Glädje trots allt - glädje i allt

Aftenposten den 23 mars bar syn för sägen.
Nyheten var att flertalet medlemmar i Den norska kyrkan inte är kristna. Det betyder på vanlig svenska att de inte definierar sig som kristna. Jag fruktade ett slag att dopet omintetgjorts. Det var inte så. Förhållandet var det vanliga,  att de flesta inte tar sitt dop till vara. Och kristen är man, när tidningsmakarna definierar, om man är frikyrklig närmast. Vi visste sedan tidigare, att detta är väckelsens onda efterbörd. Den tog kristendomen från folket och gjorde tron till något som passar i bedehusmiljøet. Så kreeras en nyhet i Norge. Också.

Uppställningen i Aftenposten kommer sig av statskyrkodebatten i Norge.
I maj månad ska Stortinget behandla lagförslaget att Den norske kirke ska bli eget rättssubjekt., dvs stat och kyrka ska åtskiljas. Därför blickar tidningen mot Sverige och intervjuar Antje Jackelén. Det blir nästan lite reklam för Frimodig kyrka, för Antje har "frimodig båret biskopkorset" i nio år. Hon beskrivs som "en akademisk tungvekter" och det meddelas att "hun er oprinnelig tysk". Hon har över 14 000 följare på twitter därtill.

Tidningen vill veta vilken politisk roll en självständig, luthersk majoritetskyrka bör ha och får svaret att "vi skal være upolitiske", men hålla fast vid en diakoni som utmanar oberoende av vilken regering som styr landet.
Jag hajade till - för i Sverige heter det väl oftast att kyrkan ska vara politisk men inte partipolitisk. Hur ska det vara egentligen? Opolitisk eller politisk?
Kyrkan har inte deltagit i några demonstrationer "men nær rasister har demonstrert har vi vist vår motstand og vår støtte for menneskeverdet ved å ringe i kirkeklokkene enkelte ganger".
Jag blev lite överraskad av begreppet "vi" i sammanhanget.
När diplomatdelegationen kom till Lund år 1968 och skull se domkyrkans medeltida ur från 1800-talet, sjöngs "We shall overcome" - men det var alls inget "vi" som sjöng utan "dom". Och några av "dom" dömdes också och betalade böterrna.
 Det gjorde inte Svenska kyrkan. Inte "vi" alltså...

Antje får en fråga om hur det faktum att hon "ble valgt til biskop i Lund samme år som smarttelefonen inntok verden" har påverkat henne, "en lærd teolog som har tenkt mye om tid?"
Antje svarar att de social medierna är viktiga för kyrkan eftersom de "gir oss nye muligheter å kommunisere med ulike mennesker. Vi når frem till folk på andre måter og vi kan gjøre oss hørt i samfunnsdebatten på en annen måte, vi kan være med å skape et ekokammer for kirken. Selv har jag likt godt å tvitre."

Ett råd har Antje att ge Den norske kirke:
"Tenk nøye over prestens rolle og oppgaver, hvem skal ansette prestene, skal det være lokalit i sognen eller på bispedømmenivå?
Det här var ett intressant råd i en fråga som Antje inte riktigt komplicerat i den svenska debatten, där den tagits upp av biskop Tyrberg (att förtiga den reservation som fanns när förslaget om lokalanställda präster lades...)

Nog ska vi vara glada över att ha en ärkebiskop som kan beskrivas inte bara som en akademisk tungviktare utan också som lärd teolog.
Men det styr över till hennes bekännelse i Dagens Nyheter om hennes familjs bruna förflutna, det hon bearbetar som skuld.

