Majestätsbrott

Majestätsbrott är nästan det räddaste jag är för, och räddar mig oftast genom att betänka att kungen inte är krönt. Det är som att vara präst utan att vara prästvigd, om ni förstår hur jag menar. Men majestätsbrottet ligger ändå ibland hotande nära. Som nu. Jag måste göra reda i mina tankegångar.

Detta har hänt. Vid årets medaljregn förlänas Inger Lise Olsen 8:e storleken i högblått band. Hon liksom t ex nattklubbsdrottningen Alexandra Charles och skådespelaren Robert Gustafsson. Hon får medaljen för framstående insatser i kyrkolivet. Hur är detta alls möjligt?

1. Kungen  har som en Kung Gråkappa (Karl XI i myt eller verklighet) kollat vad som sker i Kyrkans Hus i Uppsala. Efter debaclet med kaffeflickorna vill nu kungen gå in för genderfrågorna. Han har läst promemorior och rapporter och kanske våndats över att Olsen inte fick till beställningen på hbt-certifiering, den som kyrkomötet beställt. Eller har konungen glatts över att kyrkomötet åkte på en s k propp när RFSU inte ville lieras med Svenska kyrkan? Hur eller hur - konungen har pejl på läget. Men hur har han alls lyckats ta sig in i bunkern i Uppsala, förklädd och allt?

2. Någon inflytelserik, just nu Nomen Nescio, har tipsat Majestätet om Olsens insatser, som får det höga ändamålet konstruerats som framstående.. Modell asinus asinum fricat, alltså. Det kan jag förstå. Men i sak har Majestätet i så fall lurats. Och att skriva det borde vara ett mindre majestätsbrott än själva lurandet.

3. Konungen vet vad han gör. Kyrkostyrelsen får konungsligt smäll på fingrarna. Det gäller den gamla centralstyrelsen också. Dessa styrelser har aldrig fattat de framstående insatser Olsen gjort utan kanske mest irriterats över att hbt-certifieringen gått så långsamt. Kan man tänka. Eller att det som skedde i Olsens handläggarskap var förutsägbart pk men knappast kreativt. Inte vet jag. Men kungen hade reda på sig. Han såg vad Kyrkostyrelsen/centralstyrelsen aldrig uppfattat. Heder åt kungen och skam över styrelsen.
Nu måste väl Kyrkostyrelsen strama upp sig och bland alla de mer än 300 tjänsteandarna i Kyrkans Hus och för dem verkligen framhålla Olsens insatser. Kan kungen, kan Kyrkostyrelsen. Ja, vad annat kan styrelsen göra, som det nu blivit?

4. Jag personligen har - och det är den värsta förklaringen - inte fattat Inger Lise Olsens storhet. Jag har inte pejl på hennes PM, konferenser och rapporter. Jag har kanske sett för lite av det eller sett, men inte förstått. Fast de framstående insatserna borde väl gå att se? I tryck så som det är med andra medaljerade detta år, Sjödin och Halldorf t ex. Hur är det? Är det jag som inte fattat, vilket är det värsta, eller jag som fattat, vilket är det näst värsta? Konungen har gett mig något att tänka på: Mitt oförstånd.

Men är jag då ensam i min ofattbara belägenhet?
Jag frågar en del kyrkligt folk om Inger Lise Olsen. De vet inte vem hon är, har kanske hört namnet men kan inte placera det. Det kan bero på att vad stort sker, sker tyst. Och då är det väl bra att det blir uppmärksammat. Om det nu inte är så eländigt att det uppmärksammas därför att det inte är stort och därför inte kan ske tyst. Ni förstår själva dilemmat. Själva medaljerandet kan vara en kontraproduktiv handling. Tänkte kungen på det, kanske?

Nu kunde jag med orätt misstänkas vara njugg inför genderfrågor, som Olsen bland annat räknas som expert på.
Ogin är jag inte. Det vågar jag helt enkelt inte vara. Och lite har väl Morsan bibringat mig.

Hur gör vi nu?
När vi ser Inger Lise Olsen ser vi glada ut. Det har den fördelen att vi ser vänliga ut och ingen kommer åt om vi skrattar i anledning av medaljeringen eller åt den.

Några av oss kanske dock tänker på de brittiska officerare som återvände från slagfältet till de längre bort belägna staberna och där till sin häpnad upptäckte att stabsofficerarna dekorerade varandra med medaljer för tapperhet i fält. Av alla i Svenska kyrkan är det alltså Inger Lise Olsen som gjort framstående insatser i kyrkolivet.

Är mitt fria tänkande majestätsbrott?
Eller är det bara brott mot prästlöftena så att domkapitlet ska klandra.
Eller både-och?

Nu lever jag nog under hot. Igen.
Ändå har jag i krigsmaktens tid tjänat Konungen. Hälsat honom med honnör. Blivit talad till av Majestätet. Han har synts i kyrkomötet också och en gång stolpade kyrkomötet upp till honom. De mest kungatrogna la sig då på golvet i slottets sal.
Varför?
För att klappa den konungsliga hunden.
Och fotografera den!
Vad tänkte ni?

När allt kommer till allt är det dock med rörelse vi tar emot beskedet att Konungen beslutat att förläna Inger Lise Olsen H.M. Konungens medalj i 8:e storleken högblått band. Beslutet orsakar nog rörelse bland alla andra handläggare i Kyrkans Hus, Uppsala. Men jag tror inte att det blir så mycket rörelse att det bildas en republikansk klubb i huset- Gardera dock. Man kan aldrig så noga veta, som biskop Malmeström plägade säga.