Kyrka eller finkyrka

Erfarenheter under kyrkomötesdagarna fick mig att börja fundera över vad för slags kyrkor vi står för. Jag provtänker!

Finkyrkan är just fin. Den kan framträda som "Gud, dygd och odödlighet". Gud finns. Vi ska vara snälla. Är vi snälla, kommer vi till himlen. Den kan också framträda i kristligare form och stå för den goda bekännelsen. "Jag tror som du, men har en annan praxis" är ett exempel på denna hållning. För finkyrkan rädes i allt anstöten. Den står inte ens ut med tanken på att en kristen skulle vara avskum, patrask. I så fall, det är övertygelsen, beror detta sätt att uppfatta de kristna och kristendomen på ett missförstånd, som med rätt enkla medel måste undanröjas. De enkla medlen stavas "vänlighet, artighet, belevenhet". Aldrig skulle finkyrkan få för sig att bli grov i munnen som aposteln Paulus eller dr Martin Luther.
Den har också svårt med Dietrich Bonhoeffer som talade om den billiga nåden - för i finkyrkan är nåden alltid billig I finkyrkan behövs ingen omvändelse. Lagen som förkunnas är till mestadels för de andra men då och då som en akt av självspäkning till för de finkyrkliga också, som till sist tröstar sig med att de gjort så gott det har gått. Vem tänker illa därom? Vi gör det bästa inom de givna strukturerna och det är alldeles i sin ordning. Motstånd gör vi egentligen aldrig, dock.

De finkyrkliga är vänliga. De vet att möta allt motstånd med vänlighet och kompromissvilja. Möts de likväl av fortsatt illvilja, återstår endast att satsa på än mer vänlighet och det som då händer, att de än mer hårdhänt trycks tillbaka, kan de finkristna alls inte förstå. Det måste föreligga något missförstånd vi borde samtala om!
Korset är en vacker dekoration i dekolltaget. Frälsaren hängde på korset på Golgota kulle, men hänger numera mellan kullarna.

Kyrkan är inte fin. Den är en samling av syndare i den ibland smärtsamma processen att bli en samling heliga. Kyrkan ser bort från sig själv och ser i stället sin Herre och Frälsare. Han är Frälsare men sannerligen också herre. Han ger av sin helighet - och den är konkret, materiell i första hand och historisk därtill. Nåden är inkarnerad i Honom, i Ordet och i sakramenten. I Kyrkan finns patrasket, de som utifrån bara kan uppfattas ha en grovt tillyxad tro även om den byggt kultur - skolor, gymnasier och universitet (ett faktum som de finkyrkliga nog är medvetna om, men inte mer). Patrasket rädes inte anstöten.
Patrasket vet att de finkyrkliga har fel.
Man möter inte djävulskapet med vänlighet. Lammen är av sin herre skickade rakt in bland vargar. Och mot djävulskapet agerar man också med skrattet som vapen, precis det Martin Luther visste att djävulen tål allra sämst.
Motstånd, öppet eller hemligt, och förföljelse hör till Kyrkans villkor. Kyrkan är alldeles klar över efterföljelsens villkor och vet att nåden är dyr, den är nåd men kostar livet. Korset är ingen dekoration!

Kyrkan lever radikalt utlämnad åt den utlovade hjälpen från Hjälparen, Den Helige Ande. Anden är Sanningens ande och profetian är gåvan att kunna skilja mellan andar och kunna se var gränsen mellan ont och gott och sanning och lögn egentligen går. Kyrkan lever denna erfarenhet diakront och diaspatialt, genom alla tider och överallt. Hon står emot tidens makter i den trygga identitet som kommer sig därav att hon ser sig radikalt utlämnad till sin Herre. Det är Honom hon följer och läser böcker på temat "efterföljelse".  Det gör att Kyrkan blir programmatiskt politiskt opålitlig - och maktens hantlangare vet detta, närmast intuitivt. De agerar efter denna vetskap med de för tillfället möjliga och därmed lämpliga medlen.

Ungefär så provtänker jag.