Inte godkänt

Kyrkoherdarna har tydligen fått mejl med beskedet att en ny kyrkohandbok är på väg och att alla "snart" kan tycka till. Som om en kyrkohandbok handlar om tyckande! Men ursäkta en åldrad yngling. Borde inte kyrkostyrelsen få vetskap om det kyrkoherdarna nu delges? Kanske. Om det inte var bråttom, bråttom eftersom Kyrkans Tidning kom med kritiska synpunkter denna torsdag Är utskicket något annat än en bekräftelse på att kyrkohandboksarbetet befinner sig i ett utsatt läge? Kaos kanske. Jag vet inte. Men en insatt bedömare talade om den nationalkyrkliga byråkratin och sa att den "löper amok". Förtroendeskapande åtgärder tarvas. Som ett mejl. Ett mejl betyder så mycket.

Hade jag varit komminister eller kyrkomusiker, hade jag kanske undrat över varför just kyrkoherdarna skulle få de hugnesamma beskeden. "Undran" ska förstås som irritation. Min egen erfarenhet att kyrkoherdar är den kategori präster som minst sköter den så kallade gudstjänstverksamheten. Om musiker framstår som kritiska, skulle väl musikerna på ett alldeles särskilt sätt omhuldas? Kan man tänka.

"Snart kan alla tycka till", heter det i meddelandet. Saken gäller väl just nu att folk inte har insyn och skulle gärna ha det. Det vore också av värde att få underlag för att kunna förstå varför folk hoppar av och av intresse att få veta vilka de experter som hjälper till i arbetet är. Man kan kallas "expert" men vara expert i division 4, 5 eller 6 också. Violka äro de och varifrån hava de kommit?

Upplevelsen av det pågående kyrkohandbokaarbetet är en upplevelse av stängda skott. Och det är bra på fartyg som Titanic men inte bra i Kyrkans skepp. Hägerströms omdöme håller också: Om upplevelser kan man inte diskutera. Man får nöja sig med att förhålla sig till dem, antar jag.

Det lilla knepet att uppfatta debatten som att "många är engagerade" är en etablerad politikerhållning när det kommer kritik. Är det inte väldigt bekymmersamt att denna handboksprocess, som började som en fråga om översyn, nu dragit iväg på ett sätt som utsätts för kritik i Kyrkans Tidning, i Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet. Och ändå har vi kommunikatörer!

Jag håller före at Solveig Ininbergs inte korrekt beskriver situationen i sitt kyrkoherdemejl. "För att kunna ta till vara (heter det inte tillvara, sammanskrivet längre? DS) alla synpunkterna, göra bearbetningar på ett grundligt sätt och få tid för expertgranskning förlängdes tidsplanen för revisionen." Så var det väl ändå inte. Inte riktigt. Kyrkohandboksarbetet höll på att haverera och kyrkostyrelsen tog nya tag för att räta upp processen. När många vet det, ska det sliras med orden, menar jag.

Ska jag inte känna mig lugn och trygg nu. Kyrkoherdarna har fått mejl för att kunna känna sig just så. Själv blev jag orolig. Juggernaut, liksom.

Ärkebiskop Antje twittrar på och meddelar att hon ber för de två konfirmander som kämpar för sina liv, för kamrater och ledare. "Alla ungdomar nära våra hjärtan." Fler än Antje har bett, till och med för kyrkoherde Lasse, kanske, han som får ta ett mödosamt ansvar. Det finns sådana som manat varandra att be, vet jag. Men är twitter forum för att bekantgöra det egna fromhetslivet? Matteus 6:1-6. Själv hoppas jag att det nu är någon annan än Antje som twittrar, det som påståtts i bloggkommentarer. Men ska vi verkligen hålla på att låtsas om ett förhållande som inte är? Ärkebiskopen som en person i Kyrkans personala struktur är en sak. En etikett eller ett varumärke är något annat.