Lärorikt dumt?

Jag lyssnar inte regelbundet på det religiösa utbudet i Sveriges Radio. Jag hör inte till dem som tycker att morgonandakterna är bra - "det är ju utmärkta saker det där", som Ringaren i monologen om pastor Jansson sa och jag håller inte med. Jag är dock inte sämre än att jag kan ändra mig.

Sålunda lyssnade jag till domprosten Hermanssons utläggning inför Heliga Trefaldighets Dag. Jag kände igen en del av strukturen.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2339

Först var det två förändringsfaktorer domprosten tog fram. Jag kunde gissa vilka, så fort domprosten andades in. Jag hade rätt.

Hans lilla knep var att, som han gjort tidigare, köra fram  farmor. Hon är väl död och begraven och på så vis mer lätthanterlig. Domprosten visste berätta att för farmor var det hundra år tillbaka i tiden omöjligt att tänka sig kvinnliga präster. Hon hade alltså, förstod lyssnarna, inte läst Viktor Rydberg eller Lydia Wahlström eller ens lektor Bruun. Farmor såg en präst med skägg framför säg. Så var det då. "Tack och lov" (till vem?) är det inte så nu och domprosten nämnde Ester Lutteman (som jag minns som barn inte minst för hennes ansiktsbebehåring. Barn ser!) och de första kvinnliga prästerna. Jag är inte säker på att Margit Sahlin hade varit så uppskattande om hon hört domprostens lilla analys. Så kom det lite musik.

Det andra exemplet handlade om att farmor för sin inre syn sett en man och en kvinna när det varit tal om äktenskap. Kanske hade hon anat något storstadsdekadent om hon tänkte om äktenskapet vad som nu riksdagen beslutat och Svenska kyrkan står bakom. Men "tack och lov" så har vi förstått att kärleken är större än vad farmor, med sina åtta barn, begrep. Eller hur var det domprosten menade?

Hans framställning av reformen med kvinnliga präster brast.
Domprosten ställde kvinnor mot män men den första utredningen var knappast kvinnodominerad och må vara hur det var med biskop Bohlin och prosten Hallén, men kvinnor var de väl inte? Nu är ju detta små omständigheter som råddar till det hela om bilden ska målas svart och vit och handla om kvinnor. Vi struntar väl i hur det var och tyr oss till våra föreställningar. Det blir enklast så. Och detta enkla passade domprosten.

Förändringen var en av poängerna. Svenska kyrkan kallades nu Sveriges största folkrörelse och var en gammal oljetanker, som gick att vända. Vi skulle vara tacksamma att denna gigant kunde förändras. Han sa så. Lägg märke till passivformen. Han sa inte att Svenska kyrkan kunde förändra sig själv. Så vem stod för förändringen i de två exempel han nämnde? Det kan statsvetare och kyrkovetenskapare ge besked om. Riksdagen, de svenska riksdagen!

Då tycks väl allt vara i ordning, förändringsframstegen är ju redovisade. Nej, det finns faror kvar. Framstegen måste försvaras mot hotande krafter. Jag kan medge att jag inte riktigt förstod vari hoten bestod, men det kan vara underordnat. Huvudsaken är tankemodellen. Det finns hot och vi måste vara vaksamma, alerta. Det var så det tänktes i DDR och metoderna för vaksamhet var utarbetade. Man tänkte så i det Tredje Riket också och man tänker så i Putin-land. Våra framsteg hotas alltid! Varen alerta!

Tillämpningen? Kan Svenska kyrkan förändras, kan vi. Vi går från klarhet till klarhet.

Var nu denna andakt dum därför att den var förutsägbar? Men det var väl inte dumt!
Var den dum därför att den bekräftade de gjorda framstegen utan några besvärande profetiska frågor? Nej, men det var väl inte dumt heller.
Var den dum därför att andakten kunde göra lyssnarna ledsna? Inte alls, de blev glada. Alla fick sin verklighetsbild bekräftad, oavsett vilken den är.
Allt var lärorikt men alls inte dumt.

Domprosten Mats Hermansson borde vi få höra mera av. Det han säger är inte dumt. Men är det sant? Ingalunda. Men det var inte det frågan gällde. Frågan var om det var lärorikt dumt och svaret är att det var inte alls dumt när det hela blev så utomordentligt lärorikt. För alla.

Är då inte detta blogginlägg dumt?
Jo, men inte så dumt ändå. Det är det som är finessen.

Jag ska nu besinna den djupa sanningen att eftersom den stora Svenska kyrkan kan förändras, kan jag det också. Jag ska alltså bli för kvinnor i prästämbetet samt enkönade vigslar och därtill utbrista i ett "tack och lov". Jag har förstått. Och då skärps min uppmärksamhet. Vi måste vara alerta. Striden om kvinnliga präster och samkönade vigslar har tydligen i stort vunnits men det finns hot kvar. Riktigt vilka preciserades inte, som sagt. Det måste nog göra att vi blir än mer alerta. Hoten gömmer sig i dunklet. Hoten går omkring som ett rytande lejon och söker någon att äta upp.

Jag undrar när biskop Fast kallar mig till Visby för att för Koskinenarvode hålla dubbelföreläsningen om ämbetsfrågan i Svenska kyrkan. Eller är detta mitt erbjudande just ett sådant hot vi måste vara alerta mot?

Till ämbetsfrågan, där striden är vunnen men kommentarerna är många, konstigt nog, ska jag be att få återkomma. "Gnostikers och svärmandars spår", sa biskopen och professorn Anders Nygren. Fick han rätt? Det borde gå att veta nu när åren gått och striden i stort sett är vunnen.

Nu är det väl läge för mig att kolla Twitter och se om det kommit något nytt Sandahl-citat.