Nu darrar kvinnoprästmotståndarna

Professor Bengt Hägglund publicerades i Kyrkans Tidning. Detta sker just 20 år efter Inter insignores, det påvliga dokument där tanken på kvinnor i prästämbetet avvisas. Den något känslostyrda dominikanersystern hade dessförinnan sagt att Rom skulle få kvinnor i prästämbetet "bara vi blivit av med den där polacken". Det var han - polacken - som helgonförklarades för ett par veckor sedan, som ni kanske minns. Nunnor är underhållande på sitt eget vis, ska ni veta.

Vi goda lutheraner har en enkel skriftprincip. När en professor hittar en bokstav i ett namn - Junias/Junia eller Nymfas/Nymfa  - så ändrar vi oss. Hur kyrkan läst Skriften underordnas de senaste exegetiska landvinningarna - och ingen landvinning kan vara liten nog. Och bibelord handlar på något sätt inte om vårt prästämbete, just.

Då har jag lite svårt att förstå att man läser bibelord vid prästvigningar. Och lite svårt med argumentet att det Kyrkan gör måste hittas i Skriften - för vad betyder det att det inte påstås finnas vigningar till ett ämbete? Handpåläggningen gav en nådegåva, om jag läser 1 Tim 4:14. Bengt Hägglund fick nog bibelhänvisningen fel i KT. Om detta debatterades på 50- och 60-talen. Gustaf Wingren försökte avfärda handpåläggningen som "en handviftning" medan Bertil Gärtner påpekade på att handpåläggning betydde något. Nådegåvan gör något med den som tar emot den. I vigningarna tycks det som om Kyrkan fortsatt något som är apostoliskt och avsett att göra just detta.

För lutheraner skulle det kunna vara ett problem att just Martin Luther avvisar reformen med kvinnor i prästämbetet. Han studerade saken eftersom de evangeliska hade ont om präster, men kom till slutsatsen att den Helige Ande inte tillåter det. Budet om detta är ett Herrens bud.

Nu kunde vi kanske vara lite stoltare över Svenska kyrkan och hävda att just vi har en mängd erfarenheter att dela med oss av till kristenheten. Vi har ju kvinnliga präster. Visserligen finns det några komplikationer och obesvarade frågor. Jag kan ta några av dem.

1. Så som det gick till när vi fick reformen bör det inte gå till, sa biskopsmötets bibelkommission år 1970. Hur gick det till? Vill vi veta?

2. Samma kommission menade att det teologiska underlaget för reformen var svagt. Är det sant?

3. Samma kommission talade om den politiska pressen och ovedersägligen sa kyrkomötet 1957 nej till reformen medan riksdagen 1958 sa ja och regeringen fick kalla in ett nytt kyrkomöte som sa - ja! Handlar frågan om att frågan om det som kallades jämställdhet tog över frågan om ämbetet?

4. Visst kan reformen vara riktig även om vägen fram till beslut kantas av politiska kannstöperier och frågor som aldrig reds ut - så när försöket är gjort kan man fortlöpande utvärdera. Det skulle med kvinnor som präster bli väckelse. Folket skulle komma tillbaka till kyrkan. Blev det så eller var profetian inte sann? Det kan man veta nu. Vad svarar ni?

5. Har reformen följts upp med löftesbrott och är det sant att reformen införts och upprätthålls med lögnen som vapen och sveket som verktyg?

6. Det sägs att den romersk-katolska kyrkan bara argumenterar med traditionen som argument. Är det sant? Har denna kyrka verkligen ett traditionsbegrepp frikopplat från Skriften eller menar den att traditionen ligger i Skriften och Skriften i traditionen?

7. Är den egentliga oenigheten en oenighet om vad ämbetet är? Och var det där man skulle ha börjat? Skulle man läsa boken Kyrklig Splittring, där den slutsatsen dras att kvinnliga präster var en reform i en kyrka med grundläggande oenighet om ämbetet i sig?

8. Har de ärkebiskopar som vägrat diskutera sakfrågan efter beslutet 1958 verkligen förfarit visligt?
Är det en evangelisk princip att inte ta upp invändningar - hade inte Luther en sväng om det i sina teser?

9. Vilka är det som gjort de upprepade försöken att komma vidare frågan och reda ut oenigheter - majoritet eller minoritet? Om det skulle visa sig vara minoriteten - vad säger det?

10. Är det sant att de flesta - manliga som kvinnliga - prästerna i Svenska kyrkan inte själva skulle kunna redogöra förämbetsfrågans komplikationer utan nödgas ta sin tillflykt till enkla slagord eftersom frågan i utbildningen är en "icke-fråga"?

11. Är professor Hägglunds artikel egentligen en illustration av hur en funktionalistisk ämbetssyn läggs ut? Har då de fel som säger att ämbetet är mer än funktionerna och menar att ämbetetet är just nådegåvan som gavs under handpåläggning?

12. Skulle det värsta skalkestycket vara att en församlingsbo kommer till prästen och frågar varför han/hon är för 1958 års reform och för att givna utfästelser svikits?

13. Skulle det vara av intresse att försöka komma åt inte hur olika kyrkotraditioner tolkar ämbetet utan vad det faktiskt är? Kyrkor viger präster. Vad ligger gemensamt bakom denna gemensamma praxis?

14. Anders Nygren deltog och kommunicerade i sin församlingskyrkas gudstjänst också med kvinnliga präster. Det menar Hägglund var ett självklart förhållningssätt dåförtiden även för många som var emot reformen. Fast inte det förhållningssätt de 17 punkterna rekommenderar. Hur ska en kyrka sörja för att alla hennes medlemmar ska kunna leva i sakramental trygghet? Och vilka fattar inte ens den frågan?

Så här kan man hålla på länge.

Naturligtvis ifrågasätter jag Svenska kyrkans kallelse, vigning och trovärdighet. Det har jag mycket goda skäl att göra - inte bara som en frukt av bokliga studier utan som konkret och mångårig livserfarenhet.
Jag vet från Svenska kyrkan samtliga nivåer vad som brister för jag har varit inne i de slutna rummen..

Om Anders Nygren hade rätt växlade Svenska kyrkan in på gnostiker och svärmandars spår år 1958. En sådan kyrkan inte bara kan utan ska ifrågasättas av dem som har Kyrkan kär.
Ifrågasättande är just och jämt vad reformatorerna ägnade sig åt för övrigt. Det fick kyrkosystemet problem med - men knappast Kyrkan?

Har någon förresten hört talas om Athanasios?
Han darrade i alla fall knappast.