De malliga högkyrkliga

Rimligtvis finns det malliga högkyrkliga. Kanske är det för många av oss lite oklart vad de har att vara malliga över, men synden är i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt. Det högkyrkliga är förstås det sköna. Mallighet är just en främmande gestalt. Å andra sidan finns det malliga i alla möjliga sammanhang!

Nu har måhända de högkyrkliga verkliga problem. Om de är störst, bäst och vackrast, ska de inte få visa det? Svaret torde vara ett bleklagt "nej". Men varifrån kommer föreställningen om den självgoda högkyrkligheten, den som inte vill ha med andra att göra? Det kan man fundera över.

Jo, fader Gunnar körde över företrädaren med familj, som bott i den gamla prästgården i Osby, den som revs. Han förstod aldrig familjens känsla för huset och han aktade inte för rov att vilja röja för att bygga nytt - i bokstavlig och i andlig mening. Först i efterhand insåg han hur svårt det varit förd en tidigare prästfamiljen, den som suttit och sett brasan brinna ner för att sedan samla ihop askan och dela askan mellan barnen. Tänkte de illa om den högkyrklige fader Gunnar? Antagligen. Men är prästens syssla inte lite mer än prästfamiljsnostalgi?

Sedan? Högkyrklighetens beroenden i ungkyrkligheten och för Sydsveriges del gammalkyrkligheten är uppenbara. Nog var somliga högkyrklighet mer pastoral än annan och mönstret hämtades inte sällan från Church of Englands högkyrkliga. Får jag påminna om det jag skrev i boken Kyrklig splittring när ett gäng församlingspräster i Växjö stift debatterade med professor Gustaf Wingren - och sopade banan med honom. Det slutade som det brukar. Han blev arg. En av smålandsprästerna, Jan Redin, njöt då av årstiden i en öländsk sommarstugas frid. Han brydde sig inte särskilt mycket om Wingrens ilska.

Så blev det tid för Kyrklig Samling och senare för Svenska kyrkans Fria Synod. Högkyrkliga präster la sig vinn om bredden. Så varifrån kommer talet om mallighet? I alldeles för hög grad, så skulle anklagelsen kunna lyda, vek högkyrkligheten ner sig för att inte vara någon till anstöt. I oppositionsrörelser är det dock inte alltid en fördel att anpassa hastigheten efter de långsammaste. Men så blev det. Högkyrkliga prästers organisationsförmåga (läs: Niklas Adell!) fick till de så kallade Linköpingsmötena och där fanns just bredden. Att en av de gammalkyrkligheten närmast hoppade ur brallorna när det var trumpetfanfar till evangeliet ska noteras. Reaktionen fick ta sig formen av brevskrivande. Jaja. Handen på hjärtat. Gammalkyrkligheten är inte så värst intresserad av Svenska kyrkan - ungefär lika lite som lågkyrkligheten, som mest intresserar sig för Svenska kyrkan därför att den är användbar. För deras syften, alltså.

Då kanske vi är malligheten på spåren?
Här är min tes:
Högkyrkligheten framstår som mallig eftersom den är påläst och välorienterad.
Högkyrkliga präster har vida kontaktnät världen över och därmed tillgång till informationer och tips på intressanta böcker att läsa. Högkyrkligheten var en rörelse för församlingspräster men också för ambitiösa docenter, som alla minns. Och ordenslivet har alltid varit gränslöst.
För präster av det mer lättjefulla slaget, uttröttade av mödorna i tjänsten, fanns det, som det heter, "inte tid" att läsa och inte lust att åka på kyrkodagar eller andra samlingar. De kunde understundom känna att något fattades dem, men i stället för att ta itu med seriösa studier, eller läsa SPT, valde de den enkla vägen: Det är de högkyrkliga som är malliga. Underlägsenhetskänslor hanteras så. Och underlägsenheten kom sig också därav, att många präster är så ofantligt ensamma. De har ingen kollega att ringa och skvallra med, sucka hos eller söka själavård från. De högkyrkliga skatterna var inte deras och denna lakun kunde enklast hanteras med avund.
Självfallet beskriver jag nu det lokala kyrkolivet för ungefär 50 år sedan. Vad trodde ni?

Och nu?
Den kulturellt orienterade pastor L ringde. Han hade mött kollegor och först efter ett par dagar slagits av insikten: "De läser inte!"
Är dilemmat att präster inte läser längre - eller att det alltid bara varit ett fåtal gjort det?
Jag vet inte. Men min vän pastorn hade fått för sig att inte ens Kyrkans Tidning blir läst. Bläddrad kanske men ordmödan går förbi. Det kan vara bra för de med skrivklåda att förstå det. "Pågår det en diskussion om kyrkohandboken? Och vad handlar den om?"

Jag är inte ute efter att göra de illitterata ledsna. Det går nog inte ens. De läser inte Bloggardag heller, förmodar jag. Och hur det än är, är de professionellt förhoppningsfulla i tjänsten och det spiller av sig på hela deras sätt att möta världen. Fryntlighet, prästerlig fryntlighet är väl en nådegåva? Hitta bibelordet om saken till mig, för här brister min bibelsprängdhet.

Kyrkans Tidning minskar och förändras. Den redigeras alltmer för att passa de fryntliga. De teologiska bladen och årsskrifterna trycks i måttliga upplagor. Alla präster läser inte en av de två teologiska bladen. Hur många håller sig med Svensk Teologisk Kvartalsskrift? Hur många har Exegetisk Årsbok eller Kyrkohistorisk Årsskrift? Bevittnar vi en intellektuell nedrustning bland prästerna i Svenska kyrkan?
Jag var, som några hört mig berätta, på ett kontraktskonvent. Då sa en av de äldre prästerna: "Jag är intellektuell." En av de fryntliga prästerna hakade på och sa: "Jag är inte lektuell heller."

Ingmar Ström kan man läsa om i Svenskt Biografiskt Lexikon. Det är kanske viktigt att han i Uppsala Uppsala uppfattade sig som en främling bland teologerna, de som han sedermera själv såg som fariseiskt anlagda. Några belägg för sin uppfattning hade han  knappast. Men varför skulle han behöva det? Det finns fördomar som bär folklighetens signum. De får en väldig kraft i kyrkolivet, i folklivet och får makt över biskopars tankar.

Själv är jag bekymrad. Antje Jackelén är sjukskriven och ska inte sitta vid datorn, säger läkarna. Ändå kommer det tweets. Bryter hon mot läkarordination och sjukskrivningsregler och hoppar in i ämbetet likväl, eller är det någon som kapat hennes twitterkonto?