Ett fint brev

Det är nog bäst att uttrycka att också jag förstått att biskopsbrevet är ett fint brev. Jag har förstått att det är så - hur skulle det annars vara? Frågan om hållbar utveckling har tagit en allt större plats i kyrkornas liv. Det förstår jag är viktigt. Vi kan väl inte avsluta gudstjänsterna med den fornkyrkliga frasen: "Må nåden komma och denna världen förgås" heller? Vad skulle folk tycka om det?

Eskatologin blir, med en liten glidning, "löftet om det eviga livet", inte så mycket att denna värld går under och Gud skapar nytt. Inte konstaterandet att jorden slits ut som en klädnad. Bättre upp! Vi är Guds medarbetare och det betyder samverkan med andra kyrkor och andra religioner blir allt viktigare. Jag förstår. Och jag saknar som alltid i dessa fromma sammanhang vanliga hederliga hedningar, sådana jag hellre litar på än en uppsättning religiösa. Jag räknar med att denna min hållning inte alls uppfattas som klok utan bara som ytterligare ett tecken på hur fel jag har. Biskopar gillar  uppenbarligen allra helst de religiösa. Annars hade de väl skrivit om klimatpolitiken att de hellre samarbetar med en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare?

Jag ser att biskoparna är pigga på lag. Vi ska både det ena och det andra. Det måste väl bero på att Jesus är argsint? Det vegetariska är på väg in så vi ska nog inte äta kött, inte mycket i alla fall, och lampor ska släckas och stad by-lägen undvikas. Det finns dock alltid ett höttande episkopalt finger även om jag åt en vegetarisk omelett i förrgår och släckte lampor: Jag får inte vara nöjd med mitt välförhållande. Här kommer fingret!:
"Praktiska förändringar i vår privata vardag (privata? DS - vem har egentligen en "privat" vardag, fylld med sociala förpliktelser som den är för många av oss?) får dock inte bli en förevändning för att inte bejaka gemensamma förändringar. De får inte heller ta så mycket energi att de blir något vi gör i stället för att verka för gemensamma och politiska lösningar." Blir man trött eller blir man trött? Biskopsbrev får inte skrivas så att de tar så mycket energi att läsaren ger upp. Men biskoparna är tydliga. Här krävs ett ledarskap, som inte väntar in vad andra ska göra och tycka. Jag antar att biskoparna ämnar stå för det.

Vi medborgare, som definieras som väljare och politiker, ska hålla i också när media tröttnar, heter det. Vilken samhällssyn tydliggörs här? Media som något annat - i vems intresse? Det måste finnas en grundläggande tillit till samhällsgemenskapen. Uttrycks här något annat än ett korporativt samhällsideal, fascism av italienskt märke om ni så vill - hade Mussolini egentligen så fel?

Folkkyrkans biskopar funderar över folket och undrar om "vi" i framtiden kommer att betala för sånglektioner snarare än ligga på stranden i Thailand. Gud hjälpe! Ska den korporativa visionen ta sig uttryck i sång, vet jag vad klockan är slagen. Men jag ser också det tydliga medelklassperspektivet. Här kan de välsituerade välja. Det är dock inte den ensamma mamman i traversen som efter arbetets slut skyndar till sina inköp och har råd att välja mellan den dyrare ekologiska maten och den andra. Ska biskoparna säga till henne att hon där vid disken får tänka igenom sitt konsumtionsmönster på ett mer grundläggande sätt (s 84) så kan den ensamma mamman i traversen bara uppfatta översåtligheten. Vilka av biskoparna har varit församlingspräster i socialt utsatta områden, egentligen? Medelklassen är på många sätt förfärande. Tjoho! "Genom att visa att ett klimatsmart liv också är ett lyckligare liv är mycket vunnet: då ökar beredvilligheten att ge upp gamla mönster." (s 85) Så lyder biskoparnas evangelium. Gud vi tackar dig!

Biskoparna avvisar förvaltarskapstanken som enda modell för att tolka klimatansvaret. Människan är också med-skapare. (s 58 och 60). Detta ses som nydande. Varför räcker inte förvaltarskapstanken. Därför att den missbrukats. Men strider inte detta mot Svenska kyrkans bekännelses ord att "abusus non tollit usum", missbruket upphäver inte (det rätta) bruket? Vi som håller på bekännelsen får nog fortsätta att tala om vårt uppdrag som människor att förvalta skapelsen och de kristna kan fortsätta se sig som kungar, präster och profeter. Kungar med uppgiften att ordna det bra för skapelsen, präster med uppgiften att be för skapelsen (i de troendes allmänna prästadöme, inte allmänhetens!) och profeter med uppgiften att dra gränsen mellan gott och ont, sanning och lögn.

Naturligtvis är biskoparnas klimatbrev ett fint brev, viktigt och så. Bara en fähund skulle tänka tanken vad biskoparna kunde gjort för andra insatser under den tid de arbetade fram sitt brev och bara en veritabel fähund skulle tänka tanken att den här sortens analyser borde de kyrkomedlemmar som är sakkunniga - och från olika partipolitiska läger - arbeta fram. Lekmän som är experter, med andra ord. Om man tänkte så, vad skulle biskoparna göra då för at skapa förtroende för sig?

En fråga gnager hos mig. Hur mycket bidrar Svenska kyrkans skogsinnehav till att binda kol och hur mycket rabatt på kolutsläpp ska vi tillgodoräkna oss, vi som är kyrkotillhöriga och betalar för det? Vi är dock inte fler människor i Sverige än vad Greater London räknar, så kraven på oss måste väl vara rätt måttliga, om vi räknar skogen staten äger och kyrkan äger, dvs du och jag. För vi bidrar till klimatarbetet genom våra träd, eller har jag missat något? Jag äger en del egna träd också. Hur räknas det?