fredag 26 februari 2016

Tror dom på det själva?

Jag bestämde mig för att läsa vad biskopskandidaterna i Karlstad skriver om sina prioriteringar. Jag läste och läste men förstummades av skitsnacket. Jag ber självfallet om ursäkt för franskan, men jag har just återkommit från Wittenberg och smittats av Martin Luthers språkbruk. För vad annat är det? Hur orkar dom? Och hur orkar dom som ska lyssna och läsa? Det tar liksom aldrig lut och det kan bero på att det inte ens i början fanns en tanke.

Jag lyssnar på den i familjen som reser ut i världen och håller små föredragningar för diverse regeringar. Ibland är hon häpen, har hon medgett, att hon så länge kan stå och säga egentligen ingenting, men det är just det som ska sägas och just detta åhörarna traktar efter att få höra. Om jag nu rätt förstod vad hon sa, förstås. Och biskopskandidaterna? Hur många har pastoral mylla mellan fingrarna och hur många kombinerar detta med att ha visat sig kunna tänka och skriva, dvs föra dialog med en läsekrets?

Ni kan väl själva pröva hur mycket ni orkar.
https://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/biskopskandidater

Vill någon ägna sig åt en övningsuppgift, är det uppgiften att räkna efter hur många gånger Jesus nämns i kandidaternas texter samt undersöka vad de förväntar sig att han ska göra. Observera att det nu inte är berättelsen om Jesus som efterfrågas utan Han själv.

Själv har jag just läst George Weigels lilla bok The Cube and the Cathedral (Basic Books). Den boken gav mer spännande perspektiv och borde egentligen vara en inspiration för kyrkoprogrammet  "Back to Basic".

Weigel gör upp med föreställningen att demokratin kom efter upplysningstiden och inte har något med kristen tro att göra. Det är sådant som docenten Olofsson påpekar också. Pigan och kungen läste förklaringarna till tron i Lilla Katekesen (med förklaringar) och skulle kunna förklaringarna utantill. Vad visste de? De var båda skapade av Gud, de var förtappade men återlösta och de kunde inte tro utan den Helige Ande.  Skulle verkligen dessa insikter inte påverka det vanliga och vardagliga livet? Självfallet skapade det de visste en medvetenhet - en självmedvetenhet som var en medvetenhet om Gud.  Jag kompletterade nu Weigel med Olofsson för att vara tydlig, men också för att lärdomspråla med att jag läst Olofssons Credo och då anför jag gärna författaren i skilda sammanhang.

Weigel kan också fundera över synden och ser hur de kristna syndarna visste vart de skulle gå för att få tag på förlåtelsen. Om inte detta blir levande igen, kommer människor bara att bli medvetna om skuld men eftersom de inte tror på en Gud som vill förlåta - de tror inte på Gud alls, nämligen - har de ingenstans att göra av sin skuld utan tvingas släpa runt på den.
Sekulariseringen skapar inte glada människor.
Och jag läste Jonas Lockman, som är församlingspräst, och formulerade sig slagkraftigt:
"Förlåtna syndare är det bästa jag vet!"

Detta är en hållning som reser upp människor och får dem att åstadkomma något. Också politiskt.
Det är rentav en gudomlig hållning.

Det finns all anledning för en kyrkokristen att inte huka för kyrkokritiken. Vi är bättre pålästa än kritikerna och vi har mer att stå upp för. Men det är nog blott alltför uppenbart att vi behöver hålla fram motbilderna inom Svenska kyrkan, de som innehåller de klassiska svenskkyrklighetsmarkörerna, de som också är katolicitetsmarkörer.

Så långt i tanken kan jag inte låta bli biskopskandidaternas utfästelser.
Monomant kan jag uppenbart återvända till somliga texter.
Vad vill biskopskandidaterna i Karlstads stift?

En ska leda stiftskansliet, en pläderar för "relevans", för en ska Svenska kyrkan vara självklar i både ett sekulariserat och mångreligiöst samhälle (vad nu detta är, men kyrkligt är det väl inte?), en ska föreläsa, en ska ge människorna tolkningsmöjligheten och makten "över sin kyrka och sin tro" åter, en vill verka för tillförsikt och framtidstro, en vill markera delaktighet för många och en vill bygga relationer.
Jag uppfattar inte en enda av biskopskandidaterna vara en biskopskandidat i en av Kyrkans stora martyrtider, vår tid. De talar väl till valmanskåren. Det är allt. Inte fel. Men allt.

