Less

Jag kollar tidningarna och ser uppmärksamheten när det handlar om kyrkohandboken.
http://www.barometern.se/ledare/havererad-kyrkohandbok-ett-hot-mot-kulturarvet/
http://www.svd.se/boken-som-borde-engagera-kulturvarlden

Jag är faktiskt less och tycker lite synd om kyrkostyrelsen, som ville att det här arbetet skulle rulla på i god ordning. Det finns ju en del liturgiskt att försvara i Svenska kyrkan, om man säger så. Och nu blir det bara råddigt. Lilly Sofia Jönssons fråga borde inte kunna ställas - men nu är den ställd: "Prestige, inkompetens, personlojaliteter?"
Finns något svar?

Det allvarliga är väl en slags grundläggande aningslöshet när man ska låta välutbildade få sitta och kriarätta men inte vara med i arbetet. En kyrka som inte tar folk på allvar - känns fenomenet igen? Av somliga omedelbart! Det är det trista och på sitt sätt förfärande svaret. Denna stora kyrka, som gällde för att vara den största lutherska kyrkan innan väckelsen gick fram i Afrika (och strunta i att de flesta lutheranerna i Sverige inte hade en aning om vad det evangeliska går ut på!) är egentligen en liten kompiskrets, där ordet praktiseras som en slags "doing theology": Asinus asinum fricat. Det är latin och kan översättas "Les beaux esprits ses rencontrent". I kompiskretsen gäller det att vara inne. Andra som teologiskt skulle kunna uppfattas som medkristna är rakt av att betrakta som motkristna. Bara så att ni vet hur rollerna fördelats. Och så tror någon att arbetet med liturgifrågor ska gå bra!!!

Kraven på transparens måste väl resas kraftfullt nu. Lika kraftfullt som kraven på kompetens. I Lilly Sofia Jönsson återger vad präster sagt henne. Det är sammantaget bevis på att förväntningarna på en kyrkohandbok är högst begränsade. Hur mycket sämre ska den nya handboken bli? Med den sortens måttliga förväntningar från folket på det s k kyrkgolvet har Svenska kyrkan problem.

Annika Borg styr in på frågorna om ledarskapet i Svenska kyrkan.
Det gör hon väl inte fel i, men problemet är att en styrelse måste kunna förtroenden och räkna med att kanslifolket lever upp till de förtroenden som lämnas.

Sammantaget får kyrkostyrelsen ta tag i alltihop igen. Blåsa av alltihop och starta om alldeles från början med nytt folk eller styra upp än mer idogt. Vad återstår annars att göra? Huka och hoppas på det bästa samtidigt som man inte låtsas om kritik och avhopp?

Om det alltså inte förhåller sig på det viset, att välsignelsen viker från Svenska kyrkan. Det kan förstås vara så. Om Svenska kyrkan fattar sina beslut utan att egentligen bekymra sig huruvida Gud skulle ha några synpunkter, så går den strategin ett tag men inte hur länge som helst. I lördags kunde jag använda Fredrik Sidenvalls goda replik när jag vid konfirmationen i Kalmar mötte en ung man med nitprydd jacka: "Det är en bra klädsel", sa jag. "För Gud är en nitälskande Gud." Fredrik hade också mött några sådana en dag i Sigtuna, mindes jag. Repliken går alltid hem, vet jag nu. Fast i den vanliga kyrkliga dagen kanske Guds nitälskan skulle få oss att ställa några frågor?

Om jag varit Gud, hade jag nog för rätt länge sedan tröttnat på Svenska kyrkan. Ungefär som präster sägs göra. De står bara inte ut längre. Och de som inte står ut längre, kanske inte är de sämsta prästerna.

Svenska kyrkan har problem.
Och jag är less.
Jag skulle nämligen vilja vara glad och stolt över min kyrka. Men jag uppfattar alltför ofta att de tagit min kyrka ifrån mig och jag vet inte var de har lagt den. Jag vet att så brukar förbrukade präster tänka - men likväl!

Eller är det jag som har fel?
Har Svenska kyrkan egentligen inga problem utan är en fungerande produkt efter en nödvändig omgörning? Som Svenska kyrkan nu gestaltar sig ska en kyrka som går före ta form.
Nå, jag kan fundera vidare.

Handlar det här om en folklig traktan att en präst ska ge folket en gud som kan gå framför oc h en kyrka som är lyhörd? En sådan folklig gud kan konstrueras i en kyrkohandbok, det fattar jag väl. Eller som en guldkalv - och när det gäller, är folket offervilligt med dyrbarheterna som pryder öronen.

En gudsgubbe av typ Mose gillar inte sådant utan menar att det är en prästerlig ovana att släppa greppet om folket och utlämna det åt motståndarnas förakt. Denna ovana praktiseras, som alla kan se. Och folkkyrkor kan inte stå emot det politiska trycket. Det finns präster som tror sig skapa nytt när det enda de gör, är att utföra ideologisk tjänst åt intressena för dagen.

Den som vill, kan läsa 2 Mosebok kap 32.
Där är berättelsen om en typ av folkkyrka i funktion. Svenska kyrkan?
Men Mose kanske inte har något att säga oss? Han känns, om man säger så, lite gammaltestamentlig.Vi vill ha en gud som kan gå före.
Låt oss göra oss en kyrkohandbok för att fira högtid till Herrens ära och så slå oss ner, äta och dricka och förlusta oss.