Jag förvånades. Skulle jag inte det?

Å lantegendomen för att leta efter ett par böcker. Det var inte riktigt så enkelt och inte riktigt så framgångsrikt som jag tänkt. Men när jag stod framför en hylla och kollade böcker, hoppade en bok ut till mig. Det var boken Bota eller skrota invandrarpolitiken och Statens Invandrarverk gav ut den år 1996. Min gamle kamrat Anders Westerberg hade skrivit ett av kapitlen, Invandrarpolitik - eklut eller social ingenjörskonst. Han levererade för 20 år sedan en uppsättning beska piller.

Den stora majoriteten av de 400 000 som kommit till Sverige har inte bidragit till att utveckla Sverige, skrev han. (s 98)
Boendet närmar sig ghettostrukturer. Invandrarna har varit mer en börda än en resurs för det svenska samhället (samma sida).
Anders är en gammal vänsterpartist men beskriver invandringspolitikens resultat som "arbetslöshet, bidragsberoende och isolering". (s 99)
De invandrare som kom och hade jobb första dagen slås ut "i förfärande utsträckning" eftersom de inte klarar de nya krav som ställs. (s 100)
Mängden nya invånare på 10 år (400 000) är så stor att också ett Sverige i stark expansion skulle ha svårt att klara situationen och när välutbildade svenskar inte får jobb, hur kan man tänka sig att lågutbildade invandrare skulle få det?
Problemen är oundvikliga (s 105)
Ger man uppehållstillstånd till 200 000 som inte behövs på arbetsmarknaden, "så leder det obönhörligen till problem". (s 108)

Anders Westerberg har ett ord om biskoparna också.
"Nu kan man visserligen, såsom biskopsmötet, säga att vi måste sänka vår standard i lojalitet med de människor som lider nöd. Men att säga det är en sak.
Att göra det i form av att försörja hundratusentals flyktingar som bir i Serige utan att kunna få jobb är en annan sak. Och även biskoparna vill ju ha sin del av standarshöjningen i form av 4 procents lönehöjning." (s 110)

Anders är synnerligen kritisk mot många av de sociala insatserna. De stjälpte mer än de hjälpte. (s 112).
Är regiondirektören bara uppgiven?
Nej, han vill se en introduktion som leder till arbete. Men efter introduktionen blir det inte mer. Därför vill han också se en avregliring på arbetsmarknaden så att det är enkelt att starta ett eget företag.

Det finns en blind fläck i svensk invandringspolitik - medborgarskapet.
Anders menar att det ska finnas en förväntan på invandraren att bli svensk medborgare efter fem år. Det har inte krävts. I stället ges så många medborgerliga rättigheter som möjligt utan krav på medborgarskap. Han finner det underligt.
"Medborgarskapet uttrycker ju ändå  var ens yttersta ansvar och lojalitet finns. Och bör inte den lojaliteten finnas i det land man har valt att bo i och vars demokratiska system man är beroende av?" (s 118, jag rättade ett tryckfel i citatet, DS).
Det ligger något i det, tänkte jag, fast jag inte tänkt så mycket på saken. Jag känner till en familj från Tyskland, där frun efter 30 år blev svensk medborgare men mannen efter 50 år i Sverige inte är det. Med Anders argument skulle deras lojalitet ifrågasättas.

Boken hoppade verkligen ut ur bokhyllan. Habeant sua fata libelli.
Jag blev förvånad av insikten om vad som skrevs för tjugo år sedan av en man som inte är fascist, rasist eller främlingsfientlig utan en humanitär person med fallenhet för klarsyn.
Om detta var ett omöjligt läge år 1996, vilket läge har vi 2016?

Skulle Svenska kyrkan bjuda in Anders Westerberg, präst i Svenska kyrkan sedan 1964, för allvarliga konsultationer? Jag tror det skulle vara en god och omskakande idé. Han har dock varit ställföreträdande generaldirektör för Migrationsverket. Han borde veta något värt att berätta.
Hur vore det med ett kyrkligt och perspektivbrett Sanningsseminarium, helt enkelt om än inte helt enkelt. Gärna också med plats för lite teologi som bas för fortsatt reflektion. Jag läste nämligen Yttrande över promemorian Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (utkast till lagrådsremiss, som kom kyrkostyrelsens ledamöter till handa i tisdags eftermiddag. Här är det teologiska avsnittet:

"Kristen tro säger att alla människor är utrustade med lika värde, rättigheter och ansvar. Människan har rätt till hälsa, utveckling och skydd. När rätten kränks, kallar Gud oss att se och handla. Medmänniskans behov väcker vår vilja att gripa in och hjälpa till. Svenska kyrkans arbete med människor på flykt är ett självklart utflöde av människors engagemang och församlingens diakonala uppdrag."

Om detta skulle man kunna  utbrista "Verkligen?" och kanske också fråga: Gud nämndes - men tog vägen vart? Kolla subjekten och predikaten!

Nu far jag i morgonväkten till Uppsala för där fylkas stiftsstyrelserna och Kyrkostyrelsen denna torsdag.