Vad kommer ut av en biskop?
Oftast lika lite som det som kom ut av företrädaren. Men det låter alltid mycket från biskopskandidater. Också de som inte skrivit en enda bok som analyserar Svenska kyrkans läge på längden och tvären eller en enda pastoral teologisk, sammanhängande framställning, har plötsligt många synpunkter.
På ett sätt är jag lika fascinerad varenda gång det är biskopsval.
Men jag utmanas och uppmuntras mer av George Weigel och Folke T Olofsson.


14 kommentarer:

  1. Det kan vara smärtsamt att se Svenska kyrkan som den verkligen är.

    SvaraRadera
  2. Titta på forum kanal 2 och på Kunskapskanalen ett par dagar och bli förundrad över hur mycket nonsens och struntviktig skit som kommer ur experternas välbetalda munnar.
    Det är minst lika mycket förströelse över det hela som Melodifestivalen som numera parkerat sig fast mellan svenska folkets skinkor. Och det är väl precis det som är syftet eftersom svensken tydligen.vill bli -ursäkta franskan - uppfuckad där.
    L / B

    SvaraRadera
  3. Basta! Upplyftande klartalat.
    (F ö glädjer sig undertecknad åt "Credo". Förvisso i fler bemärkelser men i detta sammanhang i Olofssons. Bara sista hälften av del tre oläst...)
    /B

    SvaraRadera
  4. Ordbajseriet och flosklerna känner tydligen inga gränser i Svek.

    Hur kunde det bli så här? Tur att jag inte längre är medlem och betalar galenskapen.
    // Robert

    SvaraRadera
  5. SvK vill uppenbarligen inte ha biskopar som förväntar sig något av Jesus.
    Frågan är hur relevant SvK kan vara utan förväntningar på Jesus och fortfarande vara kyrka?
    Kan någon kyrka vara relevant utan förväntan på Jesu återkomst?
    Vad hände med att göra Jesus "känd, trodd, lydd och älskad"?

    SvaraRadera
  6. Förr var det lite enklare. Det fanns givetvis ett antal, inte sällan domprostar, som fått en släng av "morbus episcoporum", men traditionen bjöd ändå viss återhållsamhet för såväl biskopskandidater som kyrkoherdepretendenter. Idag har det blivit något alldeles förfärligt. /BoR

    SvaraRadera
  7. Man kanske inte ska vara så dyster iallafall?
    Fyra av kandidaterna - hela 50% - nämner Jesus Kristus som en realitet och lyckas dessutom nämna kristen litteratur som boktips.
    Jag undrar om detta kvalificerar eller diskvalificerar Jonas Eek, Charlotte Hartwig-Lundh, Michael Persson och Thomas Stoor?
    En av de övriga kandidaterna är prästvigd så sent som 2010. Det är väl en kortare prästtjänst än Bo Giertz hade innan han blev biskop? Det skulle väl vara en praktsensation, inte minst i ljuset av att denna komminister på sin fritid gillar att "tänka teologi"?

    SvaraRadera
  8. Några få ord ,möjligen lite off topic, men som jag ser det ändock viktiga att ta upp. Detta föranlett efter upprepat tjat om doakör, om illojalitet och påhopp på den ende (?) försvararen av SVeK .

    Det finns två helt väsensskilda sätt att försöka klara en kris i en organisation som SVeK. Det ena är att agera som en doktor Eck . Det andra att agera som en Luther. Eftersom SVeK kallar sig luthersk kan man tycka att Luthers sätt borde vara det självklara men det vi mest ser är just Eck’s.

    Det är med förlov sagt den fega metoden. Detta att dölja det som går att dölja av misshälligheter och att sedan bara bagatellisera det som helt enkelt inte går att dölja om man vill bevara ens ett minimum av trovardighet. Till hjalp tar man sedan ocksa det beprovade tricket att misskreditera de som på olika sätt påvisar misshälligheterna.

    Det var Ecks katolska kyrkan metod den gången .(Vi får inte glömma att katolska kyrkan trots allt tog till sig en del av kritiken och därmed kanske förhindrade ett totalt ras genom att långt senare igångsätta den sk motreformationen.)

    Den renhåriga metoden och det enda som på sikt leder fram är att ta fram misshälligheterna, erkänna bristerna och göra någonting åt dem och då menar jag något mer än att bara ställa sin plats till förfogande efter att försäkrat sig om ett väl tilltaget avgångsvederlag.

    Nej, man måste vara beredd på att anklagas för illojalitet och vad värre är. Beredd att på olika sätt ofta rent ojusta motarbetas men som sagt –det är den enda framkomliga metoden.

    Hur SveK och denna bloggs främste försvarare av SVeK agerar– det vet vi, har sett en del av men kanske han borde fundera över om det är som en Eck han vill bli ihågkommen eller som en Luther.

