Håll kättarbålen brinnande

Sedermera domprosten Wilhelmsson utslungade ofta satsen: "Håll kättarbålen brinnande!" Det var 60-tal, kanske begynnelsen av 70-tal. Det är en maning som kan tänkas vara städse aktuell?

Biskopen Åke Bonnier har begått sig i tidningen Dagen
http://www.dagen.se/debatt/åke-bonnier-gud-är-bortom-alla-världens-religioner-1.702238

Det ställdes krav på ingripande av Ansvarsnämnden på Facebook och annorstädes, såg jag. Då funderade jag över biskoparna. Om Åke fortfarande varit kyrkoherde, hade ingen fäst någon större vikt vid hans uttalanden. Han är nu biskop - men knappast teologiskt lärdare för det. Biskopar hinner egentligen aldrig läsa, heter det. Kunskaperna i dogmatik på teol kand-nivå sitter där de sitter. So what? Denna något dystra insikt hindrar inte vår rannsakande läsning av biskopsalstret.

1. En judisk man som levde i ett begränsat geografiskt område under en begränsad tidsperiod.
Men lite mer tänker vi väl om Sonen som är av evighet och lever nu?
Kol 1:15-20 eller Johannesprologen om man ska hitta nytestamentligt material, Joh1:1-14, en text präster kan läsa på grekiska efter mässan om det vill sig.

2. Vi tillskriver honom epitetet "den smorde" och hävdar med bestämdhet att han både undervisade om livet och relationen med Gud och medmänniskan. Han utförde också sådana handlingar som människor på den tiden  uppfattade som underverk.
Jo,  om han alls har funnits (vilket satts ifråga) har han undervisat, det kan vi med bestämdhet säga. Det kan vi säga om fler vishetslärare dåförtiden också. Hur var det med undren? Folk dåförtiden kunde uppenbarligen förstå dem som djävulskap också. Luk 11:15
Och vad då med "dåförtiden" - uppfattar vi inte nuförtiden dessa gärningar just som underverk, fast kanske inte så underliga om man fattar vem han är som verkar?

3. Vi bekänner att han stod i en sådan speciell relation med Gud att vi använder son-begreppet, det vill säga han var Guds son.
Vi och vi. Kyrkan alla tider igenom bekänner inte just det biskopen beskriver, men att Jesus är Guds Son. Född av Fadern före all tid. Och Sonen är en person i Den heliga Treenigheten. Han har ingen speciell relation med Gud. Han är Gud - och relaterar till Fadern och Anden. Här gäller det att inte slira i det teologiska finliret. Man kan börja med att stava sig igenom Nicaenum.

4. Genom enheten med Gud är han närvarande mitt ibland oss.
Verkligen? Är det inte därför att Han uppstått från de döda och därför uppfyller sitt löfte att där två eller tre samlats i hans namn, är han mittibland dem. Matt 28:16-20

5. Kyrkan har en stor och nästan omöjlig uppgift att undervisa och omvända så många som möjligt till den enda sanna läran och därmed den enda sanna gudsrelationen.
Här slirar texten. Visst är uppgiften omöjlig och därför har Kyrkan fått löftet om Anden som Hjälparen. Apg 1:8 Det är inte en lära, den enda sanna, som vi omvänds till utan till Jesus som är Kristus och till lärjungaskap. Det handlar inte om den enda sanna gudsrelationen för det är i Gud vi alla lever, rör oss och är till. Apg 17:28 Det kan inte vara osant. Men vi är kallade till ett liv i gemenskap. Det räcker bra. Resten får vi släppa. Gud vet.

6. De eviga straffen kan men måste inte nödvändigtvis innebära ett evigt lidande.
Biskopen har lovat att slå vakt om läran. Confessio Augustana, CA, XVII innebär ett fördömande av vederdöparna, som anser att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut. Avviker biskopen från den goda bekännelsen?

7. Antingen har Gud alltid varit kristen eller så har Gud konverterat under "resans gång".
Om jag riktigt hade förstått samosatenerna, gamla och nya, som vi fördömer, kanske jag kunnat definiera denna teologiska sats (CA I) - men är den inte bara i all sin enkelhet absurd? Gud visste väl före skapelsen, av evighet, vart han ville föra tillvaron? Guds förutvetande hör till Guds väsen. Konkordieformeln art XI.

8. Min övertygelse är att Gud är Gud bortom alla religioner. Gud är inte religiös men vi är det och Gud är större än alla våra samlade religioner tillsammans och samtidigt förstår vi kristna Gud som treenig.
Min övertygelse är att kristen tro är en Guds uppenbarelse och inte religion.  Joh 1:18 I övrigt blir biskopens påstående oklart. Om biskopen ställs inför frågan "Vad är det särskilda med kristendomen?" ligger i farans riktning att svaret blir många ord men rätt lite substans. Gud är inte religiös, det är sant. Gud är Gud, skapar världen och sänder sin Son. Gal 4:4 Det kallas frälsningshistoria.

9. Bibeln måste läsas i ljuset av bibelforskningen.
Skulle vi kanske vända åter till reformatorernas proklamerande att Skriften är klar och att det är vi som med grumliga ögon inte ser klart? Bibelforskning är bra, men löftet om att läsa i ljuset är ett löfte om Anden som Hjälparen. Joh 14:26 Och det finns väl i teologihistorien under 1800-talet en del exempel som visar att "bibelforskningen" såg endels och till och med hade fel?

10. Vår uppgift som kristna är att lovsjunga Jesus den smorde och följa Honom i både ord och handling och leva de bud som Jesus påminde sina lärjungar om, nämligen det dubbla kärleksbudet och det bud som han gav till dem, att älska varandra.
Kanske kan vår uppgift beskrivas så, men först och främst är tron inte uppgifter utan upptäckter av allt det goda Gud vill och gör med oss. Det blir lite knepigt med talet om uppgifter som ska utföras för kristna som inser att de misslyckas. Och då blir det viktigt att tron mindre är krav och mer gåva. Paulus uppdrag klargör. Apg 26:16-18

11. Låt oss tillsammans som kristna fördjupa Guds ord i våra liv, i kyrkans liv i öppenhet för att Gud är Gud och i ord och handling leva så att vi ger Jesus äran.
Vem fördjupar vad? Inte vi väl? Inte ens vi tillsammans? Gud fördjupar i oss för vi kan inte tro utan Den Helige Ande (Luthers förklaring till tredje artikeln i Lilla kateksen).

Ibland tror jag det är bäst om biskopar talar det fromsinta utan att sätta det på pränt. Då låter det vackert men granskas inte sakligt. När det skrivits ut, kan man se och förstå vad som hävdas.

Men vad med kättarbålen?
Med tanke på risken för gräsbrand i södra Sverige ska de inte tändas menar jag rätt bestämt.
Och som motmedel kan man läsa tre band teologi, Folke T Olofssons Credo, Artos.
Det kanske Åke Bonnier också borde göra?