Råkurr?

Kurre Kardinal pekade på tre områden det ekumeniska samtalet skulle kunna fokusera på:
Tron, sakramenten, ämbetena.
Risken med att precist peka ut sådana områden är förstås att det hela mynnar ut i teologiska praktgräl, så kallade råkurr. Men det måste väl inte bli så?

Nu hamnar jag dock i osäkerhet. Om vi i våra egna sammanhang skulle börja tala om tron, sakramenten och ämbetena - vad skulle hända då? I de olika kyrkopolitiska grupperingarna, i kyrkostyrelsen, i biskopsmötet, i kyrkomötet, i stiftsstyrelserna, kyrkoråden, församlingsråden, arbetslagen och vilka sammanhang som folk annars träffas i. Syföreningarna är väl mestadels nedlagda.

Arbetslagen först.
Vilka har egen kompetens att i ett arbetslag tala om tron, sakramenten och ämbetena? Jag tror jag nöjer mig med detta enda exempel för här är en arbetsform tyngd av timmars möda och invärtes ansträngning för att få ihop scheman och hantera vardagliga småförtretligheter. Det går en mängd tid och energi på sådant som inte förändrar något. Det kanske var avsikten. Tanken att här skulle överläggas teologiskt - är den realistisk? Lika illa är det nog i de andra sammanhangen jag nämnde. Inte så att det inte skulle kunna tyckas och uttryckas - men bleve det något mer än personligt tyckande? Blev det reflektion utifrån Kyrkans sammanhang - eller ens utifrån "den ecklesiologiska gemenskapens" sammanhang.  Minns biskopskandidaterna, de som fick medge att de inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Och glöm i detta sammanhang inte att prästerna numera får religionsvetenskaplig utbildning men kallas teologer, vilket de alltså inte utbildats att bli.

Till detta kommer de bioetiska frågorna och de frågor där samtidsnormerna är tydliga och inte får hädas än mindre skrattas åt: äktenskap, familj, sexualitet och genus. Jag läser om Tidehvervsrörelsen med dess sommarmöten. En gång kom kocken ut för att berätta att grisen de just åt var (eller kanske snarare hade varit, DS) frigående. Beskedet möttes av skrattsalvor. Kocken påpekade också att grönsakerna var ekologiska. Då skrattades det än mer och kocken fann för gott att rädda sig in i köket, sannolikt omskakad av en reaktion han inte väntat. Tidehvervsrörelsens folk bryr sig inte om den sortens frågor. På sitt sätt är det befriande. Den som inte förstår den befrielsen, lever under lagen. Det finns en mängd etiska frågor där vi är oense. Somliga av dem har föga med tron att göra och andra hör dit. Råkurr utlovas om vi börjar diskutera saken. Men skiljelinjen går inte mellan romerskt och evangeliskt utan mellan lag och evangelium, tror jag.

Tillbaka till lärosamtalen.
Präster i Svenska kyrkan har lovat att "stå fasta i kyrkans tro". Kyrkans. Därmed är ett anspråk angivet, att Svenska kyrkans tro inte är någon annan än Kyrkans. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Det förpliktar. Guds ord omvittnas i vår kyrkas bekännelse men det är Ordet saken gäller. Om Confessio Augustana säger vi väl allihop att den är en bekännelseskrift som klargör vår katolska och evangeliska identitet. Den utgångspunkten betyder lärosamtal, idoga studier och konstruktiva samtal med referenser till större auktoriteter än vi själva. Inte mig emot.

I går kom förresten Lillemor Högerås nya bok Identiten och evigheten på posten. Solvändans förlag. Jag fick frågan om att skriva förord. Hon är pastor i Equmeniakyrkan, psykoterapeut och en allmänt klurig person, som gillar att se teologi som ett verktyg för att förstå verkligheten. Läs boken. Den handlar på många sätt om konsten att bli vuxen. Mogna, om ni vill.

Jag är fortfarande lite till mig för att ärkebiskopen hälsade till påven från hbtq-gemenskapen. Det är lite som Ring så spelar vi. "Får man hälsa?" Nu lever inte min moster och gudmor annars hade jag bett Antje hälsa från henne nästa gång hon är ute i den stora ekumeniska gemenskapen. "Moster Astrid hälsar och tackar för påvens abortmotstånd", hade Antje kunnat säga. Lite tråkigt att hon sedan 20 år är död. Finns det några som har sina kristliga mostrar kvar, kanske ni kan kontakta ärkebiskopens kansli och fråga om man får hälsa nästa gång ärkebiskopen ska ut och hålla tal i det internationella. Kyrkliga änkors gemenskap hälsar och ... Ja, ni fattar.

Ärkebiskopen har listats som en av de viktigaste twittrarna från Almedalen av e-publikationen Makthavare, som de vet som följer ärkebiskopens eget twittrande. Hon är nöjd med att hamna på listan, vilket fokuserar frågan vem som twittrade midsommarhälsningen till mig när hon var sjukskriven. Hon? En kommunikatör vid namn Ann Onym? Motiveringen för listplaceringen? "Ärkebiskop som förra året blev hetast i Almedalen. Vi tror att hon har goda chanser att bli det igen.".