Hur dum kan jag bli?

Nej, inte datoreländet. Jag hade rätt kod och rätt lösenord, det fanns anslaget på rummet, och kom ut en gång men sedan vägrade maskineriet att känna igen koden. Ska man i sådant se Andens ledning? Jag var i Rom med två barnbarn på bildningsresa och inte ens dessa kunde få ordning på eländet. Det är väl bevis nog på att jag i detta avseende inte är dum i alla fall?

Bildningsresa är inte heller dumt.
Vi vandrade mycket. Vi såg och bildade oss.
Jag var lite egoistisk. Jag ville lära mig se vad en 14- resp 12-åring ser i Rom. Jag tror att de ser mycket som hör det allmänmänskliga till. Påven hör dit, byggnader och detaljer. Vi firade Chatarina av Siena och fick gå in i hennes för denna dag öppna grav (29 maj kanoniserades hon och nu firade vi att det var 75 år sedan i Sta Maria Sopra Minerva.
Roliga kommentarer kunde fällas. Vi gick vid Tibern och talade om Cloaca Maxima, det stora avloppet, som man också kunde kasta lik efter de avrättade (Vecingetorix t ex) i. Om någon kvinna då tvättade i Tibern kunde hon, konstaterade Klara, på kvällen säga: " I dag blev tvätten lik-tigt ren." Sådan skämtan uppskattar jag, som ni vet. Alls inte dumt. Mötet med statssekreteraren kardinal Pietro Parolin blev kort. Jag var ju inte i Rom för långa överläggningar. Men det var inte dumt att vi möttes också om det blev kort.

Vad var så dumt? Dumt var att jag svarade på en fråga i kommentarsfältet på inlägget Debattknep. Frågan ställdes om bortsorterade fackteologer till Läronämnden och i en kommentar gav jag namnen. Jag tyckte det var onödigt att ange deras fackteologiska kompetensområden, som också efterfrågats: "vad de stod för i teologisk jämförelse med dem som blev valda". Det var dumt av mig. Slutsatsen av min sakgenomgång blev: "Då dyker namn på högkyrkliga personer, som är kvinnoprästmotståndare, upp. Till och med doakörens egen dirigents. Här vilar ingen blygsamhet!" 

Nu är det svårt för en korkad docent. Det frågades efter namn och namn presenterades, men då ska det tydligen vara moraliskt belastande att återge namn som kyrkomötet röstat om för det fall det egna namnet finns med. Men det gör det ju. Andra har föreslagit, så kan det verkligen vara motiverat att gå ifrån saklighetskravet av blygsamhetsskäl. Jag fattar inte. Så fick jag inte lära mig i min teologiska utbildning, men den är lite gammal, det medges.

Kommentatorn fortsätter - och då kanske sammanhanget klarnar: "Men snälla nån då, vet inte han att kyrkomötet, långt, långt tidigare har slagit fast kvinnornas rätt till prästämbetet? Är det då konstigt att personer, som inte accepterar kyrkans fastställda ordning, ej anses lämpliga att ingå i läronämnden? Det blir ju då, som någon jurist en gång sa i rättssalen i sin anklagande pläderring, att personen är en 'motkraft'."

Nu gällde frågan ingen "rätt" att bli präst utan statlig behörighet att bli, men varför vara petig? Något vill jag kommentera demokratisynen. I en demokrati ges minoriteten utrymme utan att ses vara en negativ utan en positiv och nödvändig motkraft. Jag behöver inte anföra förre statsministern Göran Perssons ord om att när ett majoritetsbeslut har fattats, måste i en demokrati minoriteten därefter särskilt värnas. I sak lärde jag mig detta av folkskollärare Nils Rubin, som exercerade skillnaden mellan majoritetsdiktatur och demokrati.

Kommentatorn förordar majoritetsdiktaturen - folkdemokratin i östlig tappning. Men i kommentatorns värld är alltså alla andra, som i ämbetsfrågan menar vad Kyrkan ser som sin för alltid av Gud fastställda ordning, självklart olämpliga. Det handlade inte, som jag min dumming trodde, om sakteologisk kunskap utan om ideologisk inpassning. Borde jag inte ha fattat det från början?

På den frågan finns två svar:

1. Du borde ha fattat. Du vet ju att (med några enda undantag) det är i krigsmakten och på universitetet du behandlats efter kompetens, inte i Svenska kyrkan. I det kyrkliga är du stämplad.

2. Det är väldigt bra att du inte fattade. Du har likväl inte blivit helt (kyrkopolitiskt) deformerad av ett långt prästliv under de betingelser som rått. Du kan fortfarande hålla fast vid vad Svenska kyrkan borde vara. Hederlig, anständig, tja, kristen helt enkelt, en Kyrka som vandrar med Gud. Din dumhet är ovedersäglig men uttrycker trons barnsliga förtröstan. Den är en gåva att vara glad över.

Men jag är fortfarande i tvivelsmål och frågan bränner: Hur dum kan jag bli? Hur kan jag inbilla mig att en sakdiskussion är möjlig? Och varför tänkte jag att vi vid vår svenska kust kunde försvara en rättsordning kontra en ockupationsmakt när ockupationsmaktens tänkesätt redan är här - och just i mitt gamla KAB 44-område?