I sommarglädjen

I sommarglädjen läser jag inlägg om kyrkohandboksarbetet - och fördystras. Det var ju inte så här det skulle bli! Slutförslagsgruppen kan förstås säga att folk reagerar mot ett material de inte sett. Må vara. Men det är reaktionerna som är intressanta. Processen har inte varit så transparent och handläggningen inte så välskött att arbetsprocessen skapar trygghet hos dem som hela arbetet är till för. Expertavhopp borgar väl inte riktigt för kvalitet, tänker de. Och att somliga teologiskt sakkunniga inte tas tillvara, ser de också.

POSK meddelar att "vi tänker ta ansvar!" Vad skulle de annars tänka om de inte tänker avgå? Men hur ska det gå till? Ska styrelsen till hösten ompröva när det är 2-3 månader kvar tills förslaget är färdigt? Juggernaut var ordet som sammanfattar vad som sker, har jag skrivit tidigare. Jag kan för min del inte förstå att det finns någon annan väg att gå än att skapa sig rådrum. Det är inte överhängande bråttom med en ny kyrkohandbok. Däremot är det bråttom att komma till rätta med vad vi gör när vi firar gudstjänst. För här är vi nog oeniga.

Ser jag rätt när jag uppfattar två hållningar?
Den ena skapar gudstjänst som i princip är tänkt att underhålla besökare. De ska i och för sig få vara med och sjunga, som på Allsång på Skansen, och de får agera då och då. Gå och tända ljus. De har förstås ett utrymme att tro på sitt eget sätt och de ord och symboler som erbjuds skapar detta konsumtionsutrymme. Prästen klär upp sig med liturgiska kläder och koret blir en plats för performance. Det finns alltid ett behov av nyheter, förstås. Igenkänningsfaktorn är mindre viktig. Programblad delas ju ut.

Den andra hållningen är den att Kyrkan firar i sockenkyrkan. Den gudstjänstfirande församlingen är subjekt mer än de enskilda gudstjänstfirarna. De vet vad en högmässa är, kan psalmerna, sångerna och de liturgiska svaren och de tillfälliga besökarna kan bäras av denna gudstjänstfirande kollektivperson. Prästen klär över sig med de liturgiska kläderna och vet prästens uppgift i högmässan. Behovet är det invanda som utmanas av något nytt då och då. Igenkänningsfaktorn är hög. Församlingen kan högmässans delar utan att behöva papper.

Den andra hållningen är nog min. När det ropas på nya gudstjänstformer och ny gudstjänstmusik - så visst. Men en utarbetad jazzmässa, vismässa, popmässa eller vad det nu kan tänkas vara, ska inte ersätta högmässan utan komplettera. Prio Ett är att bygga gudstjänstfirande församling som firar levande gudstjänster och blir den stora mötesplats där Gud möter oss och vi möter varandra i den osannolika gemenskap som en församling egentligen är och ska vara.

Det är en illusion att tro att folk kommer rännande till kyrkan bara för att det blir en ny handbok med nyskriven musik och inkännande - men inte igenkända! - formuleringar. Det är rent trams att tänka sig att alla präster är kapabla att skriva liturgiska texter som håller. Vi ger prästerna en religionsvetenskaplig utbildning med påbyggnad, inte en teologisk.

I Kyrkans Tidning tyckte Brita Häll att teologerna varit tysta. De skulle tydligen "rasa i pressen över svaga texter". När det inte gör det, kan det bero på att några inte rasat men väl analyserat och skrivit. En bok, som Christer Pahlmblad. Artiklar, som Mikael Löwegren. Och nu har inte inte fått se vilka texter som är aktuella, så vad ska teologerna rasa över? Men det kan vara så illa att uppgivenheten gör att få engagerar sig. Finns det bara en enda förväntan och den är att den nya kyrkohandboken ska bli sämre än den tidigare - och, ja Juggernaut, ni vet? Rubriken på ledaren i Kyrkans Tidning talar: "Kris i förtroendet för kyrkohandboken." Ryggmärgsreaktionen på sådant rubriksättande kan jag. Förnekande.

Nästa gång kyrkostyrelsen möts är i september. Borde styrelsen kallas in till ett extra sammanträde snarast, möta huvudprojektledaren och eventuellt revidera arbetet? Det vore förstås ett sätt för kyrkostyrelsen att markera att "vi tänker ta ansvar!" Saken handlar nu i hög grad om förtroende, något grundläggande viktigt. Hur kan kyrkostyrelsen snarast skapa förtroende för arbetet, när ett mejl om handboken inte riktigt tycks ha fått den effekten?

I sommarglädjen är det faktiskt alls inte roligt med kyrkohandbokssituationen och det vi nu bevittnar. Midsommarerfarenheten, den dystra, ger också vid handen att det är skillnad på fläder och fläder, en sensmoral att ha i minne när det ska talas kyrkohandbok.
Minns mina ord! Det är skillnad på fläder och fläder!