Herrens dag

Det är söndag i påsktid och påsken blir ett fysiskt faktum både i nåd och natur. Samspelet gläder den som kommit på den gudomliga koden. Och det har förstås de teologiskt välutbildade prästerna, som drivs av en lidelse att berätta hur det egentligen förhåller sig. Kristus är uppstånden, ja, han är verkligen uppstånden - och han har visat sig! Det otroliga är otroligt eftersom det omöjliga var möjligt. Detta nya liv möter nu i Kyrkan - Ordet och sakramenten - och i skapelsen, som lever på nytt.

Detta skrivet läser jag  Svensk Kyrkotidning nr 4, s 117. Jag följer inte SKT nogsamt längre. Sabina Koij är präst och domkyrkoteolog i Stockholms domkyrkoförsamling skriver artikeln Uppståndelsen förytligas av bokstavstro. Hur tänker hon då?

Frågan hur vi ska tala om Jesu död och uppståndelse och vår egen så att den blir begriplig för människor är alltjämt mycket aktuell, får läsaren veta. Domkyrkoteologen upplever "att Jesu död och uppståndelse är en stötesten kyrkan har stora problem att begripliggöra och förklara på et vettigt sätt."
Det kan man väl hålla med om - om nu detta är uppgiften. Fast vad är vettigt? Vad hade apostlarna svarat på frågan om en vettig förklaring till uppståndelsen? De hade kanske svarat med att berätta om sina erfarenheter - ungefär som vi möter apostlarna i evangeliernas slutkapitel? De hade kanske ändå inte svarat att "till syvende och sist handlar det bara om att tro" - för så oprecisa eller okänsliga är inte apostlarna. De har ju själva varit med om svårigheterna, om man säger så. Men domkyrkoteologen vet vad människor hör, och det är en förkunnelse som skaver: "Vi vet att det är svårt att ta till sig berättelsen om ett övernaturligt mirakel, att det går emot all kunskap om att en död kropp inte kan få liv igen, men det är vad kristen tro till sist handlar om - att han verkligen (bokstavligen) uppstod."  Varför skaver påståendet? "[D]ärför att man anar att den fantastiska berättelsen om Jesu död och uppståndelse bär med sig ett existentiellt djup som går förlorat i en bokstavlig mening." Domkyrkoteologen vet att det är så för det var så för henne och många års erfarenhet av teologiska samtal med människor vet hon att hon inte är ensam.

Så vad är det för en berättelse? "En berättelse som gestaltar det evigt mänskliga hoppet om att det går att göra gott, att vi tillsammans kan skapa en bättre värld, att det finns utrymme i de mänskliga livsvillkoren för förlåtelse, helande och försoning." Det kommer mera! "Konsten, litteraturen, musiken, religionen, ja alla mänskliga uttryckssätt försöker gestalta detta." Och tänker man så, blir Matteuspassionen i Folkoperans version där den vanliga människan och inte Jesus står i centrum.

Jag ska inte låtsas som om jag inte hört resonemangen tidigare. Leo Tolstoy, Harald Hallén, Viktor Rydberg eller Ernest Renan är tidigare exempel. En kristendom utan Kristus och blir religion, som ett av flera mänskliga uttryckssätt. Ni såg själva. Och det blir så när evangeliet blir en berättelse, kanske till och med en religiös berättelse.

Nu är evangeliet något mer, en kraft, som själv skapar. Om Sabina Koij vet jag föga. Den teologiska utbildning hon genomgått vid svenska universitet är en religionsvetarutbildning. De frågor hon ställer var sådana som gymnasister i den kristliga gymnasiströrelsen hanterade på min tid - och av goda präster fick hjälp att bena ut. Nu är domkyrkoteologen visserligen tjänstledig, ser jag, mena alltså präst. Man kan bara hoppas på att Lena Andersson inte får tag på hennes text och tar itu med den för då blir det inte roligt för domkyrkoteologen. Fast underhållande för oss andra.

Nog är det sanslöst att ställa uppståndelsens fakticitet - betygad av ögonvittnen - mot tanken på existentiellt djup. I sak är uppståndelsen själva kristendomens grundbult, den händelse som ger oss alla de andra händelserna, från krubban till under och ord. Ska man fråga vad domkyrkoteologen
tänker om jungfrun (alma) som födde en son eller om Jairi dotter, tror ni? Men det är lärorikt att se hur lite överens vi är. De små frågorna pekar alla in mot en grundläggande oenighet.

Eskil Franck är domkyrkoteologens samtalspartner. Eskil gjorde upp med den kristna tron och lämnade. Hans gammalkyrkliga bakgrund kräver omutlighet och då går han, polemisk mot KG Hammar, som han tycker slirar runt och konstruerar sig den tro KG kan tro på. I den pietistiska traditionen kan man göra så och KG är mer pietist än han själv vill medge, antar jag. Eskil kunde ha fått mer handfast intellektuell vägledning om han frågat Erik Petrén - även om jag kan undra om Erik alls kunnat fatta hur en begåvad präst inte fått med sig den kristna basfakta som egen tillhörighet utan först efter många år kom på vad han inte trodde.

Så vad är felen? Felaktigt uppställda alternativ, förstås, men i grunden ett sätt att hantera kristen tro som religion och se religionen som ett mänskligt uttryckssätt. Det blir funktionell ateism. Apostlarna tänkte annorlunda. Gud har uppväckt och då måste vi vara realister, vi måste våga tro på under.

Ni kanske har läst Adolf Kolmodins lilla skrift Skall Kristusförnekelsen vinna hemortsrätt inom Sveriges kyrka? (Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Bokförlag, Stockholm 1925). En annan Kristus är den Kristus som bekänns i trosbekännelsens ord, kan ingen i Kyrkans tjänst förkunna, menar han. Hans ämbetsed (prästlöftena, DS) och hans samvete dömer honom i så fall. Så fortsätter Kolmodin och kursiverar sin text s 26-27: "Men situationen kan bli en annan, så att han känner sig, utan att oroas av sin ämbetsed och sitt samvete, ha rätt att förkunna en annan Kristus än den apostlarna på grundval av vad Kristus själv vitnat om sig och sin uppgift förkunnat. Arma Sveriges gamla kyrka!"
Kolmodin preciserar sig lika kursiverat:
"Arma, gamla Sveriges älskade kyrka, skall du då förvandlas till ett kulturinstitut, varifrån den verklige Kristus, Nya Testamentets Kristus, nödgas draga sig tillbaka?"