Så vad händer nu?

När någon inte beviljas asyl ska bidragen dras in och bostaden lämnas. Folk som inte ska få vara i vårt land ska ut, det är regeringens besked. Beslutet är förankrat hos allianspartierna, hette det. Men vad händer då?

De fd asylsökandena hänvisas till att åka hem. Om de inte vill det, är de väl hänvisade till tiggeri och tjuvnadsbrott om nu inte prostitution eller droghandel ska ses som en lämplig inkomstkälla. Att församlingar och enskilda kristna efter detta kommer att utsättas för ny press, kan jag förstå. Och var finns den diakon som kör en hjälpsökande på porten? Socialtjänsten har möjlighet att dra ner och stänga. Svenska kyrkans församlingar kan man - ska man - alltid kunna nå. Där sitter en diakon. Diakonen har några men rätt små resurser att bistå med.

Kanske har församlingen en lägergård att gömma människor i. Vad ska stiftsgårdarna svara de husvilla? Finns det en möjlighet att låta någon övernatta i det vilrum som finns i församlingshemmet eller på pastorsexpeditionen?

Det blir ett elände utan gräns när de, som inte vill åka tillbaka utan väntar på bättre tider, stannar kvar. Vad bjuder då den kristna barmhärtigheten?
En konkret människa, inte en princip, kommer till diakonen eller sitter i kyrkan söndag förmiddag.

Vi kan ta den politiska frågan först.
Socialdemokraterna har en mängd ordförandeposter på alla nivåer. Ska det då fattas politiska/kyrkopolitiska beslut att de flyktingar som saknar asylskäl och ska åka hem, inte ska få någon hjälp av Svenska kyrkan? En sådan hjälpinsats skulle ju motverka regeringens beslut, det som fattats i samförstånd med en betydande del av den politiska oppositionen. SD har säkert föga emot den mer resoluta linjen. Är inte därmed den moraliska frågan besvarad och borde inte ett beslut om vilka som inte ska hjälpas formaliseras. Det skulle väl underlätta för diakonerna och kunna ses som en personalsocial insats?

Nu kanske sådana politiska beslut inte kommer att fattas.
Då står en diakon, en präst och kyrkfolket i undran. Visst kan man sticka till flyktingen en hundralapp. Kan man kanske ta av pengarna som anslagits till flyktingarbete - men sådana medel har kyrkoherden och kyrkokamrern om hand, så det kan visa sig lite svårare. De få tusenlappar diakonen har för den här typen av insatser räcker inte långt och fram emot jul kommer "vanliga" hjälpsökande?En som behöver bo någonstans en kortare tid, kan man kanske klara. Två också? Fem? Sa Ygeman att 80 000 inte kommer att beviljas asyl? Det betyder väl alla killarna från Afghanistan, t ex.

Låt oss utgå från att inte heller Svenska kyrkan klarar av att hantera människor på flykt som i laga ordning fått besked att de inte ska vara i Sverige. Det är då jag återvänder till svenskt och tyskt 1930-tal. Hans Lindbergs Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936-1941. Allmänna Förlaget, Stockholm 1973.

Det svenska sändebudet Folke Malmar i Prag beskriver situationen i Tjeckoslovakien och menar att detsamma kommer att hända i Sverige.
"Först ett välvilligt mottagande av en judisk invandring, förestavat av medlidande med de från andra stater utstötta och av stolta känslor över att kunna erbjuda en fristad, sedan en stigande känsla av otrevnad, därefter en stegring till akut olust och nu slutligen det fjärde stadiet, katastrof i form av smädelse, förföljelse t.o.m. blodsutgjutelse, de förföljdas flykt till andra länder, där man aldrig upplevat problemet eller glömt det." (aa s 164)

Malmar är klar över hurdana judarna är, ty han är antisemit. Vi kan ta avstånd från ambassadören men ersätt ordet "juden" med "flyktingen" så kanske saken blir mer melerad.
 "Juden har klart för sig att i intet land kostar det så litet att övertyga de beslutande (som i Sverige, HL): med annorstädes vanliga metoder vinner han intet, men det går med uttröttning och det går med tårar. Han vet också, att någon principiell betänklighet från de beslutandes sida aldrig kommer att anläggas i ett land, där varje ämbetsman från chefen till yngste notarien darrar vid tanken, att en invändning utsätter honom för risken att få sig påklistrad etiketten 'antisemit', varmed hos oss följer livstids vanfrejd." (aa s 165)

Det som hände i Malmars tid är det som nu besvärjs med formeln "man kunde inte veta". Men vi beklagar det som skedde och förstår inte hur det kunde ske - och tillåtas ske.
Min fråga är inte begåvad, det medger jag:
Så vad händer nu?
Eller på Frau Merkels språk: Was nun kleiner Mann?