Jesus verkar argsint

Biskopsbrevet om klimatet kom i går. Det första intrycket är att Jesus verkar argsint. Vad han säger om klimatfrågan, och biskoparna hör honom tala just om klimatet och redogör för saken på sidan sju är inte precis dialoginriktat: "Hycklare, jordens och himlens utseende kan n i tyda, men vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det?" (Luk 12:56)

Biskoparnas tankar går till "berättaren Jesus och hans liknelser, som berör, utmanar och ger mod" (s 53) och frågan ställs vem den barmhärtige samarierna är för det ekosystem som råkat i rövarhänder (Luk 10:25-37.) Och så undrar biskoparna hur "man" får människor att verka för förändring och slår ett slag för gudstjänsten: "Från gudstjänsten bär vi med oss det mod, förtroende och hopp som det blir vår uppgift att kommunicera i världen." Jag bjuds på ett glatt kalas hos Jesus men det är försett med något finstilt, ett uppdrag. Han är lurig, Jesus. Lite Tupperware över det hela - något mer än det jag först fattat: ett uppdrag. Och jag är förstås lite enfaldig som trodde att jag fick komma på Guds rikes fest och vara glad i det och glad gå hem uppfylld av någonting som liksom bara fanns i mig och hittade sin egen väg ut i min vardag. Ånej. En uppgift, en hemläxa. Biskoparna vet hur argsint Jesus egentligen är om jag inte utför uppgiften, gör hemläxan.

Den som vill värna sitt liv ska mista det, citerar biskoparna Jesus vidare (Matt 16:25). Bortsett från att biskoparna varnar för "överdriven" konsumtion och rikedom har detta bäring på klimatutmaningen och Jesus fortsätter fråga vad det hjälper en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ (Mt 16:26). "Konsumtion som livets mening har aldrig gått ihop med kristen tro, skriver biskoparna (s 63). Jag fattar att Jesus blir arg igen. Men jag har bil, tv, dator, mat och dryck och en massa böcker. Det blev nya i går igen. Och mina prylar ger mening åt min vardag. Hur mycket asket måste jag bli för att Jesus inte ska vara arg på mig? Biskoparna skriver: "Det finns ögonblick som är avgörande och kräver handling." (s 63). Jag vet väl det. Tiden är inne, Guds rike är nära. Om vänd er och tro på budskapet (Mk 1:14-15). Biskoparna lägger ut texten: "Orden om att 'tiden är inne' handlar om att inte missa möjligheten till förändring: nu är den rätta tiden." (s 64). Jag måste skärpa mig. Annars blir Jesus ännu argare, förstår jag. Fast biskopar tycks göra det hela hanterligt. Fullkomligt blir det inte. "Men genom Jesus har vi en vision av Guds rike som ger oss anledning att bygga en värld som förverkligar så mycket som  möjligt av denna vision." (s 64). Men det där "så mycket som möjligt" skrämmer mig. Vad krävs av mig nu? "[A]ldrig mindre än strävan efter rättvisa, solidaritet, fred och försoning." Jag fattar. Calvin kunde inte ha sagt det bättre. Här är nästan mer än Mose.

Skriver inte biskoparna något om hoppet och glädjen? Fråga inte mig. Det gör de kanske - men slagen av lagen förmår jag inte uppfatta det. Eller med den psalm i psalmboken som biskoparna anför: Vår synd är stor. Vi förebrår / oss själva och i ängslan går." Så går jag nu. Biskoparna ger rådet till mig och alla: "Klimatkristen är också en existentiell och andlig kris: ta vara på resurserna i den andliga tradition som är närmast dig." Jag ska alltså på något sätt bli religiös? Hade biskoparna ingen tydligare anvisning? Och är klimatkrisen "också" andlig - uttrycker den inte vad som händer genom människans bortvändhet från Gud? Då kan jag väl fatta att Jesus blir arg.

Kl 7 kommer byggmästaren Tomas, min gamla klasskamrat Gunnels son, för att ordna med lite bättre ventilation i huset. Väl att jag får skingra min dysterhets natt med lite vardag. Min strävan efter att sålunda höja bruttonationalprodukten, hur ska man se på den? Jag trodde nog inte att Jesus skulle ha några särskilda synpunkter på saken, men nu vet jag sannerligen inte längre. Är detta att just nu göra så mycket som möjligt av den där visionen?