Revolutionisterna - (R)-arna

Jag firade förre kyrkomötesordföranden Gunnar Sibbmark på hans 70-årsdag. Jag njöt av vägen till The Sibbmark Estate och av platsen men också av Marie-Louise Sibbmarks berömda ostkaka. Hon är till mycket annat fena på ostkaka och det kunde konnässörerna på plats enkelt avgöra - om vi inte hört om saken tidigare, vilket vi hade.

Timbro-rapporten, författad av Annika Borg och Eli Göndör, har jag också läst. "Konspiration", sa Antje om den.
http://timbro.se/allmant/rapporter/omvagen-om-gud-svenska-kyrkan-och-opinionsbildningen
Den målar bilden av gamla KRISS-are som traskat uppför trapporna och gått den långa marschen genom de kyrkliga institutionerna. De som vet något om det bolsjevikiska, känner här igen citat från ordförande Mao men också från Rudi Dutschke.

Till R-arnas skara hör Gunnar Sjöberg, kommunikationschefen. När han ska kommentera rapporten i tidningen Dagen blir det (R)oligt.

"Att kyrkan förkunnar evangelium är lika lite en nyhet som att Volvo tillverkar bilar."
Jaså. Att en mängd förkunnelse inte längre är evangelium utan lag, torde för en lutheran vara rätt uppenbart. Nu ska dock Sjöberg och hans kommunikatörer "bli bättre på att förklara den teologiska grunden för våra ställningstaganden." Men hur ska det gå till? Vi ser ju inte teologisk möda så mycket som ideologiproduktion. Och ideologiproduktion är en enklare syssla än teologi, som kräver kunskap och förmåga att vandra genom årtusenden i gemenskapen med människor som ser och inser, en gemenskap av klipska.

Nu ifrågasätter jag rapportens slutsats om vänster.
Jag ifrågasätter inte slutsatserna, för det lilla gänget driver en politisk agenda som förses med teologiska etiketter - men hur vänster är det?

Det finns en anständig och påläst vänster, den med studiceirklar och läsning på programmet samt debatter, förstås. Denna vänster kunde agera politiskt och ärrade kämpar i södra Sverige skriver Båstad och Kiliansgatan samt Domkyrkan på sin blodröda fana. Alla kan inte skriva den historien. De skriver en annan.

Som KG Hammar. Han uppfattar att den kyrkliga revolutionen kom som ett svar på en växande frustration över att kyrkan var så konservativ, inåtvänd och självupptagen, nöjd emd sitt eget liv innanför murarna, traditionsbunden och ovillig att förändras."

Vad talar han om? Läste han inte Vår Kyrka, som faktiskt lyfte fram apartheidfrågor och Vietnam? Följde han inte Geneve 1966, ett kraftfullt socialt arbete i den ekumeniska rörelsen, läste han inte Bonhoeffer? KG är född år 1943, fem år äldre än jag. Jag läste allt och fick rapporten från Geneve-mötet liksom Bonhoeffers fångeskapsbrev när jag tog studenten (plus en del annan teologisk läsning). Då var det 1967. KG talar om "68-rörelsen" och den handlade för honom om att världen blev större. Blir det inte lite patetiskt nu när KG:s frustration släppte, där han satt på institutionen på Finngatan och arbetade med sin avhandling?

Man får klart för sig att KG var med - men inte.
Trebarnspappa och "balansgång mellan politiken och hemmalivet". Jo, men avhandlingen?
"Men trots att jag inte syntes så mycket offentligt var jag ofta med i bakgrunden."
Så kan det förstås vara - men... Vad sa Rällingen?

Konsekvensen blir det rapporten beskriver.
KG säger det själv. "I dag är det väldigt få inom Svenska kyrkan som inte ser kyrkan som politisk." Den besvärjelsen får sina konsekvenser, precis som rapporten beskriver. Svenska kyrkan uppträder som ideologiproducent. Som alltid! Ibland i nationens intresse, andra gånger i statens och nu som ideologisk statsapparat. Det är Althusser jag citerar och det har jag gjort ofta.

Det var tydligen i Singapore i början av 1970-talet som KG kom på att kyrka-stat skulle skiljas åt. Dra mig på en träpinnevagn. "På 1990-talet upptäckte vi på biskopsmötet att många hade erfarenhet av utlandsarbete. Där hade vi mött samhällen utan statskyrkosystem. Vi hade sett fördelarna och när vi började arbeta för en separation i Sverige gick utvecklingen ganska fort."

KG är en solitär.
Han har inte förstått att skaffa sig den tillgång som andras kritiska tänkande utgör. Kyrkohistorikern i honom kunde annars påmint sig om arbetet med en annan ordning kyrka-stat som Bo Giertz och Helge Ljungberg arbetade fram. ("Nu har Bosse och jag löst problemen", ropade Helge, när han kom in på domkapitelsexpeditionen en morgon...) Han kunde funderat över kyrkomötet 1979 (nävisst nä, han var inte med...) och han kunde analyserat händelser från 1860-talet via skolreformen 1919, församlingsstyrelselagen 1930, religionsfrihetslagen 1953, skolreformerna 1958, kristendomsämnesdebatten i början av 1960-talet, och nyordningen 1962, kyrkans ansvar för folkbokföringen ,som avskaffades sommaren 1991 - allt pekade åt ett enda håll. Detta var för den som i någon mening är vänster de avgörande faktorerna. Inte att blivande biskopar befunnit sig utomlands några år. Men jag fattar.

Berättelsen befriar.
Då spelar det inte så stor roll hur det var - för detta kan konstrueras allt efter behov. Med de (R)-adikala unga prästerna i Lund var det ju så, att de bröt den hävdvunna talarordningen på prästmötet och talade först. Det var då KG:s pappa prosten av prosten Greek fick föras till Ramklints konditori och bjudas på bakelse för att så tröstas i sorgen över den inträffade skandalen! (R)-arna kunde då ställa till det.

Anar någon att det finns en friskare vänster - också i kyrkolivet? Och kanske högkyrkligare?
Dess styrka är de kritiska frågorna, dvs det grundläggande ifrågasättandet.
Just detta ifrågasättande hatar (R)-arna.

Politiskt kan ifrågasättarna hamna både här och där - men grundhållningen behåller de och debatterna tar de. De skriver inte församlingarna på näsan vad som tänkas politiskt, det blir den resandes ensak och kanske i en gemenskap med goda hedningar. De övar sin förmåga att uppfatta det som är falskhet och förställning, också i minnesbilder som utminuteras. De är radikala - främst kyrkligt, när de vill gå till roten och söka Sanningen. Det har de ägnat sig åt tillsammans med alldeles vanligt folk i församlingen. De har sett detta kyrkfolk i rörelse och ibland satt det i rörelse. Det är något annat än det politiserande som är ideologiserande och tro att detta är evangelium.

Gruppen av (R)-are lyckas inte med basarbetet, det där med församlingsbyggande roar inte så mycket som skrivbord, sammanträden, konferenser och se karriärer. De lyckas med sin oförmåga och sitt styrande av det kyrkliga skeppet efter ideologisk kompass styra rakt mot undergång. Är det månne handboksarbetets styrgrupp som spelar "Närmare Gud till dig" på akterdäck?

När Gunnar Sjöberg kommer dragande med den teologi som ligger under allt som nu kommuniceras, kommer ni att få se något storstilat. Ett storstilat ingenting, menar jag. Håll ut. Det kan bara bli intressant.