Kyrkomöte

Ånä, ni får föga från det betydelselösa kyrkomötet i Uppsala i  dag. Små debatter som inte gör någon skillnad - men en nota för kyrkomötet lika stor som vanligt. Det är inte mycket som lyfter sig och Gardellsången som fick inleda var - vad den än var - knappast kristen tro. Om jag skulle få leva om mitt liv skulle jag låta det gå i repris, var tanken. Jag är den jag är, hette det i sammandrag. Och det säger inte kristen tro. Jag är något mer än den jag är - och detta mer ska jag bli. Omvändelse och helgelse, alltså. Sentimentalt skitsnack kan enkelt gälla för kristen tro. Det tror jag inte på.

Mötet slutade innan kl 18, om jag minns rätt. Jag frågade om ärkebiskopen inte skulle med oss ut. Det skulle han inte - för han ville undvika dåligt sällskap. Denna hans deklaration valde vi att inte förstå ....

Vi flyttar oss till England. Där möts också kyrkomötet för att tala om kvinnliga biskopar. Forward in Faith vill ha ett snabbt beslut och ger upp kravet om en särskild lagstiftning till skydd för minoriteten. De får något uttalande, typ samvetsklausul, och funderar på en "ombudsman" som ska skydda minoriteten. Hur det blir med sådant, "vet vi ju", som en biskop konstaterade. Löftesbrottet blir inbyggt i systemet om nämligen folk inte böjer knä tillräckligt fort. Engelsmännen borde lärt sig från Sverige men bedömer att ett snabbt beslut när minoriteten fortfarande har talespersoner är bättre än ett beslut om några år med svagare opposition. Tolkningen är min - men jag kan välja att citera mig själv 25 år tillbaka: "Ni får det värre än vi har det i Sverige, för hos er kommer det att gå fortare och mer brutalt."

Självfallet klagar majoriteten över debatten. Den är rå eller "rude", som det heter på deras idiom och bråkar minoriteten drar de vanära över Kyrkan. Ja, man kan förstå att opposition aldrig är välkommen.

Ungefär som med denna icke uppbyggliga blogg. Men jag blir kanske lite trött på att folks inläsningar av meningar ska vara uttryck för vad som står på bloggen. Jag har som mest öppnat dörren för tolkningar - men tolkningarna är läsarnas, inte mina. Så till exempel har jag ALDRIG påpekat att vi med nästa ärkebiskop för första gången får en ärkebiskop vars pappa varit med i Hitlerjugend. Man kan bara hoppas att ingen journalist kommer på det eftersom drottning Silvia så föga framgångsrikt försökt försvara sin fars goda namn och rykte. Att jag skämtat med det tyska är dock uppenbart - just det som Vermes gör i sin på svenska nyutkomna bok Han är tillbaka. Har man inte läst den, finns det väl en del som blir obegripligt.

De långa diskussionerna om likheten mellan Kyrkans Hus och Adolf Hitlers högkvarter är meningslösa. Jag har ju så bestämt sagt att Kyrkans Hus inte ska kallas Führerhauptquartier. Fast - oss emellan - det är lite roligt att skämta till det med det tyska, för man kan på förhand veta att det tokar till sig på ett högst intressant sätt. Skriver man t ex "Ermutigung", därtill stimulerad av Wolf Biermann, som jag senast hörde i Hamburg på försommaren, blir det något annat än uppmuntran. Och vår gamle  vän överste Busse får tydligen inte kallas vad han är, Oberst Busse. Men det är ju det han är - precis lika mycket som våra vänner Olofsson och Salander är överstar.

Denna tisdag ska frågor dras runt igen - men först ska vi rösta. Det lär knappast bli några överraskningar. Biskop Brunne meddelade att biskoparna inte ville ha rösträtt för de hade så mycket makt. Ärkebiskop Wejryd var också nöjd med tingens ordning. Jag undrar om det inte är läge att lägga ner sin röst. Vem vill ha heretiska biskopar att rösta om tron, egentligen? För minns att det var biskopar som fick igång den process där Jesus numera ska liknas vid Pippi Långstrump och Stålmannen.