    Vad SveK som organisation hittills valt vet vi alla men så fördjupas ju också krisen, ( Något ljus i tunneln ser vi inte.)

    //HH

    SvaraRadera
  9. Den evangeliska katolska teologin torde ha framtiden för sig. George Weigel, bp Robert Barron i USA och även presbyterianen Kevin J Vanhoozer som har visionen av en evangelisk katolsk ortodoxi. Med stor behållning läser jag hans "The Drama of Doctrine" (2005) och "Faith Speaking Understanding"(2014) där han bl. a varnar för Marcus Borgs försök att simplifiera och förändraTrons språk (s 17). Liberaliseringsförsök, gamla som nya känns igen i sin subjektiva antropocentrism. Att tro att man bara skall älska Gud och transformera världen i stället för att i Tro söka Guds rike är kanske att införa ett nytt "allena" nämligen "kulturen allena". Detta är väl gammal kulturprotestantism som vi sedan länge fått nog av, men som tyvärr även biskopar och biskopskandidater berömmer sig av?

    SvaraRadera
  10. Kunde inte hjälpa detta...Min generation..
    https://www.youtube.com/watch?v=BKluLAMmnGc&ebc=ANyPxKqrLg9sa1QD9pAMvlUbIFGsUsp_TejwtjpkeHWXiombgVJ6bMwtfhCIz9wKMD4dIEtq3ZH0pr
    Nisse på Åsen

    SvaraRadera
  11. Nja, alldeles genomilla var det väl nu inte med kandidaternas munväder, inte hos alla i varje fall. Dock är jag väl typ spyfärdig på all smörja om delaktighet, förankring och jag vet inte allt som rinner ur strömmen från alla pk-kvarnar i detta land, sekulära så väl som "relischösa". En av kandidaterna tycker tydligen att det ska vara lätt att vara med i kyrkan. Undrar vilket NT-ställe som havas i åtanke.
    /Sub versus/

    SvaraRadera
    Svar
    1. NT-stället?

      "Ändamålet helgar medlen", givetvis!

      och så:

      "Den av eder som vill vara störst, skall vara främst"!


      P

      Radera
  12. Behövs det verkligen nya biskopar? De enda som verkar fråga efter dem är de som måste spela med i spelet av rent egoistiska skäl, de som inte kan försörja sig på något annat. Är det inte rimligt, med tanke på den framtid som väntar sv"k", att påbörja nedmonteringen - och göra det uppifrån? /John

    SvaraRadera
  13. Vid en noggrann genomläsning av vad kandidaterna i Karlstad vill, visar det sig att det är värre än vad Dag orkat lyfta fram.

    En enda, Karin Johannesson, talar om ’förkunnelse’. Jonas Eek kommer nära med ”förmedla evangeliet” (som han kvalificerar: ”evangeliet om Jesus Kristus”!) I övrigt är det ’kommunikation’ och ’undervisning’ det handlar om. Charlotte Hartwig Lundh talar dock om en kyrka ”där evangeliet om Jesus Kristus är kärnan”. Det är alltså de tre yngsta, som är rimligt tydliga om Jesus – är det ett tecken att notera?

    Ingen talar om att kyrkan skall leda människor till tro. Några finner det bekymmersamt med ”okunskap om tro”, och någon vill att kyrkan skall ge ”fördjupning av tro”. Men längre än till samtal och undervisning kommer det inte. Kandidaterna inser behovet av undervisning, men har liten eller ingen känsla för evangelisering (som är ett bättre begrepp än ’mission’).

    Som väntat ser många kyrkans framtid i ökad diakoni – eller ”kyrkans sociala engagemang” som Thorbjörn Larsson skriver (trots att han har varit direktor för Ersta!).

    Den ende som uttryckligen talar om ’lekmännen’ är Thorbjörn Larsson, men beskriver dem mest som ”volontärer och frivilliga”. För de övriga handlar det om ’ideella’ krafter. En intressant fråga att ställa är: När stal kyrkoledarna, kyrkliga och politiska, kyrkan från folket?

    Det är egentligen endast hos Jonas Eek jag känner igen någon tanke om att bli en biskop i apostoliskt sinne, i någon mån också hos Karin Johannesson (återigen de yngsta). De övriga har inga andra ambitioner än att bli stiftschefer. Jonas och Karin framträder också med mänskliga sidor – Karin börjar ledig dag med sovmorgon, Jonas vill den dagen ha umgänge med god mat och dryck (många av de andra skall ut och vandra eller rida på sin lediga dag).

    SvaraRadera