Äldre herrar minns - men fel

Gårdagens tidningsdebacle ska förhoppningsvis inte upprepas. Elfel i tryckeriet. Jag anar stressen för de som arbetade i tryckeriet. Men tidningar är mig viktiga. Så mycket mer nedslående när SvD levererade lördagens tidning i dag. Det är ju söndagens jag traktar efter! Jag har anmält saken på nytt och tröstar mig tills vidare med en annan gammal tidning.

Tidningen Dagen hade den 4 mars en rejäl genomgång av 68-vänstern som formade dagens kyrka. Där står kamraterna fram. Kamraterna?

Professor Carl-Henric Grenholm är nu pensionerad men deklarerar: "Jag tänker på de frågor som diskuterades vid Uppsala 68 varje dag. De har präglat hela mitt liv."
Varje dag tänker alltså professorn på apartheidregimen i Sydafrika och Rhodesia samt kriget i Vietnam.  Man får verkligen hoppas på att professorn kan få sakkunnig vård och omsorg.
Det kommer också en skön själs bekännelse: "Fast det är viktigt att komma ihåg att vi inte talade om revolution i snäv politisk mening." Snäv? Allt är politik, sas det ju - inte utan skäl när det handlade om idrottsutövning i Båstad t ex.
Tänker någon att politisk mening är "snäv", var det nog inte så radikalt när det begav sig.

Vi går vidare till ett riktigt överklassyngel, förre domprosten Unger.
Han lämnade sin domprosttjänst med ett avgångsvederlag vars storlek hölls och hålls hemligt. Det var om detta de berömda orden av en POSK-are fälldes i en kyrkomötesdebatt: "Jag har varit med om en utlösning. Det var en plågsam erfarenhet..." I protokollet från kyrkomötet skrevs meningen om, men vi som var med minns.

Unger minns vi främst därför att han använde sin makt mot försvarslösa prästkandidater.
Unger själv är nog närmast tacksam att docenten Bengt Lidforss inte lever. Det var Lidforss som menade att professor Ola Holmströms dumhet var som en dräktig kaninhona, "aldrig vilande, ständigt rastlöst verksam". Han hade kunnat göra något riktigt illasinnat av Unger, som nu i strid mot alla bestämmelser är den ende präst som blivit kyrkvärd i Örebro. Det kan präster inte bli. Ska Unger sålunda avkragas? Men det går inte - för nu vikarierar han som kyrkoherde.

Verkar jag hätsk mot Unger, en radikal kamrat?
Nä, han är nu 72 år , eko-humanist, lika fin som alltid och säkert mycket saknad i Växjö.

Han minns Uppsala 68.
Vid ett tillfälle blev det "en mycket hotfull stämning". Hur då? "Yrkesdemonstranten Sherman Adams tog över mikrofonen och uppmanade folket att dra till slottet för att demonstrera mot regeringen och staten. Men vi lyckades skapa lugn."

Sherman, denne väldige man från Alabama, som vi kan komma ihåg som en rolig och på många sätt moralsik man, ska kallas "yrkesdemonstrant". Nä, den som gör så, är ingen kamrat och har aldrig varit.
Sherman Adams var stor på många sätt och hade erfarenheter från fattigdom och utanförskap  som afroamerikan i en amerikansk sydstat. Han boxades och blev soldat och kom på vindlande vägar till Sverige och Uppsala. Några minns honom fortfarande med glädje. Han var en moralisk människa och avfärdas som yrkesdemonstrant. Det är till att inte förstå särskilt mycket om man formulerar sig så.  Vi kanske ska se avgångsvederlaget, oavsett storlek, som välförtjänt?

Unger uppfattar Svenska kyrkan som mer internationellt orienterad efter 1968 och mer socialetiskt medveten. Det är naturligtvis trams. Det är en globalisering som inträffat. Den kyrkliga medvetenheten kom innan 1968, den hör samman med missionen och de ekumeniska rörelserna och Geneve 1966 var kanske mer avgörande än Uppsala 68.

Unger igen:
"Den liturgiska rörelsen har utvecklats från en högkyrklig rörelse till en allmänkyrklig."
Hur dumt kan det bli!
Det var ju det allmänkyrkliga högkyrkligheten stod för. Jag säger ett enda: Unger är genuin.

Och så Martin Lind, förstås.
Han talar om hur Svenska kyrkan påverkats av det radikala i Uppsala 68 - och bekräftar väl en del av slutsatserna i Timbro-undersökningen. Kommunikatören Sjöberg får noga rusa fram.

HBTQ-frågorna kan Lind inte minnas från år 1968, men han minns att den rådande ordningen sattes ifråga. Han tänker också att 1968 förde in politisk etik. Han minns alltså inte Geneve 1966 eller Stockholmsmötet 1925? Just i Stockholm året 1925 ägnades ett helt möte åt socialetik. Och den som läste, jag upprepar mig, tidningen Vår Kyrka hölls fortlöpande informerad också om sociala och politiska frågor. Det nya händer inte i Uppsala. Lind menar att 1968 mycket litet handlade om sexualetiken utan det var de stora samhällsfrågorna som stod i centrum. Men var inte poängen att det personliga och det samhälleliga hörde samman? Och frågorna gällde år 1968 mer klass än kön, det är rätt.

"Å andra sidan kan man säga att 1968 bröt upp från traditionella mönster och satte den rådande ordningen i fråga."
Nu hade väl Lind redan hemma  i prästatjället, där korporatisten Per Engdahl, en av de få medvetna  svenska fascisterna, hörde till umgänget, och vid möten i Lund, där Engdahl talade och Lind lyssnade, kunnat sätta den rådande ordningen i fråga.  Fast fascistiskt, alltså.
Men vi ska inte vara knussliga.
Så mycket förändrades dock inte den rådande ordningen att Martin Lind hade vett att överklaga domen i tingsrätten mot honom för förargelseväckande beteende. Han instämde alltså i bedömningen att han betett sig förargelseväckande. Det gjorde inte vi andra om vårt likartade beteende. Vi överklagade. Vi ifrågasatte den rådande ordningen och fann den vara oordning. Några av oss gör så fortfarande.

Hur eller hur - den 4 mars är på sitt sätt en märkesdag. Då illustrerades i Dagen den rapport från Timbro som strax därefter kom som text.