Det är inte klokt

I Kyrkans Hus i Uppsala laddas det inför Uppdrag Granskning. Stiftens kommunikatörer har fått ett omfattande material inför de reaktioner som förväntas.

Men vilka sitter en onsdagskväll på försommaren och tittar på Uppdrag Granskning? Sköter man inte täppor och grillar då?

Inger Lise Olsen, som är handläggare i Kyrkans Hus, ropar högt om materialet och skickar det till sina polare. Ann-Christine Roxberg hör till dem. "Det handlar också om kyrkans trovärdighet."
Därför har stiften i flera fall delat materialet till församlingarnas kommunikatörer och kyrkoherdar. Men komministrarna då, de som möter folket? Tydligen inte. Det säger en del och lägg detta som det säger på minnet, ni komministrar - kleresiproletariatet. Vad då Kyrkans trovärdighet förresten? Avrättades inte Kyrkans Herre därför att han inte uppfattades som trovärdig?

Vad skickas ut? Först ett papper om vigselrätt/vigselskyldighet. Därefter en historieskrivning om homosexuella och Svenska kyrkan. Kunde kanske varit värt att nämna att det var Bo Giertz som drev på om avkriminaliseringen av homosexualitet. När Jonas Gardell klagar över att sjukdomsstämpeln så ska man minnas att detta var alternativet till kriminalisering. Biskoparna kunde inte då tänka sig att homoerotiken var vad Gud tänkt sig. Men det var 1950-tal! Nu förstår biskoparna saken bättre. Att Bo Giertz tog upp frågan berodde nog på att hans far och hans bror var läkare, rätt omtalade kompetenta läkare dessutom.

Jag läser vad kyrkomötet beslöt 2013: "Kyrkostyrelsen får i uppdrag att uppmuntra alla stift att sträva efter att i möjligaste mån genomföra HBT-certifiering på arbetsplatser i Svenska kyrkan." Uppmuntra. Sträva efter. I möjligaste mån. Det är verkligen kraft i vårt förbund!

Därefter kommer ett papper om tystnadsplikt och själavård. Där slås det fast att en människa inte bara ska kunna lita på tystnadsplikten utan på att "hen" blir bemött med professionalitet. Så hade jag inte skrivit. Jag hade skrivit att en människa inte bara ska kunna lita på tystnadsplikten utan också på att bli bemött med pastoral omsorg. Det där "hen" hade jag tappat bort. Ser ni finessen, alltså hur svenska ska skrivas? Ska kunna lita - bli bemött.

Sedan kommer tre sidor med frågor och svar.
Vi får veta att det aldrig är acceptabelt att kränka någon i en själavårdssituation. Vet folket i Kyrkans Hus att programmet visar kränkningar? Den som upplever att prästen försökt bota homosexualitet kan anmäla prästen, ser vi också.  Jag fattar uppmaningen. Anmäl på!

Då ställs frågan om en sådan präst får jobba kvar - anställningsfrågan är en fråga för arbetsgivaren, får vi klart för oss.
Men vi fattar också att prästen aldrig kan förklara eller försvara sig för det "hen" sagt i själavårdssamtalet. Tystnadsplikten gäller. Prästen kan inte ens diskutera om samtalet ägt rum.

Så kommer en uppsättning frågor som ger en inblick i Kyrkokansliets tankevärld.
Varför  får prästerna göra så här?
Vart vänder man sig när (obs! inte om, DS) man blivit illa behandlad av en präst/diakon i Svenska kyrkan?
"Jag känner mig osäker på om jag kan få ett schysst bemötande när jag en dag vill boka en vigsel. Vad är det som gäller?"
Det får man förstås veta och om församlingen inte lever upp till sina förpliktelser kan du kontakta stiftet och stiftsbiskopen. "Om du känner dig osäker kan du också ringa till stiftskansliet och fråga."

Det sista var roligast. Varifrån får de allt?

Det är inte riktigt färdigt än.
"Finns det regnbågsmärkta församlingar och präster?"
Svaret är att hbt-certifieringsarbetet har inletts, vilket jag tror är lögn. Sanningen är den att kostnaden blir skyhög och att RFSL inte kan användas/vill vara med - och vad då med certifiering? Det här håller på att krångla till sig. Varför inte RFSL? Därför att RFSL står upp för prostitution. Det blir svårt för kanslisterna i Uppsala nu.

Faktiskt frågar man också vad jag som tv-tittare kan göra om jag tycker prästerna i programmet behandlats oschysst.

De två sista frågorna har vidare bäring: "Vad gör ni åt det faktum att det finns präster som menar att man kan bli fri från sin homosexualitet?" Naturligtvis upprepas talet om att man kan anmäla.
Kunde man inte enklare hänvisat till Mian Lodalen och Matilda Tudor, som vill omvända heterokvinnor till att bli lesbiska - för lesbiska kvinnor får fler orgasmer och har det - på det hela taget - bättre. Omvändelse är alltså möjlig. Bra att veta. "Tänk om alla kvinnor kan finna sin inre flata? Då skulle bara en galning fortsätta leva med män i ett ojämställt samhälle." Ordet i Lodalens och Tudors handbok är just omvändelse (Liten handbok i konsten att bli lesbisk, Leopard,sid 144 ff). Jaja. Det hade nog inte kyrkomötet an aaaaaning om.
Så vad gör ni år det faktum att det finns en författare sammanlevande med präst som menar att man kan bli från sin heterosexualitet?

Och slutligast: "Hur säkerställer ni att man som homosexuell blir bemött med respekt i Svenska kyrkan?"
Då får vi veta att Svenska kyrkan värnat homosexuellas rättigheter sedan 1970-talet. Verkligen? Och vad innebar biskopsbrevet Ett brev i en folkets livsfråga om inte ett värnande?
Tänk om någon skulle ställa frågan: "Hur säkerställer ni att en kvinnoprästmotståndare eller homofob blir bemött med respekt i Svenska kyrkan? Vad svarar ni då?

Man skulle kunna bli nedstämd när man ser det Quartierdenken om präster som sätts på pränt - och kostar arbetstid att få på pränt.
Jag skriver det enkelt. Jag saknar i utskicket respekten för prästerna. Det är rätt förödande. Mer än så här tror de finkristna inte om er! Minns det, när ni stått i de svåra frågorna i mötet med människor eller släpar er hem efter en lång och delvis obetald arbetsdag. Jag syftar då på komministrarna, de som inte har reglerad tjänst.

Finns det någon annan arbetsplats där de anställda behandlas på det här viset i cirkulärskrivelser?
Och vilken signal om arbetet i Svenska kyrkans församlingar sänder egentligen FAQ-materialet när man måste ringa stiftskansliet för att vara säker på att allt blir rätt?