Ignoranterna

Ignoranterna är de som struntar i det samtal som förs, de ord som skrivs, de fakta som levereras. De har bestämt sig på förhand och för sin diskussion utifrån sin förförståelse, obekymrade av allt annat. Ignoranterna vet alltid bäst. Jag beskriver fenomenet. Jag klagar inte. Jag är mest förundrad.

Själv har jag genomgått ett stycke teologisk utbildning vid svenskt universitet. Något kan man förmoda att jag lärt mig. Jag har ju examinerats. Men nu har jag läst teologi. Det betyder att vem som helst kan framföra sin mening med samma expertstatus som jag. Han eller hon vet alltid lika mycket som jag - oftast mer - i de mest komplicerade frågorna.

Frågan om Kyrkans ämbete är en sådan. Frågan om äktenskapet, förstås. Ignoranterna kan förklara bakgrunder till vad som evangelister eller apostlar skrivit och de vet alla att med ett par glosor avfärda en av historiens stora från antiken stammande intellektuella. Aposteln Paulus kan alltid avfärdas. Man läser honom inte. Man läser inte heller om honom. Kommer jag dragande med några av de viktiga biografierna om honom, beror det bara på att jag i första hand är Paulusdyrkare.
Tar jag fram citat från några lärda eller olärda verk, blir det lika illa. 

Klas Hansson disputerar på fredag. Hans avhandling Svenska kyrkans primas  handlar om ärkebiskoparna, Söderblom, Eidem, Brilioth, Hultgren, Josefsson, Sundby och Werkström och ger en massa kunskaper. Hansson påminner om hur Bertil Werkström fick kritik därför att han hävdade dopet som medlemsgrundande. Centerpartister som Thomas Söderberg och socialdemokrater som Lars Rydje undertecknade ett upprop. Werkström markerade att han var ärkebiskop och det var något mer än ordförande i en styrelse. Kyrkominister Karl Boo som var C markerade också och sa att om Werkström skulle fortsätta driva kyrka-stat-frågan borde han avgå för han företrädde inte kyrkan. Att Werkström också markerade mot S-politiken  när det handlade om det grundläggande läroansvaret i Kyrkan, som inte helt enkelt fotades demokratiskt, kanske man ska nämna. Han utsattes för politiserande krafter och han såg politiska risker när lärofrågor och demokrati skulle hanteras. (avhandlingen s 372-373). Hanson konstaterar också att med den nya kyrkomötesorganisationen valdes den centralstyrelsen partipolitiskt, det hade inte skett tidigare (s 420). Är inte några omständigheter då synliggjorda?

Avhandlingar är inte allt. I Jan Mårtenssons Homandeckare, årets modell, Juvelskrinet, funderar Homan över kyrkovalet:
"Vad har politikerna med kyrkan att göra? tänkte jag där jag satt. Kyrkan var ju skild från staten. Skulle klåfingriga politiker också styra och ställa med Gud och våra vertikala relationer? Skulle man redigera om Bibeln, och göra den mer 'korrekt'? Införa hen? Eller lägga ut en ny psalmbok på entreprenad? Skulle kyrkoherdebefattningarna kvoteras och fördelas mellan de olika partierna efter valresultaten?" (aa s 220-221)
Bilden av Svenska kyrkan är intressant att följa. Ignoranterna vill inte se hur driften med det omhuldade kyrkosystemet ser ut - men här ser ni den och den studeras av Homans läsekrets.

Intressant är också att de frågor jag diskuterar inte fångas upp. Jag tar upp frågor om hederlighet, om teologiska sakfrågor (vad är ämbetet, vad är äktenskapet), om Svenska kyrkans läge, om samtid och framtid, om minoriteters plats i kyrkolivet och en hel del annat. Jag påpekar titt som tätt att Svenska kyrkan arbetar med lögnen som vapen och sveket som verktyg och går ifrån sina stolta utfästelser om minoritetsskydd. Jag kan i sak inte se att jag säger något annat än vad Klas Hansson redovisar. Då ställs frågor om synen på homosexuella. Jag skulle tydligen göra markering. Det vägrar jag.

Jag har inte ägnat mig åt spekulationer kring folks sexuella läggning. Homofobi är inte min  hållning - det enda jag avskyr är ordet homofob, för det är en språkkonstruktion med bestämt syfte och jag är för hederliga samtal i sak och inte piruetter av det slag som görs med språkförnyelse av den modell en tysk filosofie doktor ägnade sig åt för 80 år sedan.

Ignoranterna struntar i sådant. De vet hur det är på denna blogg. Inte för att de kan läsa ut det budskap de vill ha - men oroen eder icke. De kan läsa in - och då står det där!

Jag tar inte upp informationsbladet Trovärdigt från Svenska kyrkan i Växjö till annan granskning än att jag rapporterar vad jag läst. Bladet delas ut till pastoratets alla hushåll.

Omslagsbilden är Josefin och Åsa, som gifte sig i Domkyrkan och en artikel handlar om dem. Jag får en artikel kring frågan "Vad kan du om HBT?" med maning att jag skulle gå i paraden och jag får veta att alla är ett, könen är numera upphävda. Paulus får en egen liten ruta. Sedan kommer en intervju med Paul Hansson, som gått igenom en process i frågan om homosexualitet och centerpartisten Birgit Ahlström är glad över kyrkomötesbeslutet "att förrätta samkönad vigsel och därmed sluta diskriminera homosexuella." Påven kommer till tals. han säger i en pratbubbla att han inte dömer den homosexuella personen. På sista sidan presenterar en diakon sig som gay. Han gifte sig på drop-in-tiden i Växjö, men det berättades dock inte i Trovärdigt.

Normeringen i bladet är, om man säger så, rätt massiv.

Skulle man våga fråga om redigeringsprinciperna kring ett för Svenska kyrkan i Växjö gemensamt magasin? Är det så att ett fåtal personer kan lägga beslag på det gemensamma i eget intresse? Nu frågar jag inte om folks sexuella läggning eller sexuella preferenser. Jag frågar mest för att undra över hur det går till när man sköter presentation av vad som är verkligt viktigt för Svenska kyrkan. Här är jag en ignorant av det annorlunda slaget, en ignorant som vill veta. Men att jag alls tagit upp den påkostade publikationen är ett klart bevis för att jag är homofob, förstås.