Juggernaut

Kyrkohandboksarbetet rullar fram som ett ödeshjul, fyllt av egen kraft. Det går inte att stoppa. Det går att hoppa av. Och i sinom tid ska det skrivas remisser. De kommer att redovisas, sannolikt på samma triumfartade sätt som för ett år sedan. Skrev jag inte om saken för ett år sedan, 18 juni? Och det som då redovisades, stämde med förförståelser och förhoppningar i Kyrkans Hus men inte riktigt med materialet. Det står klart för den som läser Kyrkans Tidning att redovisningen inte var korrekt.

Rermissvar? Jag säger föga om svaren. De avges i mångas namn men det har hänt att svaret skrivits av några få och de som fattar beslutet om remissvaret har inte läst eller studerat det de svarar på. Och hur ska församlingarna kunna svara? Den teologiska kompetensen sjunker i församlingarna och då ersätts kompetens med tyckande. Så har det varit län ge i den beslutsstruktur vi har.

Jag kunde tänka mig ett moratorium för handboksarbetet. Vi tar en kort paus. I höst skriver en arbetsgrupp ett studiematerial för församlingsbruk på temat "Vad gör vi när vi firar gudstjänst?" Basliturgisk undervisning och den där lilla knorren som handlar om sakramental liturgi, det där att vi firar gudstjänst för världens skull, för att världen ska leva. Samtidigt kunde prästerna få sig en extra duvning för basarbetet med liturgi ägnar vi 2016 åt. Ur detta arbete går det att fortsätta arbetet med en kyrkohandbok, förutsatt att de ansvariga lyssnar in i den stora liturgiska folkbildarrörelsen. Alla höjer sin kompetens. 2017 används våren till att göra ett handboksförlag färdigt och till hösten går det ut på remiss. Kyrkomötet 2018 kan ta ett beslut och kyrkohandboken användas från påsk 2019.

Så här blir det inte. Det är bråttom att få till en ny kyrkohandbok, sägs det.
Varför det?
Det begrep jag inte förrän jag satt på tåget söderut. Då slogs jag av tanken och begreppet juggernaut. Det rullar på. Det är alldeles konsekvent. För mängder med församlingar fungerar handbok 86. Det gestaltas ett gudstjänstliv, där de bärande delarna från Kyrkans liv finns med. Så uppfattas inte situationen av alla, om man så säger. Alltså blir det bråttom med en ny kyrkohandbok, men inte så bråttom att den inte ska bli bra. Ni förstår. Det måste rulla på nu.

Vad handlar detta om?
Dels handlar det om tanken att med en annan handbok kan människor uppfatta hur relevant Svenska kyrkan är också när vi firar gudstjänst. "Välkommen till oss" för en gudstjänst som blir angelägen. Betoningen ligger på gudstjänstkonsumenten (fast så säger man inte). Det är något annat än när betoningen ligger på att bygga församling.
Dels handlar det om att praxis söker liturgi. Med kvinnor i prästämbetet sker förändringar, jag värderar inte om de är till det sämre eller det bättre. Gudstjänsterna blir annorlunda. Och då hyåller inte handboken från 1986. Den är skriven i en situation där det fanns fler manliga än kvinnliga präster och ett kyrkfolk, som levt med handbok 42 och en lång period av försöksverksamhet och förnyelser. Nu, en generation senare, blir det nödvändigt med den handbok som speglar förändringarna. Det går inte att ha handbok 86 för den är tillkommen i en annan kyrka. Praxis söker liturgi. Det är en annan hållning än den gamla lex orandi, lex credendi, bönens lag är trons lag, "som du ber, tror du". Det är på sitt sätt konsekvent när WATCH kallar Gud "hon" och vill be bönen "Moder, vår". Men det är lika konsekvent med de små förändringarna. Och därför är det så bråttom. En praxis söker sin liturgi.

Juggernaut - betyder det att i grund och botten blir det här inte en handbok för alla? Så sägs det. Så upprepas det. Men det blir inte en handbok för den som präglats av programmet Kyrklig förnyelse, som har sin andliga hemvist i Svenska kyrkan (Lillklassen, Sveriges Barn, Vår Kyrka med David Crane, 1942 års handbok, 1937 års psalmbok, Stig Hellstens konfirmandlärobok, Bo Giertz böcker och PO Sjögrens Att bygga församling och Böneskola, Den svenska tidegärden mm). De marginaliserade är inte ens i marginalen, de är utanför blickfånget. En sådan som Christer Pahlmblad eller Mikael Löwegren eller Mikael Isacson hålls utanför mindre av kyrkopolitiska skäl (som jag tänkt innan) än av fullständigt logiska. De hör till det sammanhang som uppgörelsen nu gäller.

Vanliga församlingsbor, sådana som går i kyrkan då och då?
De kommer inte egentligen att plågas av förändringarna. De kan tycka att det blivit annorlunda i kyrkan och glesa ut på sina kyrkobesök.
Vanliga församlingsbor som går ofta i kyrkan glesar nog också ut kyrkobesöken, lite trötta på utspelen och allt det där extra som ska locka folk men som egentligen på sikt har en väldig repellerande kraft.

Vad bör göras?
En alldeles vanlig högkyrklig präst bereder sig på att fortsatt använda Artos Missale. Det blir sannolikt förbjudet. Och de som har det minsta svenskkyrkliga kvar i sig, konstaterar att gudstjänstlivet splittras. Det som hände för rätt länge sedan genom ett riksdagsbeslut vår och sommar 1958 får nu sitt genomslag.
Ordet är juggernaut.