Jag tycker att Antje borde gå fri från förebråelser.
Hon är född tio år efter kriget. Men med den uppseende "Schulderkenntnis" som hon bestod DN, tyckte jag att jag borde gå fri från de konstruktioner av bloggläsandet (några dagar), där jag anklagades inte bara för att ha skrivit "en rad kvinnofientliga och nazianspelande inlägg" (en anklagelse om en rad kvinnofientliga inlägg togs aldrig upp till prövning, märkligt nog, trots att det i ytterligare en anmälan talades om att det på bloggen finns "bevis på hans motstånd och hans kränkning av kvinnliga kollegor") utan också för att jag antytt (???DS) "att man med nazistliknande metoder tillsatt en kvinnlig ärkebiskop". Det var ett rent påhitt från anmälarnas sida, som jag avvisat som osakligt och illvilligt - men det påståendet gick domkapitlet och Överklagandenämnden tydligen på.  Inte heller det jag påstods ha insinuerat, "ett samröre med Alexander (ska vara Aleksander, DS) Radler, tysk stasiagent", togs upp. Märkligt det också, väl? Merkwürdig!

Jag menar: vad skulle kunna vara mer kränkande än att påpeka ärkebiskopens bruna sammanhang,  det påpekande som hon själv, men inte jag, gjort? I mitt fall var det tyska ord som gavs konnotationer och alls inga kränkande påståenden. Dessa tyska ord med konnotationer gav en Toivo Jokkala " en väldigt dålig smak i munnen". Fysiologiskt ter sig detta också egendomligt. Eigentümlich. Nästan lika egendomligt som hans deklaration att hans svärfar var kyrklig och därför skulle tydligen Jokkala anmäla...

Jag begärde, som redogjorts för, överprövning av beslutet.
Överklagandenämnden har avgjort och slår fast att ansökan avslås. Ärkebiskopens egen redogörelse utgjorde inte "synnerliga skäl", förstår jag. Fast jag förstår nog egentligen inte.
ÖN 2016/13

Vi tar det igen:
Det jag skrev på bloggen var "klart kränkande och mycket olämpligt". Nu bör det frågas "klart kränkande av vem och mycket olämpligt för vem?", men det gör vi inte. ÖN fann (ÖN 2014/33) att jag genom mitt "agerande  har överskridit den gräns för yttandefrihet som vigningen till präst för med sig." Nu är detta trams. Det finns vid prästvigningen ingen sådan inskränkning av det som gäller för medborgare i Sverige. Enda inskränkningen är brott mot tystnadsplikten - och det har jag hittills inte anklagats för.

"Texterna har också i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha."
Hur vet man det? Efter blogginläggen har jag valts både till kyrkomöte och som ersättare i kyrkostyrelsen samt därtill till medlem av stiftsstyrelsens strukturutskott, andra förtroenden att förtiga. Kan "anseende" vara en katogori frikopplad från förtroendeuppdrag, så att också oansenliga kan få sådana uppdrag? Eller kan det vara så att begreppet "anseende" i detta fall är utomordentligt subjektivt och kyrkopolitiskt styrt?

Självfallet tar jag i någon mån, dvs den mån som kan efterfrågas, avstånd från alla antydningar om att kyrkorätt i Svenska kyrkan skulle vara kyrkopolitisk justis. Men blir jag motsagd på den punkten, ska jag överväga frågan ytterligare.

Tillbaka till texter på sociala medier, de som Antje tycker är viktiga för Svenska kyrkan.
Det är bra.
När Antje tog studenten i sitt Vaterland gällde den ordningen att politiskt olämpliga inte fick vara brevbärare, t ex. Det var en ordning som jag såg som orimlig, men i Västtyskland var den alltså rimlig, stadfäst i lag. Vi frihetliga avvisade de tyska munkorgslagarna och krav på lojaliteter. Vi slog vakt om demokratiska fri- och rättigheter.
Jag tror inte att Martin Luther togs upp som exempel. Det hade kunnat göras.

Det var med 1500-talets nya sociala medier en mediestrateg som Luther kunde få ut reformationsbudskapet och med tryckpressens hjälp kallade han renässanspåvarna både det ena och det andra. Naturligtvis försökte det kyrkliga styret tysta honom, men det tänkte jag skriva mer om framöver. Antje har rätt. Sociala medier är viktiga för Kyrkan. I alla tider. Så viktiga att de som skriver olämpligt ska ges skriftlig erinran. Och tänker man på Luther är en skriftlig erinran att komma undan rätt enkelt.

Nu ägnar vi oss åt fortsatt påskglädje.
Efter påsk kan det mesta bara bli roligt.