Högkyrkliga hjältar

Det var kommentaren om den fine Rune Klingert som motiverade mig att skriva om några högkyrkliga hjältar. Jag kunde ta den gamla generationen - Albert Lysander, Gunnar Rosendal, Jan Redin, Bo Giertz, Simon Lüders och GA Danell, för att nämna några. Men jag inskränker mig till generationen efter: PO Sjögren, Erik Petrén, Carl Strandberg, Carl Henrik Martling och Rune Klingert. Inga kvinnor? Nä, för nu skulle det handla om den kyrkopolitik de fem männen var indragna i. Samtliga satt i kyrkomötet en eller flera gånger.

PO Sjögren var mest häpen över kyrkopolitiska manövrar. Han var församlingsbyggaren och pastoralteologen, på många sätt en uppföljare till f Gunnar med betoning på det andliga livets växt - och värk. Hans böcker visade högkyrklighetens potential för kyrklig förnyelse. Men denna potential kom egentligen inte att tas till vara så att den fick något officiellt erkännande. PO blev domprost. Hans sinne för fait play fick honom (egentligen därtill manad av sin bror juristen) att fara till kyrkoministern Alva Myrdal och markera mot den särbehandling han utsattes för när han hamnade på biskopsförslag. Alva blev lite till sig. När de skildes åt klappade hon PO på armen och sa: "Pastorn ska se att det ordnar sig." När han sökte domprosttjänsten, fick han den. Regeringen utnämnde.

Erik Petrén har jag skrivit om. Som jag avslutningsvis sa till doktor Petersson när vi telefonerades vid nyligen: "Vi ses på nästa begravning!" Det är Eriks. Han medaljerades av Svenska kyrkan inte minst för sina pedagogiska insatser när Stora Boken kom till. Är jag på det humöret kan jag påpeka att bekännelsearbetet räddades från ett katastrofalt sammanbrott genom högkyrkligas insatser. Säg emot, om ni vågar!

Carl Strandberg har jag också skrivit om men det finns skäl att reflektera över hans ord att de kyrkorättsliga förhållandena nu blivit helt andra - att Svenska kyrkan på många sätt ändrat sin identitet. Här återstår ett problemkomplex att ta sig igenom. Vilka är Svenska kyrkans katolicitetsmarkörer och hur många  markörer av detta slag kan man göra sig kvitt och ändå vara katolsk? För detta är dock anspråket med frågan till de romerska katolikerna hur en kyrka som inte varit i landet på 400 år, kan göra anspråk på katolicitet gentemot den kyrka som faktiskt varit på plats. Den nationella och bondska, alltså.

Carl Henrik Martling beundrar jag på fler sätt än jag kan uttrycka. Han är produktiv, beläst, skarp analytiker och roat distanserad iakttagare. Han iakttar Die Töffen med värmländskt saktmod men i grund delar han sorgen över ett kyrkosystems förfall med andra högkyrkliga hjältar. SPT kom till som ett forum inte bara för kyrklig förnyelse utan som ett organ för att slå vakt om Kyrkans frihet. Polemiken var skarp - och tidningen hatad i de fina salongerna. Det hindrade inte att Carl Henrik blev kyrkosekreterare och överhovpredikant samt den stora folkbildaren av kyrkvärdar och kyrkligt förtroendevalda. Han vann nog folkbildarligan men PO Sjögren fanns med i heatet på det upploppet, tänker jag. Carl Henrik är den bäste ärkebiskop i modern tid som Svenska kyrkan inte unnat sig. I det kyrkopolitiska hörde grundläggande hederlighet till hans signum - och därför var uttrycker han förvåning över att denna hederlighet inte var reciprok. Han sa så. Rätt har han. Den var och är inte reciprok.

Rune Klingert framstod som blid. Att han gick till Rom som ett besked om vad han till sist menade om Svenska kyrkan, kan man fundera över - för fortfarande in i det sista sa han "vi" om Malmbergets svenskkyrkliga församling. Hans frågor vad de traditionellt högkyrkliga - bygga församling, fira gudstjänst och bedriva själavård och undervisning. Han visste att jag menade det vara oklokt att inte ta in Christer Pahlmblad i det liturgiska arbetet - men Rune var på många sätt ensamvargen som slet i skidspåret. Hans mjuka rumpmasmål gjorde att han verkade vänlig också när han var skarp och skarp kunde han vara i mötet med fyrkantig kristendom eller fyrkantig och ohederlig kyrkopolitik. Han var människokännare när han såg på mig och ömsint sa: "Din kropp tarvar inte så mycket motion."

Nu har jag presenterat män som aldrig bar mitra. I ett antal fall var de huvudet högre än de som blev biskopar. Det finner jag pinsamt för Svenska kyrkan. Skulle Petrén blivit biskop? Nej. Han  hör till de begåvade på marken som ser till att andra kan vara i luften, för att travestera Flygvapnets gamla. reklamslogan för att få mekaniker och basförsvarare. "Det är männen på marken som håller flygaren i i luften."

På tal om Försvarsmakten vet de som läser Bloggardag att uppgifterna som lite diskret lämnats om överstarna Olofsson och Salander och deras färder till London och Washington nu bekräftas, när vi får veta att Sverige har en idog signalspaning. Om den saken kan ni tycka vad ni vill, så länge ni minns var ni först fick informationen.

Nu tycker ni kanske att det för mycket handlat om män? I den socialdemokratiska partistyrelsen fanns ingen kvinna som ordinarie ledamot före 1968 års kongress, eller? Ibland tycker jag Svenska kyrkan får orättvist mycket skäll för att det var som det var.