal o tidigt 2000-tal.
Det borde stämma till eftertanke.
Allt katolskt o gott tillönskas dig.
Anders Gunnarsson
Upptagen i Kyrkans fulla gemenskap.
Ursäkta, men talet om kyrkans fulla gemenskap låter nästan onyktert hängivet.
RaderaVad jag förstår så är K G Hammars och Eva Brunnes teologi inget annat än gnosticismen.
SvaraRaderaDeras flumtänkande går i den riktningen, men de är inte tillräckligt sofistikerade för gnostiska resonemang, därtill är de för opportunistiska och saknar modet att gå emot tidsandan.
RaderaPå nått sött sätt så är anonymt förstånd, lite, gnosisartat, fast riktigt så djupt skall nog inte din kommentar bedömas. De två biskoparna har jag, detta bedrövliga ord, inget att säga om, men gnostiscismen finner jag extremt intressant och väldigt uppiggande! Ett signifikativt tecken på dem som var det, var att de i hög grad undvek martyrlidandet med metoden att vara anonyma. Det är lite intressant, liksom mycket annat i deras form av tro. Du som utger dig för kunnig på området kanske kan ge lite bra tips på hemliga dokument? / Magnus Olsson ( semesterledig enligt almenackan)
RaderaAnders Gunnarsson,
SvaraRaderamen de finns kanske som skriver om helhjärtade, engagerade förtroendevalda i Svenska kyrkan under exempelvis angiven tidsperiod!
Det vore månntro något att se fram emot!
Du tillönskas också allt gott och som är väl förankrat i vår demokratiska, rikstäckande folkkyrka med dess dubbla ansvarslinje!
BENGT OLOF DIKE