Den stora uppståndelsen

Vi kan använda ordet "uppståndelse" i två meningar på svenska - och saken slog mig i Palmsöndagens högmässa i Rydaholm. Matteus berättar att det blev "stor uppståndelse i hela staden" Jerusalem när Jesus red in. Och så vet vi att det drar mot Uppståndelse i påskens mening. Kristus uppstår, Livet segrar, döden dödas och allt det där.
Men visst är det kul att vi går från "stor uppståndelse" till "Uppståndelse" och lika kul att uppståndelsen fortsätter in i vår egen tid med uppståndelsen världen över och i hela universum.
Svenska språket kan visa sig vara en tillgång för att förstå evangeliet! Gud har lingvistisk humor.

På Svenska kyrkans twitterkonto presenteras denna tid så:
"Lugnet före stormen. Påskveckan kallas också för stilla veckan, som att hela skapelsen håller andan."
Min gamle adjunkt i svenska hade haft synpunkter, men det hade lektorn i kristendomskunskap också haft.
Påskveckan är veckan efter påsk medan veckan före heter Stilla veckan.
Skapelsen håller nog inte andan en hel vecka, i vart fall inte som vi vet och en veckas syrebrist skulle menligt påverka mycket i skapelsen. Älgarna, t ex.
Och lugn - i gudstjänsterna brukar präster göra en poäng av att stilla veckan alls inte är stilla.
Låt nu inte denna insikt om bristande kvalitetskontroll av kunskapsförmedling från nationell nivå påverka humöret, bortsett från att det ska vara lite dämpat den här veckan. Förtvivlan däremot är en synd. Men varför blir det inte rätt? Det handlar dock om människor som utför ett hyfsat betalt lönearbete!

Den preliminära medlemsstatistiken kom också.
Ett minus på 67 173.
48 671 utträdda. Men det är fler som tar fegvägen ur Svenska kyrkan än de som aktivt utträder.
De passiva utträdarna var 74 016, vilket betyder att det var så många som dog.
Inträdena (12 år och äldre) var 8 745. Jag antar att det mest var ungdomar som skulle konfirmeras.

1.1% minus, sägs det. Det blir nog ingen stor uppståndelse över den siffran. Vi tänker ju ett tapp på 1% årligen och lite högre ett kyrkovalsår. Jag fattar inte matematik, men om man tänker sig 1% och det blir 1.1% - hur många procentenheter mer är då det? Någon som vet?

Fast borde det vara så självklart att vi vänjer oss, som om vi bevittnar något ödesbestämt? Borde inte stor uppståndelse vara den normala reaktionen? Borde inte kyrkoherdar ringa till biskopen och gråtande/hulkande beskriva sin oro? Skulle då biskoparna säga till de nedbrutna kyrkoherdarna "Var inte ledsna!" eller fundera över hur de mekanismer ser ut som kristnar landet och folket och lova att något ska göras redan detta år?

Jag talar inte om den evangelisation som noga besedd är moralisk upprustning, hut och hyfs-kampanjer eller kristlighet i största allmänhet. Jag talar om Kyrkans liv, det som förmår väcka människors hänförelse därför att de fått klart för sig att Jesus är Kristus, Herren, och att han bokstavligt talat är livsviktig och kommer till sockenkyrkan för att möta oss på söndag. Jag skulle kunna kalla detta program för "kyrklig förnyelse" för det är precis detta det handlar om, en förnyelse som kommer ur Svenska kyrkans andliga liv. Och det är, märkligt nog, ett andligt liv som de kyrkopolitiska aktiviteterna inte behöver vara kopplade till! Men det ÄR. Här och där.
Det var riktigt roligt formulerat. Nästan opassande roligt den onsdag vi minns förräderiet.

I maj kommer gudstjänststatistiken.
Hur mycket ner har det gått?
1990 var det totala antalet gudstjänstbesök 24 220 159.
Det sjönk med 2 747 362 till och med 1999, då 21 472 797 gudstjänstbesök noterades. I snitt 274 000 tapp per år. Så blev det nya relationer till staten, som betyder att riksdagen nu röstar om församlingstillhörighet, dvs ett typiskt statskyrkoförhållande år 2016.
Strunt i det!
År 2000, "skilsmässoåret", var det 21 411 494 gudstjänstbesök, ett minus från föregående år på 61 303. Det jävar något talet om att relationsförändringen skulle påverkat. Faktorerna är andra och betydligt mer komplicerade.

Nå, 2014 var gudstjänstbesöken 15 431 261.
När det handlar om högmässan kan talen redovisas vid tre tillfällen för att ge en översiktsbild:
1990 var det 9 014 636 besök
1999 var siffran 6 818 222
och så
2014 då 4 278 947 besök redovisades.
Mer än en halvering!
Inte är det konstigt om biskopen får telefon i den tidiga morgonen och hör en kyrkoherdes hulkanden och snyftningar.
Det märkliga är om det går en enda morgon utan ett sådant telefonsamtal.

Som vanligt i det kyrkliga livet är problemet bristen på stor uppståndelse.

Nu bli det bloggfasta i väntan. En väntan mellan stor uppståndelse i stan och Uppståndelse.
Jag var med förra året. Jag vet hur det går. Men det är så bra att jag gärna är med om det (minst) en gång till.