Tidningsläsning med mera

I går läste jag Svenska Dagbladet vid frukostbordet på Uplandia i Uppsala. "Det som känns har blivit sant" skrev Maxim Grigoriev. Fokus flyttas från kunskaper till upplevelser.

Som i det kyrkliga, tänkte jag, som minns en replik från det kyrkliga livet en vän anförtrott mig. Det var vid en diskussion där det upplevdes väldigt mycket men allt som upplevdes stämde nog inte, försökte någon påpeka. Samtalsledaren bröt av: "Här talar vi om känslor, inte om fakta." Repliken insåg jag i går morse var samtidstypisk. Precis så här är det. Eller med Grigoriev: "Det som värderas högst är det direkta och omedelbara, i stället för det distanserade och analyserande."

Jag ska till kyrkostyrelsen i dag. Handboksarbetet blir en punkt att avhandla, kanske som en rapport. Men kan man arbeta fram en kyrkohandbok om det som värderas högst inte är det distanserade och analyserande? Har vi hamnat i en svenskkyrklig autofiktion som gör allt liturgiskt arbete i samklang med den stora traditionen omöjligt? Eller är autofiktionen en helt annan, fiktionen att tillvaron styrs av handläggare i Kyrkans Hus och styrelsen får då och då komma till Uppsala för att höra hur de policyskapande tjänstemännen tänker - och att denna skeplseakt understundom belönas med koniungslig medalj för attd et är så framstående?

Allt vad jag nu skrivit är förstås, som städse på denna pigga, käcka och muntra blogg, en subjektiv sanning. Grigoriev igen: "Den subjektiva sanningen är inte konstruerad för at ifrågasättas och diskuteras, utan för at tas emot och genomlevas."

Vad mycket nytt och nyttigt kan inte en tidningsläsare få sig till livs!

Denna morgon får det bli en tidig blogg. Det är morgonmässa i Uppsala domkyrka, en sådan där jag uppfattar att det är sakramentalt säkert, dvs det som sägs motsvaras av vad det faktiskt är. I en kyrka där biskoparna går omrking med ett frågetecken i vänster hand, är det värdefullt. Kan man tänka. Om det nu inte vore för det lilla problem jag i går ställdes inför, att Rom direkt avvisar manliga biskopar vigda av en kvinnlig huvudkonsekrator. Det var snäppet tydligare än det som sas i London. Vilka konsekvenserna blir? En grundläggande osäkerhet om dessa biskopars präst- och diakonvigning. "Es gibt ähnlichkeiten" med präster och diakoner, kan mna som mest säga om dem som nu kommer. Inte mer. Det räcker inte.

Här finns grundfrågor att ta tag i.
De är mina.
Men det är inte jag som ska besvara dem. Så mycket svenskkyrkl anständighet måste det finnas att motiverade frågor allvarligt tas upp och besvaras.
"De har tagit ämbetet och jag vet inte var de lagt det."

Enklast att ägna sig åt tidningsläsning och fatta att somliga frågor hamnar i känslolivet. Och det svenskkyrkliga känslolivet är rikt. Anmäl mig till Växjö domkapitlet för offentligt redovisad otro.