Inte ett dugg imponerad

Jag läser kommentarerna, som plötsligt styr in på frågan om kvinnliga präster, ett sine qua non i Svenska kyrkan om hon ska vara folkkyrka, tydligen. Men kommentarerna är på just den debilitetsnivå som för 50 (femtio) år sedan gav mig så allvarliga problem, att jag fann mig nödsakad att läsa på för att försvara reformen. Jag gjorde det - och ingen har sagt att jag fuskade då. Resultatet blev förödande både för Svenska kyrkan och på flera sätt för mig, en fd komminister med pension därefter. Jaja, lönen var därefter och ansträngningarna att begränsa mig också därefter. Kompetens ska i Svenska kyrkan betraktas som ett allvarligt handikapp. Minns mina ord. Hur många odugliga chefer har en sådan som jag inte sett? Det är väl därför jag tröttnar på yviga resonemang om vad den eller den skulle tillåta om den eller den var i en position att t ex anställa präster. Jag finner inga skäl till att intressera mig för den sortens hypotetiska resonemang. De som bestämmer ägnar sig åt att i den öppna folkkyrkans namn marginalisera för att eliminera.

Trollandet hit och dit i argumentationen imponerar inte.
Den enkla sanningen är ju den omvända mot att den som inte övertygats i ämbetsfrågan ska ge argumenten.
De som är för reformen har bevisbördan.
Det låtsas de inte om. Antagligen har de en mening i saken som de anskaffat utan besvärande intellektuell möda. Det brukar vara så. Det betyder på vanlig svenska att de inte läst på och - oss emellan - varför skulle de?

Jag fick vid barnbarnets konfirmation ett tidningsurklipp från Barometern den 18 maj (tack, Tante Marie!) Där beskrevs stadsdelen Norrliden i Kalmar av Flanören, red Ottosson, och en häpen allmoge fick veta, att "en person som mer än andra kopplades ihop med Norrliden under många år var prästen Dag Sandahl". Det beskrevs att jag bodde i radhus och att källarkyrkan fanns på Två Systrars väg. "En brant trappa ledde ner till den enkla helgedomen dit många kom för att höra den frispråkige predikanten. Sägas ska dock att han även hade många motståndare, då han så hårt kämpade mot att kvinnor skulle få bli präster."

Men detta är inte sant! Jo, kanske att många kom. Men det var andra som skulle smeta ämbetsfrågan på mig och på församlingen.
Varför?
För att de visste att jag genomskådat deras skenhelighet, den som skulle föra dem till de inflytelserika kyrkopolitiska positionerna. Inte ville de, dessa herrar, en del medvetna och en del ack så dumma, bygga en levande, folklig kyrka och inte brydde de sig om  att fundera över Kyrkans ämbete. Inte utmärkte de sig för att särskilt slå vakt om arbetsvillkoren för kvinnliga kyrkoarbetare heller. De visste inte att förstå vad som borde göras i det kyrkliga och några visste bara att bevara sin makt, odugliga till allt gott verk som de var, men fullt kapabla att utöva MAKT i Kyrkan.

De gjorde allt för att hindra oss från att bygga kyrka på plats - och kallade detta "folkkyrka" samtidigt som de kallade stadsdelen Norrliden för Pakistan - uttytt "pack i stan". Det var i vart fall elegantare än Porrliden, ett namn som stadsdelen fick eftersom byggarna av Ölandsbron i veckorna hyrde lägenhet där och, det fattade jag, förlade sitt könsliv vardagsvis dit. Syster Eva, teol kand och mer därtill, har sagt vad sant var: "Jag har hört dig tala om ämbetsfrågan två gånger i församlingen och båda gångerna därför att folk frågade dig." Syster Kerstin var arbetslagets andra kvinnliga teol kand och välutbildad mer därtill. Här fanns kompetens, vill jag säga. Ingen förspilld kvinnokraft. Det borde vara lite pinsamt att mindre meriterade kvinnor skulle bli präster - eller ett litet memento i alla fall! Och kom det till jämställdhet sa en kvinnlig journalist om det lokala kyrkolivet att "här verkar det vara mer jämställt än på vår redaktion".

