Amos 5:19

Donna Leons nya bok om kommissarie Brunetti, Dödlig bekantskap, gör på nytt staden Venedig alldeles förtjusande. Staden befolkas av en samling egendomliga personligheter. Jag läste med nöje och tänkte på Markus och San Marco med lejonen. Jag börjar där.

Marcus Sr kommenterade och fann att det profetiska röjt undan 2000 år av orättvisor och Anden har påverkat, och verkat i Svenska kyrkan genom att komma utifrån. Det är en vacker tanke. Lite konstigt dock att Anden då, 1958, nöjde sig med att bara satsa på Svenska kyrkan, inte den i Finland, den anglikanska och inte de stora kyrkorna, de ortodoxa och den romersk-katolska. Andens egenheter? Nöjsamt dock att tänka sig Sveriges riksdag som Andens bundsförvanter till skillnad från de maktlystna biskoparna.

Det fromsinta resonemanget har en tyst förutsättning: Det är orättvist att inte få bli präst. Nu handlar väl prästeriet om en syssla för så få (4-5000 pers), att de allra flesta i så fall är offer för denna orättvisa. Förutsättningen är också, självfallet, att det är fint att bli präst, en karriärväg. Men tänker Anden verkligen så? Läser vi Guds Ord är väl tjänarsysslan något längst ner? Och det apostoliska mönstret betyder att sysslan är farlig. Mirum est si sacerdos salvetur. Jag antar att i själva resonemanget är det något fel som är trasigt. Men tänker man så - man, kanske inte Anden - så  blir det som det blir.

Nu är en god regel att om en fråga varit förvirrad under en tid, tänka att det efterhand kommer att visa sig hur det blev och därmed hur det egentligen var. Det vore inte konstigt om vi två generationer efter beslutet, beslöt oss för att göra en revision. Vad ser vi då?

Första frågan kan gälla själva receptionsprocessen. Hur togs beslutet emot i tro? Kanske vore det lite frestande att citera Gustaf Wingren från boken Gamla vägar framåt, den bok där han påstår att debatten om ämbetet inte ens börjat. Hur är det?

Nästa fråga gäller väl den fråga Gustaf ville undvika - och det med goda skäl. Löftesbrotten och sveket. Man kunde tänka sig att en professor i etik skulle gnugga händerna inför sådana frågor. Inte Gustaf. Metoderna brukar ju jag ifrågasätta - både när reformen infördes och när den genomfördes. Finns det bärkraft i några av invändningarna? Och om det verkligen ljögs - påverkas den ädla reformen av metoderna? För att ransonera, kanske vi ändå måste fråga om det blev som det sas att det skulle bli. Folkväckelse. Med reformen skulle Svenska kyrkan på ett helt nytt sätt nå folket. Blev det så, har de s k kvinnoprästmotståndarna problem. För följer välsignelserna synbarligen i reformens spår, måste de tänka efter en stund.

Poängen är väldigt enkel. Man kan i vår tid veta än mer om Anden var kraften som tvingade fram sitt goda verk 1958 sedan Anden misslyckats året innan. Jag lämnar frågan till er. För naturligtvis är det fullt tänkbart att Anden och biskoparna gick i otakt. Biskoparna sa ju 1957 samfällt nej till reformen. Men hade det inte för Anden varit en poäng att visa att reformen har Skriften och Traditionen med sig? Man kan stillsamt undra.

+ Biörn undrar. Tydligen har han "länge funderat på varför DS håller sig kvar i maktens korridorer:" Nu är det väl inte i korridorerna jag dväljes som en annan tjänsteman utan i sammanträdesrummen, men låt gå. Varför? Därför att folk har valt mig. Jag steg av och tänkte att jag gjort mitt. Då blev jag överraskande invald i kyrkofonden och dess au med uppdrag att se till att fonden inte bara skulle hamna i siffernissandet. Minns jag rätt var det en bred samling kring mitt namn. När sedan POSK beslöt sig för att normalförkyrkligas, kandiderade jag inte till kyrkomötet men valdes om till kyrkofonden och dess au. När POSK inte ville ha med några av kandidaterna i Göteborg, bildades Frimodig kyrka. Jag sa att hade FK någon glädje av mitt namn på en lista, så kunde namnet tas med. Så blev det och jag valdes in igen. Året var väl 2005. År 2009 valdes jag på nytt liksom 2013 och valdes då in som ersättare i kyrkostyrelsen. Skulle jag sagt nej? Eller är det en rimlig kristen hållning att stå till förfogande och så får andra avgöra? Kallelse, liksom.

Betyder detta att jag "håller mig kvar" - det ifrågasätter jag. Men också tiden i kyrkomöte tar en dag slut, om det konstaterandet kan vara till någon tröst.  Liksom tiden som bloggare. Att mandatet betyder uppgiften att försöka berätta vad som sker och vad som kommer att ske, kanske ändå är av, säg, demokratiskt värde.

Varför höll jag mig förresten kvar som präst i en källarlokal i 13 år och i stadsdelen i 30? Tro mig, det var en komplett misslyckad karriärväg. Och lika uselt gick det kanske med det akademiska. Vem i Svenska kyrkan bryr sig om några vetenskapliga analyser som kom till för att ta reda på vad som hänt på vägen dit vi kommit? Vad Svenska kyrkan anbelangar hade jag lika väl kunnat lägga den tiden på ett medlemskap i Rotary.

Och varför håller jag mig kvar i Svenska kyrkan? Varför körde jag till högmässan i Rydaholm? Varför bloggar jag denna tidiga morgon när jag lugnt kunde legat kvar i sängen med en kooikerhund på kudden? Kan det bero på att jag sett vad denna kyrka egentligen är och något så viktigt att andra funnit skäl att lägga beslag på organisationen för egen del.

Nu blir jag så matt att jag känner för att stödja mig mot en vägg. Just då slår det mig att Jesus förklarar eländet med orden "en ovän har gjort detta", den ovän som är en gammal orm. Är det detta vi borde tala med varandra om? Vilket blir det brutala svaret på frågan vem som älskar Svenska kyrkan? Ska det handla om andlig klarsyn?