Sekt

Jag skrev en bok nyss. Att jag förra veckan vaknade kl 5 och under natten hittat ett fel i texten avslöjade att hjärnan inte riktigt vilade. Nu måste jag få ordning på bokbärandet. Det går, steg för steg, bok för bok. Snart har jag bokavdelningarna på plats, tror jag "Det har du sagt i två veckor nu". Men somligt lockar till -  om inte läsning så uppkollning. Det tar också sin tid. Är man pensionär har man livet framför sig. Så bråttom behöver det alltså inte vara.

Jag hittade Rune Pär Olofssons debattbok Gud bevare oss för fältprosten! Den kom som PAN-original, alltså pocket och det var Norstedts som gav ut den år 1967. Jag fick den av min bror när jag tog studenten den 2 maj det året och läste den då.

Rune Pär (född 1926) var från sommaren 1967 anställd som reporter på Expressen efter att i tolv år ha varit i olika församlingar i Stockholm och på Sigtunastiftelsen. Han var på sin tid en känd och publicerad präst.

Rune Pär ville bli av med det kungliga salighetsverket och talade för en fri folkkyrka. Han välkomnade en kyrka som visserligen hade mindre resurser men också mindre av stelbent byråkrati och som skulle lösgöra medlemmarnas ansvar för sin kyrka, också ekonomiskt. Det var inte enda fördelen. Här kommer det!

"Ett upplösande av de nuvarande banden till staten skulle också betyda slutet för Kyrklig samling. Som det nu är åker dess präster snålskjuts på det statskyrkosystem de föraktar, och med hjälp av skattepengar från folkkyrkans medlemmar kan de fortsätta såga i den gren de själva sitter på. I en fri folkkyrka kan man inte tänka sig att församlingarna skulle bekosta fiolerna för en kyrklig verksamhet som är dem främmande. Följden skulle bli att Kyrklig samling trängdes tillbaka till de få församlingar där den kan tänkas vinna majoritet eller också tvangs till en egen kyrkobildning, vilket senare ur folkkyrkans synpunkt vore att föredra. Denna kunde då koncentrera sig på den positiva handlingslinjen." (boken s 9-10)

Märker ni? Saken handlar om pengar. Saken handlar inte om präster som fullgör sina tjänsteåligganden, kanske långt utöver arbetstid. De åker snålskjuts. Riktigt hur det går till kan man inte enkelt förstå - men så är det. Och något förbryllande är det statskyrkosystemet som erbjuder skjutsen. Hur Kyrklig Samlings verksamhet understöds av statsmedel, kan man inte heller förstå.

Det finns en kyrklig verksamhet som är av det slaget att församlingarna inte vill betala för den. Riktigt vilken den är, var också svårt att förstå - men läget kanske börjar klarna. Kan det vara så att det kyrkliga i den kyrkliga verksamheten är av sådant slag att det är oönskat?

Jag är glad över att ha hittat texten. Den beskriver en kyrka där medkristna ska definieras bort som motkristna. Detta är också den positiva linjen. Och många fortsätter på den genom att formulera det positiva program där Svenska kyrkan agerar som och blir en sekt. En stor sekt tills vidare - men en sekt. Den samlas kring några punkter i sin troslära och avgränsar mot dem som tänker annorlunda. Dessa punkter har det gemensamt att de avviker från det som Kyrkan trott alltid, allestädes och av alla kristna. Låt oss inte fastan i denna lilla komplikation. Sekten är bäst! De andra kan gå sin väg om det inte passar att följa de demokratiskt fattade beslut som vilar på en solid partipolitisk bas.

Rune Pär Olofsson blev journalist, lämnade prästämbetet men kom tillbaka. Han uppfattade aldrig att präster som var med i organisationer som var med i Kyrklig Samling, för samlingen var just en paraplyorganisation för låg-, gammal- och högkyrkliga rörelser (och de högkyrkliga som var en teologisk rörelse fick bilda arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse just för att ha en organisation i samarbetet!), faktiskt höll på att bygga Svenska kyrkan och ingenting annat. Själva hållningen - motkristendomen med den positiva handlingslinjen - är det den som förrött Svenska kyrkan?

Har jag alltid varit en prästföraktare?