Fria fantasier

Det blir väldigt mycket känslostyrt i bloggkommentarerna - och den sortens studentrumsdiskussioner, som kanske för en tid kan vara av nöden för att skärpa tanken - men när vuxna människor, eller åldrade rentav, inte kommit längre, häpnar jag med ogillande häpnad. Men jag rättar mig själv. Hur ska människor fatta Kyrkans liv om de inte lever det? Då får de ta sina fördomar och applicera dem på det de tror sig veta för att därmed skapa sig trygghet. Det gäller inte bara på bloggen, kan jag meddela. Jag kanske ska ta upp frågan om bibelord och manligt och kvinnligt framöver?

Mina frågor om 1958 års riksdagsbeslut som gudomlig uppenbarelse är inte besvarade. Det stod emot vad biskoparna, inklusive ärkebiskopen, då önskade och som 1957 års kyrkomöte beslutat. Biskopsmötet bestod till stor del av professorer eller docenter. Vad nu det säger.

Bengt Olof Dikes återvändande till att läronämnden är den stora garantin för att Läran bevaras ren och oförfalskad är närmast skrattretande, trots att saken är så allvarlig. Biskoparna höjs till skyarna, om till tredje eller fjärde himlen lämnar jag osagt. De är fantastiska och som de tänker, är det. Jaha. 1957 då?

Vad heter de nuförtiden? Tyrberg, Eckerdal, Fast, Modéus II, Modéus I, Bonnier, Hagberg, Mogren, Dalman, Brunne, Persenius, Jackelén, Byström Nordung och Stiglund. Ack, vilken vid akademin dokumenterad kompetens finns inte här även om ingen är professor eller docent - och så förstärks denna intelligensaristokrati av de lärda från akademien. Det kan förstås bara bli bra - om det inte vore för en liten omständighet. De är alla selekterade. Det är alldeles klart vilka som inte får vara med - och det är det mest intressanta med hela läronämnden. Här har vi en politbyrå, ingenting annat. Folke T Olofsson, som kommer med tre band dogmatik i höst, fick inte vara med. Antagligen var just Dike med och beslutade det. Jag fick för den delen inte heller vara med, föreslagen vid ett senare tillfälle.

Tjatandet om demokrati i Svenska kyrkan behövs inte. Saken är omsorgsfullt genomarbetad på 1950- och 60-talen och de frågeställningarna också analyserade i efterhand. Vi vet. Om vi gitter läsa på. Men det är ett svalg befäst mellan åsiktsropandet och insiktssamlandet, det fattar jag. Och på denna bloggsida har flitiga kommentarer generöst och välvilligt illustrerat den saken.

Nej, om Svenska kyrkan gäller den fromme Olov Hartmans ord: "Det går åt helvete, förstår du väl!" Jag ska än en gång påpeka att Hartman menade saken. Bokstavligt. Och det var 1950-tal.

Nu då?
Nu skrivs i brutal klartext det vi andra antytt.

Den 15 juni kommer Gemensamt ansvar, fastighetsutredningen, av trycket. Den ska sändas ut och remissbehandlas. Till kyrkomötet kommer också några korta analyser i kyrkomötesskrivelser. Utträdesbenägenheten beräknas år 2030 vara mer måttfull för de som vill utträda, har gjort det fram till 2020 och sedan är det generationsväxlingen som betyder mest. Det kommer den att göra efter 2030 också. Till detta kommer folkomflyttningen. Lyssna!
"Medlemstalet i vissa av våra nuvarande församlingar kommer sannolikt att ligga nära noll år 2050, en direkt effekt av utflyttning och dödlighet. Innan situationen nått detta läge torde dock indelningsändringar ha skett."

Jo, det kan man säga. Men effekten för sockenkyrkan, den gamla stenkyrkan, blir densamma som efter digerdöden. Det förstår alla som läst J.A. Eklund i Vår Lösen för något mer än hundra år sedan. För organisationen? Den blir väsentligt mindre än idag. "Vi bör räkna med att Svenska kyrkans medlemstal kommer att minska i snabbare takt mellan 2030 och 2050, än vad det väntas göra mellan 2010 och 2030." Alla fattar att detta får ekonomiska konsekvenser.

Kan man ingenting göra? Man kan sköta konfirmanderna väl, sägs det. Men tydligen inte så väl att den dominerande trenden kan knäckas. Om folkmission, Volksmission, sägs inget.
Vill ni veta min mening är det kört.
Det enda som skulle kunna hjälpa är en mobilisering av den pastoralteologiska högkyrkligheten, den som visat vad den duger till och varför. Så kommer det inte att bli. Så vad då? Jag kanske kan återkomma till det temat också, men lovar inget.

Antje Jackelén är sjukskriven en dryg månad och måste ta det lugnt. Detta meddelades i tidningen Dagen, inte i Kyrkans Tidning. Vad beror det på? sporde någon. Jag vet inte.
Han som frågade tänkte sig nog något som i Kreml, där ledaren inte ska visas upp som annat än stark, potent och framgångsrik. Tidningen Dagen visar inte samma förakt för svaghet.
Inte vet jag.
Men jag ogillar sjukdom, inte de sjuka. Läkarbarn är så skapta.

@sandahlcitat läser jag när jag är inne på Twitter. Vederbörande som lägger ut citat, det är inte jag, kunde misstänkas för att fejka till det hela, men det tycks vara en kampanj för att visa hur begåvat den där Sandahl får till det. Sådant gillar jag. Man får lägga in sig som följare i varje fall nu när ärkebiskopen är sjukskriven och biskop Johansson blivit biskop före detta Johansson och knappast twittrar längre. Eller gör han?

I publikationen Stiftsliv tackade före detta Johansson. Vi som skickat in en gåva till arbetet i Betlehem fick ett tack, och där var jag med. Men nog är jag exkluderad likväl.
Han skriver:
"Tack ni alla som berett mig så mycket glädje under åren som gått och ändå in i det sista!"
Jag är inte dummare än att den präst han näpste i domkapitlet i början och slutet av sin biskopstjänst hamnar utanför. Det är lika illa som i kyrkomötet med den exkluderande hälsning "Ordförande, vänner i kyrkomötet". Ordet "vänner" blir självklart exkluderande för somliga av oss. Men visst vore det roligt att få bli inbegripen någon gång. Det är uppenbarligen inte tänkbart. Synd om somliga av oss, vi som kan språket i alla fall, och kan analysera det som faktiskt sägs.

Kanske spelar det inte så stor roll.
Prognoserna talar om extermination.
När upphör Svenska kyrkan att vara rikstäckande? Och vad gör staten då, för en lag om detta har vi? Vår framtidsdag är mörk och dyster!