SKT betyder Svensk Kyrkotidning. För många är sedan erbjöds en intresserad allmänhet att köpa varsin aktie för 100:- i aktiebolaget. När fel folk köpte, avbröts försäljningen och de inbetalda beloppen sändes åter. Jag har alltså fått nöja mig med att läsa SKT. Nu har SKT problem och ska börja utkomma en gång i månaden. För alls inte länge sedan kom SKT och SPT varje vecka. Jag ska strax återkomma till detta.
Nu ägs aktierna i SKT av biskop em Bengt Wadensjö. Det är ett förhållande som alls inte uppmärksammats. Han är styrelsens ordförande men också stiftelens ordförande. Det är kanske inte en alldeles enkel syssla. Eller som det heter i senaste numret sid 488: "Till saken hör att sedan 2007 har tidningen gått med underskott och överlevt tack vare ekonomiskt stöd." Kan vi få veta vilka som pumpat in pengar? Skulle vi kunna så besked om antalet prenumeranter i samma veva? Det heter att "en veckotidning känns inte lika angelägen som förr" - men veckotidning är ju inte SKT och har inte varit ett antal år. "Nu är det dags för ännu en förnyelse i den ständigt levande Svensk Kyrkotidnings historia", heter det också. Jag blir tveksam. Är det inte just så man brukar skriva när det är djupgående kris?
SKT fick en konkurrent i SPT. "När motsättningen i fråga om att öppna prästämbetet för kvinnor ledde till att SPT grundades, blev det angeläget att bevara Svensk Kyrotidning som ett organ för vad man kallade evangelisk-luthersk folkkyrklighet. Alla skulle kunna mötas i ett öppet samtal." Situationen var mer komplicerad. SKT uppfattades av prästerna som ett gemensamt forum men plötsligt fördes debatten annorlunda. Den allmänna spelplanen blev hemmaplan för somliga och andra debattörer fick alltid spela på deras hemmaplan, alltså bortaplan. Redaktören Allan Svantesson, sign AS, (ej "as" utan AS, en bärande signatur i SKT", som Jan Redin skrev) jagade högkyrkligheten för att den inte stod för den evangeliska bekännelsen och det var ingen hejd på misstänkliggörandet. Ruben Josefson bytte fot i ämbetsfrågan - liksom t ex Ingmar Ström - utan besvärande mycket sakargumentation. SKT och Vår Kyrka kunde på intet sätt markera mot den politiska styrningen i en teologisk fråga som visade Kyrkans babyloniska fångenskap. Noga taget var det inte motsättningen i fråga om att öppna prästämbetet för kvinnor som ledde till att SPT grundades utan sättet att inte riktigt låta ett gemensamt prästerligt forum vara gemensamt och oskickligheten att bedöma tidens tecken.
Nu är tiden ny, konstateras i SKT, som "vill vara ett organ där hela det nutida kyrkolivet kan mötas i samtal om kyrkolivets utformning i trohet mot vår kyrkas folkkyrkouppgift."
Jag läser alltså på. Förutom ledaren och ett inlägg mot en folkpensionär samt textutredningarna är samtliga andra artiklar skrivna av folkpensionärer. Det är dessa som möts i et samtal om kyrkolivets utformning. Och här är problemet. Kyrkans Tidning halkar snart ner i en upplaga under 30 000 - för nu tappar tidningen vid stordriften i Svenska kyrkan ett antal kollektivprenumerationer. Präster läser inte heller teologiska böcker, i vart fall inte som för alls inte länge sedan. Den teologiskt intellektuella ansatsen tycks ha gått förlorad - och det är i sig rätt naturligt för prästerna får en religionsvetenskaplig, inte en teologisk skolning.
Men då tar vi upp saken med trohet mot vår kyrkas folkkyrkouppgift och läser textutkastet för Juldagen, nr 24/2013 s 503.
"Om evangelisterna levt idag skulle de kanske istället (för talet om jungfrufödelse, DS) ha jämfört Jesus med Pippi Långstrump eller Stålmannen och därför betonat att han hade en häst på sin balkong (ska för den bokstavstroende Lindgren-läsaren vara "veranda", DS) eller ofta gick in i telefonhytter (som knappast längre finns, DS) för att byta kläder. Då hade läsarna omedelbart (? DS) gjort kopplingen mellan honom och Pippis förmåga att upptäcka det meningsfulla i vardagen eller mellan honom och Stålmannens mod att stå upp mot orättvisor och vilja att rädda världen."
