Kyrkostyrandets vedermöda

Det var sammanträde med Kyrkostyrelsen i går och därtill besök av Lutherska Världsförbundets  (LVF) generalsekreterare Martin Junge. Ibland ligger mystiken tät över sådana sammanträden, måste jag medge. Detta är ingen anklagelse, för saken kan förklaras med att jag inte fattar.

Som när det gäller kyrkohandboken.
Kyrkostyrelsen beslöt att den s k slutförslagsgruppen slutat sitt uppdrag i december och den s k referensgruppen slutade sitt den 29 februari. Tacksamhet noterades. Styrgruppen fullföljer arbetet, det är arbetsutskottet med förstärkning: läs Per Eckerdal.

Nu kommer poängen:
Styrgruppen ska utse en ny grupp, Revisionsgruppen. En ordförande och sex ledamöter.
Denna grupp består till hälften av folk från slutsförslagsgruppen och till hälften av "sådana personer med sådan kompetens som inte i betydande omfattning deltagit i arbetet". Det är av "väsentlig betydelse att pastoral erfarenhet, liksom språklig, musikalisk och teologisk kompetens blir tydligt representerad i gruppen".  Ordföranden bör ha "egen pastoral erfarenhet" och gärna särskild kompetens inom något av de angivna områdena.
Kravspecifikationen tyder på att det finns personer som tänkts för sysslan.
Men styrelsen skulle inte besluta om den grupp som tar fram ett förslag till kyrkohandbok, som ska överlämnas direkt till styrelsen via arbetsutskottet.

Jag är nog inte lätt korkad som inte förstår varför styrelsen då inte beslutar om Revisionsgruppens sammansättning. Styrelsen styr inte. Det gör Styrgruppen. Jag förstår. Eller inte.

Jag förklarade att jag avser inkomma med en s k särskild mening om detta. Principiellt måste det vara fel att styrelsen inte styr och i praktiken olämpligt eftersom kritiken gällt att kyrkohandboksarbetet bedrivits i små slutna enklaver. Någon rimlig förklaring till att denna ordning skulle följas, uppfattade jag inte att jag fick. Kan förklaringen vara den att styrelsen inte är att lita på och att arbetsutskottet/styrgruppen vet detta?
Mystiken ligger tät.

Nu kan det självfallet också vara så att jag inte fattar.
Ärkebiskopen "ifrågasätter starkt" mina slutsatser om en kyrka i kris, sa hon kl 11.20. Hon gav inga exempel på hur fel jag har och gled elegant förbi det faktum att det var Marie Rosenius jag anfört, eftersom jag i måndags läste hennes avhandling Svenska kyrkan samma kyrka (Artos) och pekade på att det tycktes som om församlingarna lokalt gör som de tycker är bäst utan att domkapitlet har en aning om saken.
Nu kan ni alltså vara lugna. Svenska kyrkan är inte en kyrka i kris. Besked har lämnats från näst högsta håll. Det är bara för mig som mystiken ligger tät. Det får vi leva med. Jag fattar att jag gjorde fel som läste Rosenius. Fy på mig! Min tro är nog för svag. Jag uppfattade nämligen meningen att "Svenska kyrkan kan möta förändringar med tillförsikt" och "kan vila i förtröstan på Guds ledning när vi söker delvis nya sätt att utföra uppdraget" som en besvärjelse och sa det. Detta var egentligen uttryck för autentisk tro.

Mystiken kan lätta också.
Då blir jag gladare.
Bara hälften av församlingarna hade svarat på remissen om fastigheter och utjämning, en för framtiden (och inte bara för den!) viktig prosaisk fråga. Vad ska vi göra med alla kvadratmetrar, som kanske inte behövs, vad med kyrkor som sällan eller aldrig används och vad med ett system för att utjämna ekonomiska skillnader? Man kunde tänka - och "man" är i sammanhanget i vart fall jag - att detta skulle vara kyrkopolitiskt intressanta frågor. Men hälften svarade inte. Detta bekymrade arbetsutskottet och det bekymrade arbetsutskottet beslöt att en enkät skulle sändas ut med frågan varför församlingarna inte svarat. Resultatet blev "nöjsam läsning", som doktor Bergman skulle sagt.

I den demokratiska strukturen har 25% av de som inte svarat inte känt till remissen och 25% att de inte haft tid att besvara den. 18% tyckte att utredningen gjort ett bra arbete och avstod för den sakens skull och 15% fann utredningen för svår.

Det var fritextkommentarer också.
Utredningen har i några fall hamnat mellan stolarna, några ordföranden kände inte till remissen, i ett fall ville "personer i församlingens ledning" inte hjälpa till att få fram bakgrundsfakta, några församlingar ägnar sig åt organisationsförändringar, som tar all tid, det var extra körigt i en förssmling för kyrkan hade drabbats av fuktproblem, någon var "motståndare till den allmänna centraliseringen" och en var "bortrest utomlands". Tycker man dock, som en, att "det som kom ut, är inte rimligt" fanns det kanske skäl att skriva det?
Hälften svarade inte, men Svenska kyrkan är inte en kyrka i kris. Vi har en väl fungerande organisation och står starka. Bara så ni vet!

Martin Junge talade länge och väl. Jag tänkte på min fru, butikschefen, som möter försäljare av t ex hundmat. "Så här har hon det ofta", tänkte jag. och hörde Junge sälja in LVF. Han är en sympatisk man.
Jag sporde om problemen med Mekane Yesus-kyrkan och undrade om det var Svenska kyrkan som ställt till det för LVF och vad vi då borde göra nu.
Junge försäkrade att vi var inga "troublemakers". Vårt beslut om enkönad vigsel hade fattats efter ett noggrant teologiskt arbete och bibelstudium och om tio år är det andra frågor som ställer till det. Så tröstad kunde jag uppenbarligen förhålla mig lugn. Junge har varit församlingspräst i Chile. Han vet att inte oroa sina åhörare. Det är det som religionssociologen O'Dea kallar "den prästerliga funktionen" till skillnad från "profetfunktionen". Där profeter ställer till det med att tala sanning, stryker präster medhårs och ser till att vi mår bra. Jag skakade i tacksamhet Junges hand.

Så har ni fått en inblick i kyrkostyrandets vedermöda men också glädje.