Margit

Att Margit Sahlin (1914-2003) skulle ha fyllt 100 år i tisdags - men av lätt insedda skäl inte gjorde det - kunde de intresserade och alla andra läsare av Svenska Dagbladet se.

Jonas Jonson skrev en understreckare. Det är en märklig artikel. Biskop Jonson skriver: "Regeringen föreslog att prästämbetet skulle öppnas för kvinnor. Som statskyrka måste Svenska kyrkan anpassa sig till grundläggande värderingar i samhället." Här har all ideologiska fernissa fallit. Det handlar om politiska nödvändigheter i ett läge där Svenska kyrkan inte är fri. Roligt att det sägs av en biskop rent ut. Men märkligt. Ska man vara nitisk med detaljerna blir inte allt rätt. Det var t ex inget "extra" kyrkomöte som kallades in 1958 utan ett nytt, alldeles ordinarie men med en uppenbar beställning att fatta ett annat beslut. Biskoparna hade inte en chans. Den ekumeniska rörelsen i Geneve kunde inte hjälpa Svenska kyrkan (för Geneve ville inte etablera sig som en överkyrka) och de fyra biskopar som skulle ta fram ett bredare underlag efter 1957 års kyrkomöte fick, med undantag av Bo Giertz, inte fram mer än några hastigt hopskrivna sidor. Bo Giertz skrev teser till biskopsmötet, teser som tryckts i tre upplagor.

Jonas Jonson beskriver också vad motståndet handlar om. "Motståndet hade teologiska, ekumeniska och historiska orsaker, men det handlade också om att hävda kyrkans frihet och självbestämmande." Detta är märkliga ord om en konflikt för att komma från en biskop eftersom de är hederliga. Det handlade inte om kvinnoförakt och allt det där. Renhållningen noteras. Denna renhållning fanns också i den text biskopsmötets bibelkommission publicerade år 1970. Så eländigt egentligen, att man ska bli glad över att möta en gnutta hederlighet i Svenska kyrkan!

Kyrkans framtoning har förändrats, menar Jonas Jonson. Det menade också Ulla Carin Holm i sin avhandling. Riktigt hur återstår att se men en uppsättning intervjuer (Anders Bäckström i Sverige och Cost of Conscience i England) ger stöd för bilden av förändring. "Själva gudsbilden blev varmare och mindre auktoritär", heter det hos Jonas Jonson med en undanglidande formulering. Blev den då en annan och blev den mer biblisk, denna gudsbild? Eller var det inte teologin som förändrades utan endast pedagogiken eller marknadsföringen? Hur ska man då utifrån en positiv värdering av reformen och dess positiva konsekvenser värdera vad Margit Sahlin sa i början av 2000-talet när hon såg Svenska kyrkan: "Detta ville jag inte."

Margit förblev kyrkokritisk. Blev hon självkritisk? Hur kom det sig att prästämbetet blev en kvinnosyssla i Svenska kyrkan - för vi håller på att komma rätt långt bort från jämställdhet. I söndags tjänstgjorde enbart kvinnor i gudstjänsterna i Nordölands pastorat. Var det första gången i historien? Inte första gången med ett enkönat prästerskap, men vad nytta är det med "same but different"?
Vad Margit Sahlin såg av Svenska kyrkan sina sista år kanske de som umgicks nära henne skulle kunna berätta nu?

I Kyrkans Tidning i dag finns en hyllningskrönika av Annika Borg med en försiktig fråga på slutet. Hyllningarna ändrar nämligen inte faktum att S:ta Katharinastiftelsen i juli lämnar sina lokaler. Där finns Margits bibliotek och hennes arkiv. Nu säger ryktet att det inte finns någon plan för hur biblioteket ska hållas samman men inte heller någon plan för hur Margits arkiv med brev och klipp ska bevaras. Kvinnohistoriskt Arkiv i Göteborg eller Svenska kyrkans arkiv i Uppsala eller Landsarkivet i Uppsala kunde vara möjliga platser. Hur det är med tillgängligheten vet jag inte. Skrev Margit att det skulle gå X antal år efter hennes död innan någon fick gå in i arkivet, gjorde hon samma misstag som många andra. Men vem tar ansvar i frågan?

När hyllningarna till Margit Sahlin nu hörs under några dagar ska kanske ännu ett drag hållas fram. Margits skitaktighet i debatter och samtal. Hon agerade ofast från en maktposition. När sakdiskussionen inte gick hennes väg tog hon till fula knep. Så minns jag ett samtal på Kastlösa där hon hetsade kvinnohorden till furiositet (och vände sig viskande till mig med orden "Dag, du får förlåta mig") och så en uppställning som ordnat i Johanneskyrkan i Kalmar där hon, när hennes eget föredrag var slut utan att ha åstadkommit särskilt mycket, tog till knepet att ropa: "Om jag var församlingsbor i Kalmar skulle jag kräva besked av kvinnoprästmotståndarna hur de tänker". Då livades andarna. En av de kvinnliga församlingsassistenterna som var av den meningen viskade till en kollega: "Det är ingen idé att svara" varpå en dam som satt bakom reste sig, pekade på de två och ropade: "Här sitter två av dem och jag hörde att de sa att det inte var någon idé att svara."

I stort var det ungefär som i Efesos - Apg 19:32. "Där ropade alla i munnen på varandra. Mötet var förvirrat, och de flesta visste inte varför de kommit dit."

Torsten Mårtensson, komminister dårförtiden, hade ordnat mötet. Jag konstaterade i efterhand att sådana mötesformer hade vi inte i Två Systrars. Där fick man gå och lyssna utan att som deltagare i ett möte behöva ställas till svars.

Lustigast den kvällen var vaktmästaren i S:t Johannes, en missionsförbundare och frimurare vars namn jag glömt. Han bar stolar i den lätt kaotiska stämningen efter mötet, ställde in dem i hissen och ropade till syster Kerstin: "Ni är fega, fega är ni!" Kerstin tog ett steg mot honom, där han stod i hissdörren och frågade försynt: "Vad säger du?" Han ropade ut sina ord igen, stängde hissdörren och försvann.  Det var på sitt sätt sanslöst roligt.

Som väl var hade jag laddat upp med ett antal flaskor vin så att vi kunde ha en god kristlig eftersits och analysera aftonen. Minnesanteckningarna har jag i mitt arkiv.

Vad sa jag nu om inte: Frid över Margits minne. Men vad med hennes arkiv?