Ni får gärna hålla er religion högt, den där kvinnor som präster är ett sine qua non och där folkviljan är den stabila garanten i sanningsfrågor om Guds ordningar. Jag tror dock inte att riksdagsbeslutet från 1958 var gudomligt. Visa mig att det var det. Och övertyga mig om att lögnen som vapen och sveket som verktyg är Guds gode Andes instrument för att förnya Svenska kyrkan. De givna utfästelserna sveks, så som det plägar gå i politiken. Tror ni Anden ägnar sig åt sådant och vilka är då era argument? Berätta!

Någon av debilerna undrar om vilka som fattat olika beslut - som om ett annat evangelium behöver beslutas, Gal 1. Det är där ändå. Det är just det som är problemet. Och den stackarn som undrade har inte läst undersökningarna - i Sverige och i England - som blottställer förändringar i läran mellan kvinnliga och manliga präster. Han kunde annars gå till Ulla-Carin Holms avhandling Hennes verk skall prisa henne för att se hur hon, själv kvinnlig präst, framställer saken. Numera är hon avhoppad kvinnlig präst, dvs fd präst. Och ska man hålla sig till Lunds stift kan man där hitta en fd kvinnlig präst som nu framträder som häxa. hej och hå, som vi pigga, käcka och muntra kvinnoprästmotståndare gärna säger.

Det finns de som alltid litar på biskoparna. Jag erbjuder mig att med ena armen bakbunden spöa det samlade biskopsmötet i en debatt om ämbetsfrågan i Svenska kyrkan.

Nej, genera er inte. Visa med goda bibliska belägg att Kyrkans ämbete på tvärs mot vad en stabil kyrklig erfarenhet, katolsk, ortodox och evangelisk (luthersk), lär efter Herrens vilja kan överlämnas till kvinnor och likväl vara ett ämbete med samma prioriteringar! Att det i prästämbetet i praktiken kan rymmas en hel del annat, det har vi fått lära oss. Men back to basic. Vad är Kyrkans ämbete? Ta gärna och gör upp i en fråga där både Luther och påven menar detsamma! Ni har kanske begripit vad de inte fattat när det kommer till Kyrkans tro och bekännelse? Argument om jämställdhet, som att en man inte skulle kunna vara flygstyrman och en kvinna kapten, är underliga för att inte säga idiotiska. Vilket är teologiskt eller kyrkohistoriskt problemet med en kvinnlig statschef, drottning Kristina eller Elisabeth, Mary och Victoria lika? Fanns det en Kyrkans opposition eller var det så att Kyrkans ärkebiskop utan problem i den kyrkliga opinionen eller traditionen kunde kröna en drottning?

Att jag tänker att det är kört för Svenska kyrkan har jag sagt så tydligt att detta knappast är grund för krav på att jag ska avgå från det ena eller det andra. Det ska jag väl men inte av det skälet. Vill någon bortom ordsvall visa mig att Svenska kyrkan är en levande, missionerande och framgångsrik folkkyrka, så genera er inte heller här. Swing it! Men då kanske ni ska ta och granska boken jag skrev för ett år sedan, Inget för någon?

Jag var sällan imponerad av de kristliga studentrumsdiskussionerna. Det är en vana som sitter i, kan jag meddela. Vad var jag imponerad av? Folk som var pålästa. Visste ni att Stefan Zweig skrev en bok om Erasmus av Rotterdam? Det visste inte jag förrän helt nyligen. Och då kom ändå boken på danska för 52 år sedan men aldrig på svenska. Hur kommer sig det? Är danskt kulturliv kontinentalt och svenskt i så fall provinsiellt eller mer amerikaniserat och därmed provinsiellt på en högre nivå? Är detta också en fråga där man kan tycka lite vad som helst, kraftfullt, fast utan belägg, för påläst behöver man inte vara?

För egen del hävdar jag att det är en grundläggande skillnad mellan åsikter och insikter.