Bunkern och prästerna i den

Fenomenet är intressant.
En lärare som går i pension uppmärksammas inte så ofta medialt. Annars kanske den läraren haft ansvar för en mängd elever och varit en viktig pension i en slags offentlighet. Präster får en helt annan uppmärksamhet. Det kan bli en halv sida i Smålandsposten. Och då uppstår frågan varför det fortfarande finns ett sådant intresse för präster.

Att GA Danell  och Jonas Fors hamnade i tidningen, fattar jag.
GA därför att han varit massmedialt villebråd i decennier och Jonas därför att han skrev mängder i Smålandsposten och Vetlanda-Posten och Barometern och .... Men om det nu bara går en bråkdel människor i domkyrkan jämfört med den gudstjänststatistik som redovisades under GA:s tid - kan prästerna fortfarande vara så intressanta?

"Leif Adolfsson går i förtida pension", lyder rubriken.
Jag blev förstås orolig att han blivit sjuk. Så var det inte. Han ska jobba deltid i Skogslyckans församling till hösten, men vill få mer tid för barn och barnbarn. Med ett citat heter det:
"Vi ska styra vår tid själva, jag och min fru."
Han hoppas få tid över att sjunga i kör. Tid alltså - men tid är en bristvara och en gåva och föga kan jag styra tiden....  Hur det blir, vet Gud.
Adolfsson ska resa och skriva. "Det som inte finns i skrift, finns nämligen inte." Det sa salig Hellström, så det måste vara rätt.

Adolfsson är alltså inte uppgiven. Han har projekt igång. "Jag ska jobba lite ändå, det finns luckor jämt i stan."
Jag antar att det var att vrida om kniven i den kyrkoherde och fd kontraktsprost som nypensionerad uppsökte domprosten Pettersson och erbjöd sina tjänster. Han fick klart besked: "Jag behöver dig inte." Den prästen erbjöd då sina tjänster till en begravningsbyrå och är nu med i ett bärarlag.

"Det som inte finns i skrift, finns inte."
Så är det för en historiker, men annars?
Alla pensionerade präster funderar förhoppningsvis över vad de gjort och om de fått något gjort.
De kallade ofta inte sin syssla för "jobb", som det heter i det prästeri som blivit lönearbete och där altaret blivit en arbetsplats. När dessa präster skrider fram till altaret, går de alltså till jobbet.
Fast högtidligt och med åthävor!
Men vad höll de pensionerade på med och vad ville de egentligen när de la tid på folkbokföring, sammanträden, den föreningsverksamhet som bedrevs, den gudstjänstförberedelse som bedrevs, själavården, dopen, vigslarna, begravningarna och horderna av konfirmander. Var det "ting som förbliva" och gjorde prästen någon som helst skillnad? Han skulle föda fåren  men gick inte det mesta ut på att roa getterna i stället? Var är de människor som prästen skrev som Kristusbrev?

Kan prästen då gå för att kontrollera i skrift vad som verkligen finns?
Gamla predikningar i lådor? Raderna i församlingsbladet? Som tröstegrund för gamla präster ter sig detta klent. Människor som var på Vägen? Men många av dem har prästen begravt. Konfirmanderna då? Några fattade. De fattade också att Svenska kyrkan förändras och vill inte vara en del av det nya konceptet. Prästen ser dock kanske det som kallas "gamla församlingsbor" i den kyrkopolitiska beslutsapparaten på olika nivåer. I sin krafts dagar hade han mött dem vid en samling för konfirmandföräldrar, vid konfirmationen och så på några begravningar. Inte mer än så. Sedan blir de beslutsfattare i pastorat och stift. Vad kan de egentligen vilja med sitt engagemang? De kan väl knappast befrämja det de aldrig varit en levande del av? Och vad hade prästen kunnat göra mer än bjuda in? Bett bättre? Varit mer uppsökande? Lagt mer tid på församlingsarbetet? Haft fler allsångskvällar, som lockat?

Det finns en prästeriets nihilism, den återkommande tanken att det inte blev så mycket av prästgärningen.
Inte så mycket? Ingenting?
Och det är den fråga Kristus ställer, om Människosonen ska finna tro på jorden när han kommer tillbaka. Då hjälper det inte att skriva för att något ska finnas. Om det inte skrivits som Kristusbrev, finns det inte. Det är för en präst den hemska sanningen. Mirum est si sacerdos salvetur.

Ska prästen då trösta sig med att det som sker i Guds rike inte är mätbart? Guds Ande verkar i det fördolda! Vi kan inte veta.
Nej, vi kan inte veta, men vi kan fråga, vi som varit med om en epok och säger: "Detta är inte den kyrka som jag är prästvigd i." Det säger de pensionerade prästerna och ibland också en pensionerad biskop. Motfrågan borde vara enkel: "Hur kunde det bli så och vilken är din del i det som fått ske? Teg du när du skulle ha talat? Trodde du att det som kallades 'kyrkokampen' stod någon annanstans än där du var och sköttes genom ombud?"

Jag har ofta frågor, Herre!
Hur var det då med journalisten som skrev om Adolfsson som går i förtida pension? Ställde hon några frågor om det egentligt kyrkliga, dvs vad som hänt i Växjö under de 25 år Adolfsson "jobbat i Domkyrkan". Nä, inga sådana frågor. Men Adolfsson är mentalt förberedd, för han lämnar ju inte Växjö. Hade han varit mentalt förberedd att svara på kritiska frågor om det kyrkliga livet i Växjö och om Svenska kyrkans avveckling under hans tid som präst? Hade han själv kunnat säga något kritiskt?
Eller kanske inte?

Kan det vara den babyloniska fångenskapen att präster sitter fast i ett system som de försvarar i det längsta utan hänsyn till rapporterna från verkligheten? Är Bunkern något mer än Kyrkans Hus i Uppsala? Är Bunkern ett tillstånd? Nästa gång jag ser en leende präst eller hör en lallande präst, ska jag fundera över Bunkern. Är det där prästen uppehåller sig?

Nu skrev jag inte ett ord, inte ett enda, om diakonen som med ett altare förmedlade svårmod. Det handlade om stress på arbetet. Svenska folket  fick i går kväll klart besked genom Rapport. Bäst att inte störa diakonerna. De lider av stress. Den svårmodiga diakonen kanske klarade sin utsatta situation men vem vill riskera att fälla en diakon? Låt dem sitta i bunkern i lugn och ro. Varför inga hämga ut skylten på porten till församlingshem och expeditionslokaler: "Stör ej!"

Jag skriver inte heller något om Kyrkostyrelsens sammanträde idag men frågan lever i mig: Kan det verkligen förhålla sig så, att det är jag som på denna höga nivå och på ersättarplats är den som egentligen styr Svenska kyrkan? Ska jag bli glad då eller förfärad?
Jag har ofta frågor, Herre!