Luthers judehat

Jag hoppas ingen glömt vad jag skrev om Lakers. Två förlustmatcher och så är Linköping bortlurade. Nu är Lakers i semifinal mot Skellefteå. Den som trodde att min bedömning var felaktig bara för att jag lärt mig av Bagdad-Bob, får fundera.

Eskil Franck skrev att Luthers judehat inte är något att fira i Sveriges malligaste morgontidning.
http://www.dn.se/kultur-noje/luthers-judehat-inget-att-fira/
Det enkla svaret är förstås att det är inte detta som ska firas. Det är inte ens kyrkosplittringen för 500 år sedan som firas. Svenska kyrkan måste dock erkänna och hantera reformatorns råa antisemitism, menade Franck.

Eskil Franck kvalar nog in i den orwellska klassen "somliga grisar är mer jämlika än andra", för hans bestods ett svar i samma tidning under rubriken "Luthers antisemitism måste vi ständigt göra upp med".
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/luthers-antisemitism-maste-vi-standigt-gora-upp-med/

Jag funderade på hur mycket tid denna fråga ägnats i min teologiska utbildning och kom fram att just detta knappast fokuserats. Jag läste inte skriften Om judarna och deras lögner förrän jag i vart fall fyllt 50. Den kom på svenska i början på 1940-talet och gavs ut på ett nazistiskt förlag i Göteborg. I det kyrkliga tycks den inte ha varit så viktig - och i det som gäller för Svenska kyrkan var inte Luther den llt avgörande för de svenska reformatorerna, som varit i Wittenberg, drev reformationsverket utan överdrivna referenser till Dr Luther. Lutherrenässansen är ett 1800-talsfenomen. Det kan vara bra att minnas.

Jag ville emellertid minnas att detta med Luthers antisemitism är en komplicerad fråga, så jag gick till bokhyllan.  Där stod Ingemar Öbergs bok Luther och världsmissionen, Skrifter utgivna av Institutionen för systematisk teologi vid Åbo Akademi, Åbo 1991, och Öberg tar sig an frågan sid 426-556. Öberg är ute efter att klargöra vad texterna faktiskt säger, inte bara hur de uppfattas. Jag ska inte dra resonemangen. I korthet finns de också hos Tom G.A. Hardt i artikeln Luther - varken antisemit eller furstelakej. Nya Väktaren 1983 nr 5, s 70-74.

Först komplicerar Hardt frågan om vad som är anti-judiskt och vad som är antisemitism.
Luther polemiserar mot en grupp med vissa läror, inte mot en ras. Om en jude blev döpt var han i princip likvärdig med andra, menar Hardt. Och Luther hade en positiv inställning till judendomen - läs utläggningen av Magnificat, Marias lovsång, 1521. Vi ska inte umgås så ovänligt med judarna. "Vem vill bli kristen när han ser kristna umgås så okristligt med människor?" Jesus Kristus är född jude och medeltidskyrkan har behandlat judarna "som hundar och inte som människor" för att citera Luthers skrift Att Jesus Krist är född jude (1523). Luther framstår inte riktigt som antisemit eller judehatare.

1543 kom skriften Om judarna och deras lögner. Hardt påpekar att Luther delar bedömningen att fursten har ansvar för enhet i religionen i hans land. Det gäller också lutheranerna. Alla oliktänkande kan tänkas behöva ge sig iväg om fursten är av en annan religion.Tänka kan var och en göra, men det offentliga utövandet av religionen kräver anpassning. Det finns väl somliga som i det grundläggande kan känna igen hållningen. Cujus regio, eius religio. Borde Svenska kyrkan ta avstånd från den principen nu, månne?

Luther skriver också att privat får ingen göra någon illa. Det är överhetens sak att hantera denna främlingsgrupp, underställda främlingslagar i 1500-talets Tyska rike. som denna grupp är.

Luther anklagar judarna för att ockra. Det är samma kritik som han riktar mot handelshuset Fugger eller mot de påvliga nuntierna. Överheten borde köra iväg ockrarna för de är brottsliga och samhällsfarliga, menar Luther. Det är inte det antijudiska som är motivet. Motivet är en principiell uppfattning om ocker.

På samma sätt, menar Hardt, är det med Luthers kritik av judarnas pretentioner att vara herrar. Det handlar om den dåtida rabbinska teologins messiasföreställning, där en judisk Messias skulle triumfera över hedningarna och ta över den politiska makten - också i kurfurstendömet Sachsen. "För Luther låg i detta lika mycket samhällsupplösning som någonsin svärmarnas tusenårsrike i Münster" (Hardt s 73) Luthers hållning är inte speciellt antijudisk.

Jag tror det anförda räcker för att visa att frågan om Luthers antisemitism är mer komplicerad än den framställs.
Antje Jackelén skrev i Svenska Dagbladet den 24 januari: "Synderna är tunga. Luthers vedervärdiga ord om judar har bidragit till ett förödande judehat."
Stämmer verkligen detta? Det var som sagt ett nazistiskt förlag som gav ut den lilla boken i Sverige och det var under kriget. Har boken spelat någon roll i kyrkolivet? Jag undrar.

I Tyskland då?
Nazisterna kunde använda den, men det sägs att Hitler avvisade Luthers antijudiska hållning därför att den inte var antisemitisk nog. Jag vet inte och alltså får jag läsa på i Mein Kampf, kapitel 11, Folk och ras, del 1. Det är den del som Hitler skrev under fängelsevistelsen och som Hägglunds senast gav ut i Sverige år 1992 är det. Den nya tyska och noga kommenterade utgåvan har jag inte.

Hitler tar inte upp Luther. specifikt och inte hans antijudiska skrift. Däremot är det, menar Hitler, de tyska 1500-talsfurstarna fel att den tyska nationen inte slutgiltigt tog sig an den judiska frågan. (aa s 279) Det går lätt att förstå varför. Hitlers antisemitism är artskild från vad Luther skriver.

Logiken hos Adolf Hitler är svåröverträffad.
Om det finns en vänlig jude så beror det på att juden förställer sig listigt, om någon blir kristen är det också förställning och om Frankfurter Zeitung kallar Zions Vises protokoll ett falsarium så bevisar detta dokumentets äkthet. (aa s 276)
Ni förstår själva. Med en sådan logik kan vad som helst inträffa. Ett världskrig t ex. Lutherskt är det inte. Man behöver inte ha läst Mein Kampf särskilt eftersinnande för att se det.

Luther kunde inte lyfta sig själv ut ur sin samtid. Lika lite som vi. Men vi kan ta oss tillbaka till hans tid för att förstå. Metoden kallas "historisk-systematisk". Det betyder inte att vi måste gilla, men ska vi ogilla, bör vi först förstå.

Tillbaka till Eskil Franck, den före detta prästen och prästutbildaren. Hur kommer det sig att en drapa av honom får kyrkokansliet att ställa sig på tå eller böja sig ödmjukt (välj bild själva)?
För mig ter sig detta lite egendomligt.
Det finns många andra invändningar som förs fram som ingen bryr sig om att ta upp. Men denna? Francks fråga hur den lutherska traditionen i dag vill hantera Luthers tydliga råd är väl inte särskilt begåvad? Svaret i Sverige blir väl att råden hanteras som vanligt. De följs inte. De flesta hade inte ens läst dem och boken var svår att få låna på biblioteket, försedd med giftstämpel som den var.

Då tar jag inte upp frågan om Francks behandling av dissiderande studenter i den praktiska prästutbildningen, men den kanske ska kallas det Luther rekommenderar? "Sträng barmhärtighet" Eller räcker beteckningen "ideologisk kyrkokontroll"?