Gör oss till seende!

Det är enkelt att göra mig fascinerad, inser jag.

Jag tänker fascinerad på att Helgasjön gått upp - om än det finns is kvar i västra delen av Örfjorden, men lantegendomens kust är isfri och i de sydöstra vikarna låg i går bara en halv kabellängd med ruttnande is. Solen sken.  Riktmärket för mig är att isen går upp 1 april - men det kan bli 10 dagar senare också och ibland tidigare.

Det var läge att skaffa motorsåg när den gamla gjort sitt och Kalle hade en såg jag skulle prova, tyckte han, och betala nästa vecka om jag var nöjd. Sådant kallas tilltro. Det är fascinerande att sådan finns. Men jag som sett två gubbar dra såg sig emellan och dra timmer ur skogen med häst ("det här kan aldrig en traktor klara, i skogen måste man ha häst", sa dom, som aldrig sett ett kalhygge än mindre tänkt sig att någon skulle komma på att hugga ner en hel skog) fascineras av en motorsåg och hoppas att den inte ska göra skäl för sitt namn. "Widowmaker".

Det som mest fascinerar mig är det ideologiska seendet, dvs de som tror att de ser när de bara ser sin föreställning. Det är illusionsmakeri på hög nivå.
Det finns folk som bestämt sig och som sorterar in det de uppfattar vara tillgängliga fakta i sin föreställning - och hast Du mir gesehen - det är precis som de tänkt.

Jag behöver inte ha några synpunkter på detta. Det är inte en orimlig hållning att hålla fast vid kända fakta och kommer några nya ska de elimineras. Thomas Kuhn beskrev vetenskapens revolutionära struktur genom att beskriva detta vetenskapliga normalläge. Men så kommer en upptäckt som slår sönder det inlärda och tvinga till omorientering. Det är den revolutionära strukturen. Allt kastas över ända - och det kan hända! Fascinerande. Men det fascinerande med det ideologiska seendet är att det inte är omprövningsbart och att det därför är bortkastad möda att läsa på i böcker, t ex.

Tänk om det trots allt inte är misogyni som styr ställningstagandet om Kyrkans ämbete och tänk om det är helt andra faktorer  än ändrade relationer mellan kyrka och stat som gör att kyrkolivet i Sverige, Europa och Nordamerika hamnar i ett alltmer krisartat läge, där kyrkoledningen desperat försöker säkra kyrkosystemets relevans? Vad prövar man då? Den kyrkliga ledande klassen  prövar det som utan framgång försöktes vid förra sekelskiftet, en reduktion av tron till något mer hanterligt. Självklart misslyckas detta av ett enda skäl. Det finns folk som känner igen trollkonsterna och inte nöjes sig med ersättningen utan vill ha det äkta. "Ska de va, ska de va redit", som vi säger.

Känner de igen miljöpartiets program i det kyrkliga livet, attraheras de inte självklart. Inte om det är "det redia" de är ute efter.
Känner de inte igen den kyrka där de döpts och konfirmeras, är det också problem.
Och varför skulle de känna igen det gamla i de nya utspelen. Poängen är ju att det nya ska vara just nytt.

Vi har ett resultat och resultatet stavas P R O B L E M.
Men på strategiska platser sitter de som inte varsnar problemet.
Jag har dragit 9:e armén som exempel tidigare. Den fanns inte kvar och kunde alltså inte försvara Berlin,Timbor fast Führern trodde det. Det som fungerade i denna tillintetgjord armé var dock tvättnotorna. Det satt ett par fanjunkare och förde listor över kalsonger på väg till och från tvätt. In i det sista!

Timbro-rapporten avvisades käckt som konspiration. Och så skickades Gunnar Sjöberg fram. Har någon påpekat att han också står för det där som kallas kontextuell teologi och emanerar från professor Frostin i Lund.

Per Frostin gillade jag. Han var prästson och som en Hammar och en Lind prästvigdes han 21 eller 22 år gammal. En gång i slutet av 60-talet kom han  en söndag tillbaka till  Lund och berättade att han inte haft svarta kappan på sig när han predikat - om det var i Västra Ingelstad är troligt, för där var pappa kyrkoherde. "Alba och stola?" sa vi fäskallar, för det kunde på den tiden tänkas vara lite radikalt högkyrkligt. Så var det inte. Per hade predikat iförd kaftan men utan svart kappa. Det kallas kanske kontextuellt? Något märkvärdigt var det i alla fall. Jag berättar historien för att ange ett slags mått. Jag har aldrig övertygats av den generationen prästbarns kontextualitet. De ville så gärna, det fattar jag. Att de skulle bli präster var deras familjers heta/våta dröm. De uppfyllde förväntningar. Men vad förmådde de? Och vad såg de av tillvaron, som var något annat om den inte sågs genom prästgårdsfönster?
Jag vet att jag låter som Gustaf Wingren och i detta fall: inte mig emot. Nu hörs kanske invändningen att de blev politiskt radikala. Kanske. Som Per. Han menade att parabolantenner skulle förbjudas för folk skulle inte se på andra tv-kanaler än de vi hade, TV1 och TV2, alltså.  Så var det i DDR. Die Partei hat immer recht och på så vis slipper man mycket besvär. Medge att det hela är lite fascinerande.

Samtidigt: Det är inte enbart deras fel att de inte kunde se en mer komplicerad verklighet och alls inte deras fel att de kunde fösas upp på höga klerikala poster eller bedriva den tänkta kontextuella teologin akademabelt. Men det blir därefter. En ofolklig folklighet. Hur många av dessa prelater får med sig en motorsåg hem från järnhandeln med budskap att pröva den och komma tillbaka och betala nästa vecka om den dög?

I går hörde jag att Turkiet lyckats väl men jag förmådde egentligen inte uppfatta mer än att de förhandlat från en styrkeposition med ett svagt EU. "Vart ska detta barka vart?" som Hasse Alfredsson sjunger.  Är det inte egendomligt att tidens stora och svåra frågor inte egentligen får något utrymme.  En stackars tv-reporter ska direkt från Bryssel säga något om de förhandlingar som just avslutats och det som hörs är egentligen ett besked att förhandlingarna just avslutats.

Vad betyder det som förhandlats fram? Jag läser böcker och förstår mer, men detta som bäst ett år senare! Skulle jag inte kunna få sakinformation i tidningar, radio och tv? Jag kommer på mig själv med en grundläggande misstro. Jag skulle vilja se och inse vad som egentligen försiggår och jag tänker ofta på förkrigstiderna, somrarna 1914 och 1939, när folk verkligen inte såg.   Är detta också vår tids öde? Jag har sinne för det dramatiska - eller verklighetssinne? Jag vet inte. Det är sannerligen inte lätt att se vad som sker i det som synes ske.

Den kristna hållningen är väl en annan, en slag obändig lust att få se och förstå, se och inse. Och kanske en sund oro över vad Gud ser på denna arma jord och i denna världens rikaste svenska kyrka. Eller ska just detta inte bekymra oss, fromsinta som vi är?
Jag medger: det fromsinta blundandet fascinerar mig också.