Alla har förstått. Och tankekonstruktion som tankekonstruktion. Jag bråkar inte - men ansvaret faller tungt på de biskopar som förde Svenska kyrkan ut i rena idiotin. KG och Antje och ni andra - så här blev det!
Tiden är ny - eller väldigt, väldigt gammal. Men hur var det när man skrattade åt Jesus, som menade att han sett Abraham. Lurades han - eller hade Guds Son av evighet sett Abraham innan han blev ett foster i Marias livmoder? Hur var det? På riktigt? I verkligheten?
Jag tror mig veta svaret. Söndagsskolfröken och konfirmandprästen hade nog rätt. Min doppräst Folke Hyltén-Cavallius lärde nog inget annat heller. Han var en gång redaktör för SKT.
Högmässan firade jag på Sankt Ansgar i Uppsala i dag. Där fanns många präster, också pensionerade, av det slag man förbehållslöst kan anförtro sin själ. De hade inte blivit prästvigda i dagens Svenska kyrkan. Är detta inte ett verkligt problem?
Av Stålmannen kan man lära mycket om jungfrufödsel. Att det skulle finnas en man med superkrafter mitt ibland oss, som dessutom använder dessa krafter i det godas tjänst istället för att raskt införskaffa sig vin, kvinnor och sång låter rätt osannolikt. Men inte i närheten lika osannolikt som att han skulle kunna hitta en telefonkiosk att byta om i.
SvaraRaderaSammalunda med jungfrufödsel. Det verkliga miraklet är att det finns en allsmäktig Gud, skapare av hela universum, som väljer att bli människa vårt lilla hörn av detta universum. Väljer vi att tro på sådan dårskap, vad är då problemet med att tro på den oändligt mer troliga jungfrufödseln? Snart har väl till och med vi vanliga människor lyckats klona människor.
Du har en poäng där. Själv har jag aldrig haft problem med jungfrufödelsen, men jag är å andra sidan lite hum i duvudet. /Maria
Radera
SvaraRaderaAllan Svanteson (sic) kallade sig även "Parson". Han hade besökt England och köpt en s k rundkrage - annars var det endast sådana präster i städerna som räknades som högkyrkliga som bar dem. När Svanteson, kyrkoherde i Gamla Uppsala, en gång hade ett ärende till Svenska Kyrkans Centralråd för Evangelisation och Församlingsarbete möttes han med orden "jaså, har Du också blivit en sådan".Insänt av en som var med.
Ett annat problem är, att en DS hittar vägen till St Ansgar. Han vet vart han skall gå. Det gör inte vanliga sökare och "religiöst intresserade". De gudstjänster dessa hittar till, skrämmer nog snarare bort från, än leder till, Kristus. Är tiden inte nu mogen för en kyrk- och fösamlingsguide, garanterad av en kommiteé under ledning av DS?
SvaraRaderaFast med sådana rekommendationer stänger väl prelater och överstepräster dessa goda vattenhål?
Tant Svart
Rent allmänt har det blivit svårare att driva tidningar. Svensk Pastoraltidskrift och Göteborgs Stifts-tidning har båda valt varannan veckas utgivning för att överleva. Det ger alltfort en möjlighet att vara aktuell. Månadsutgivning som SKT nu tydligen valt är något helt annat. Jag tror vi får räkna ut SKT bland de kyrkliga organen. Det är väl bara Kyrka och Folk som ännu håller ut som veckotidning jämsides med Kyrkans Tidning./Gustaf Björck
SvaraRaderaPS: När jag kom med i Göteborgs Stifts-Tidnings styrelse 2005 fanns det två anställda. I dag är ingen anställd av tidningen. Sådana är de nödvändiga villkoren för kyrklig opinionsbildning i dag. DS.
