I tiden

Konstigt i tiden. Jag bloggar om lagstiftning om äktenskapet i USA och tar upp frågan om yttrande- och religionsfrihet, viktiga principfrågor, och ser kommentarerna handla om sex. Självfallet är det då bloggen om fri- och rättigheter som läses som sexfixerad. Det är till att ha ideologiska glasögon på sig, må jag säga. Jag återgav hur tidigare ärkebiskopar tänkt och sagt. Visst. Hur ska vi annars kunna upptäcka själva avdriften. Och med detta begrepp avses något för seglare välbekant och ingen annan drift.

Anders Wejryd skickades av Svenska kyrkan till The Episcopal Church's generalkonvent i Utah.  Jag ser på bilden att detta var tröttsamt också för en sådan mötesentusiast som Anders. Kanske bra att det bara blev Anders med portföljbärare som Kyrkans Hus sände och ingen förtroendevald. Om nu inte detta agerande ska ses som en demokratisk brist. Frågan har ställts.

Ska vi i tiden rekapitulera diskussionen om demokratin, den kan ju vara värd en sakdiskussion så komplicerad som den är, även om jag tycker att Bengt Olof Dike fått svar på sina frågor. Bli inte arga på honom när han inte tycks uppfatta detta. Repetitio mater studiorum est. Och sakfrågor ska inte i första hand hanteras som personfrågor.
Bengt Olof Dike har upprepat en uppsättning frågor. Problemet är, har det svarats, att folkets röst lätt kan bli Guds röst. Här är en frestelse som följer tiderna igenom. Följ Israels historia och läs profeterna i Gamla testamentet. Eller läs kyrkohistoria.

Vilken är skillnaden mellan demokrati och demokratism?

Søren Krarup, präst i Sem och Ribe och senare folketingsledamot, skrev rätt ung en bok om demokratismen, den totalitära, och det var med den boken han skrev sig ut från kulturlivet i Danmark. Vad skulle Krarup säga om Almedalen - utslag av demokratismen? Krarup vet vad makteliter kan ta sig för i folkets namn och yvigt utöva just demokratismen, inte ett sätt att fatta beslut så att alla får vara med och alla röster höras och minoritetens rätt värnas (till skillnad från majoritetsdiktaturen) utan en livsåskådning där man ska vara på ett bestämt sätt. Därav talet om värdegrund, en värdegrund som bottnar i tanken att människan är god, harmonisk och social till väsen. Detta är ett närmast religiöst postulat.

Vilka är farorna i tiden just mot demokrati? Kommunikatörer, lobbyister, kanske partiväsende som inte är folkrörelse. Det går att göra karriär inom partiväsendet. Det kan man på något sätt göra också i en folkrörelse, men strebrar brukar avslöjas när det handlar om vanligt folkrörelsearbete. Nu har vi inget skydd mot dem som vill upp och ta makten och resa med den till Almedalen. Demokrati utgår från folket och då blir det knepigt när politik är något som distribueras till folket.

Vad riskerar Kyrkan just nu? Att gå förlorad när avnämarna vill ta över en ideologisk apparat och forma den efter eget intresse. Jag tror att programmet för Svenska kyrkan i Almedalen ger en del att fundera över. Jag kollade gudstjänstutbudet där inledningen på Hamnplan betyder att biskopen "uppmuntrar till att politikertal, seminarier, samtal och debatter präglas av alla människors lika rättigheter och värde". Något liknande med fredsmässan: "Vi vill ta ställning för människan oavsett om hon är rik eller fattig, förtryckare eller förtryckt. Alla människor har lika värde, men kyrkan kommer alltid att stå på de utsatta människornas sida." Är detta den trendsatta agendan? Vart tog då Gud vägen - och i Guds frånvaro, vilka tar över, för maktvakuum finns inte? Och är det som sägs verkligen sant - i praktiken?

Vilket ansvar har de kristna? Till lärjungaskapet hör övningen att se och inse i tillit till att Guds gode Ande hjälper oss att förstå trons anknytningspunkter och trons annorlundaskap. I politiska frågor finns det inget särskilt kristet förnuft. Och gäller det att stå samman med någon gäller maximen "Hellre en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare."

Vilket ansvar har människor av god vilja, de som inte ens är av god vilja och politiska partier, kungamakt och statsmakt? Att hålla fingrarna från beslutsfattande i kyrkan. Libertas Ecclesiae måste betyda en inifrånstyrd kyrka.

Själv uppfattas jag, högkyrklig som jag är och med efter ett långt liv i Svenska kyrkan, ovillig, som en dem som "tydligen inte under några omständigheter vill arbeta för Svenska kyrkan." Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Och så kommer det en rad om Svenska kyrkan som "givit dem så oerhört mycket under lång tid." Nå, jag har gjort mer för Svenska kyrkan än vad Svenska kyrkan gjort för mig. Eller avågs Kristi kyrka?
Utan kvinnliga präster kommer inget folk till Svenska kyrkan, menar Dike. Det är kanske sant. Men med kvinnor i prästämbetet skulle massor med folk komma till kyrkan och folkkyrkans idé förverkligas. Blev det så? Nu ligger nog bevisbördan inte hos de högkyrkliga, kan man förmoda. Det är när de högkyrkliga marginaliserats för att elimineras, som det gått Svenska kyrkan riktigt illa. Självfallet finns inge centrala direktiv om att de högkyrkliga skulle hanteras så. Situationen är värre! Det är nämligen självklart att det ska vara så - och Dike är en av dem som omfattar denna självklarhet. Komplikationen med den här sortens självklarheter är att de lätt blir osynliga. De är ju - självklara.