När historien om vår tids kyrka ska skrivas torde friheten för historikerna vara närmast total. KG Hammar och Antje som tankekonstruktioner, tron som blir bättre om den inte har med verkligheten att göra osv. Nog kan framtidens historiker få lov att vara kreativa i jämförelse med Weibullarna om de ska skriva i trohet mot Kyrkans nuvarande lära...
SvaraRaderaJo visst är det ett verkligt problem. Det är absolut ett problem, och det är skamligt att t.ex. EFS inte påtalar problemet. Liksom problemet att teologiska töfflerier är meriterande snarare än diskvalificerande.
SvaraRaderaNu ska församlingar hbtq-certifieras minsann. Kan ingen dra igång en certifiering som kvalitetsstämpar församlingarna och prästerna teologiskt utifrån elementär allmänkyrklig och evangelisk-luthersk lära? Som visar ifall man törs anförtro sin och barnens själ åt församlingens medarbetare?
Kyrkomötesbesluten är tydligen inte tillräckliga. Kanske beror det på att de är majoritetsbeslut som skulle kunna upphävas av senare majoritetsbeslut. Hur blir det om man öppnar för utomkyrkliga organisationers certifieringar? Är inte detta en början till att upphäva sig själv i bästa hegelianska anda? Svenska kyrkan riskerar att försvinna i sin nuvarande gestalt.
RaderaFår man gissa att sådan certifiering skulle utlösa panik,dörrstängarfobier och tröskelångest i den svenskkyrkliga lerfotskolossen?
RaderaTant Svart
Jag förstår inte riktigt uttrycket "skriva mörkt". Är det från svenska kyrkans Bibel?
SvaraRaderaSt. Ansgar! Det väcker minnen, jag bodde på Ansgarsgården 1983 - 87, i ett licentiatrum (lustigt nog var jag faktiskt licentiat fr o m 85). De lilla kapellet lär ha varit en garage från början och dåvarande prästen kallades lite respektös för "garagepåven".
SvaraRaderaOch till frågan om jungfrufödelsen:
En nyrik som läser Magdalena Ribbings ”Vett och etikett” från pärm till pärm och följer alla regler slaviskt – han/hon uppfattas som dödstråkig. En person som alltid struntar i alla uppföranderegler – den är bara ett irriterande skoskav. Gentlemannen följer etiketten för det mesta, just för att någon enstaka gång kunna bryta mot den med finess, för att få fram ett budskap.
På samma sätt är det med under: En värld helt utan under, avmytologiserad med teologen Rudolf Bultmanns bultsax som klipper bort allt övernaturligt – den är platt och hopplös. En värld där det händer under jämnt och ständigt – det blir en magisk värld, rena Harry Potter, fullständigt oförutsägbar och otrygg. Ingriper Gud föredrar han att göra det inom ramen för sin egen skapelse, naturlagarna, som när vinden blåste bort vattnet i havet, så israeliterna kunde fly från farao, Men – någon gång bryter Gud mot etiketten och låter undret ske – inte som självändamål, men för att bryta vägen!
Jag är benägen att tro att jungfrufödelsen är ett Guds etikettbrott, för att bryta väg för hans son och frälsningen.
Jag skulle nog vilja svara nej på din avslutande fråga.
SvaraRaderaDet verkliga problemet är inte vilka individer som blir präster.
SvaraRaderaDäremot hur de förvaltar sitt ämbete, inte minst läroämbetet.
Vi kan alla namnge biskopar som boktavligen inte tror i enlighet med de klassiska trosbekännelserna.
Men alla de präster som längtar efter att en biskop som uttrycker sig tro i enlighet med traditionen, vem skall de vända sig till?
Om biskopen inte är någon teologisk ledfyr och inte längre har något med anställnigen att göra, vad skall man då med biskopar till?
Någon som kvalitetsgranskar ämbetsbärarens individ, teologi & kallelse?
granskningstillfällen före studier, vigning och vid anmälan till domkapitel?
När en biskop offentligen uttrycker att bibelns texter nog inte var tänkta att hålla 2000 år, så kan ju åtminstone undra varför kyrkan ska ha sina biskopar kvar.
Det är ett mer akut problem, men jag förstår om de som ser en koppling till mellan teologins förflackning och yrkesförbuded 1993.