Det ska vara snälla bloggar på söndagar, men någon måtta får det vara.
I fredags läste jag Ester Roxbergs krönika i Smålandsposten Då blir han ett barn igen. Där beskrivs inför den kronobergska offentligheten Ester Rosxbergs godhet. Hon har handlat på Triangelns köpcentrum ("Triangelen" på lokalt tungomål), har sin 4-månaders baby i vagnen och köper sig en latte. På vägen ut hejdas hon av en kvinna, som pekar på sin son, 5 år kanske, och vill ha pengar. Ester har inga pengar, hinner inte till Bankomaten för hon är sen på väg till förskolan men ger bort ett paket Mariekex, som den tiggande kvinnan "lite besviket men ändå tacksamt" tar emot. Ester skäms. Men så upptäcker hon sonens röda traktor, han som är på förskolan alltså. "Han har så många. Jag sträcker fram traktorn till pojken och hela hans ansikte förvandla. De dystra ögonen försvinner. I samma stund som hans små fingrar omfamnar den röda traktorn blir han ett barn igen. Han visar stolt upp den för sin mor som tackar mig flera gånger."
När den egna sonen 3 år gammal somnat på kvällen, smyger Ester ut ur hans rum, men känner något vasst under foten. "På golvet ligger hösläpet som tillhör den röda traktorn."
Hur kunde hon?
Det är hennes sons traktor. Med vilken rätt skänker hon bort det som är hans? Men det finns sådana kvinnor/mammor som umgås med leksaksbilar på ett rationellt sätt. Det är ju bara en leksak. Han har så många. Men så enkelt är det inte. I varje pojke - oavsett ålder - finns det en särskild relation till bilar och traktorer i leksakslådan. Vi har lekt eller leker med dem. Det är inte bara en pryttel bland många. Man umgås inte med sina bilar eller traktorer rationellt. Man umgås med dem emotionellt.
Så vad kunde hon gjort?
Hon kunde köpt en traktor med släp till pojken.
Hon kunde visat en högre grad av genusmedvetenhet och köpte en Barbie-docka till killen.
Hon hade inte tid? Tråkigt. Men det problemet löser man inte genom att ta sin sons traktor och ge bort den.
Varför blir jag så engagerad i detta?
Min moster Astrid hörde till samma rationella kategori som Ester. Hon kunde hämningslöst dra ut lådan med leksaker och skänka bort - hon var i ett annat hus än det egna och snodde saker från systersönerna, som visserligen var vuxna, men det spelar ingen som helst roll.
Det där med pojkar och leksaksbilar, leksakstraktorer och en del annat är ett väldigt känsligt kapitel. Emotionellt, alltså. Emotioner är ingen kvinnlig domän och rationalitet ingen manlig. Behovet att vara god med hjälp av andras resurser - vad är det? Det formulerar jag inte. Det är söndag och jag har, som bekant, lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar.
Ibland betyder snällheten dock att man får välja att slå vakt om snällheten genom att dra gränsen mot snällismen. Men snällismen lockar. Ni läste orden "tackar mig flera gånger".
Men vad ska Ester svara när sonen frågar efter sin traktor?
"Jag gav bort den för du har ju så många" - ?
Hur förstörs tillit egentligen?
Dagens betraktelse har i det anekdotiskt lilla bäring på kyrkans och samhällets stora.
SvaraRadera"Amoklauf der Barmherzigkeit" beskrivs det ibland som i Tyskland. Där diskuteras minst lika bekymrat som här samhällets problem med flyktingströmmarna. Även problemet med "det migrationsindustriella komplexet", som i Tyskland omsätter minst 140 miljarder € diskuteras. Profiterar gör inte minst det evangeliska Diakonia och det katolska Caritas, som är stora aktörer i branschen. I Sverige ger Bert, i Tyskland kyrkoföreträdare, flyktingmottagandet ett ansikte. Starka ekonomiska intressen backar upp människors spontana godhet.
Själve finansministern Wolfgang Schäuble kritiserar i ett bidrag i tidskriften Pastoraltheologie de evangeliska kyrkornas ledare för att ha förlorat sin andliga kärna och ägna sig åt ensidig politisering.
Godhet med andras pengar tycks vara populärt lite varstans.
AMDG
Min mamma gav en gång bort en av mina nallar. Det tog tid att förlåta.
SvaraRaderaEn lovsång till kyrkan på en söndag (då man skall vara snäll och för övrigt ej blott då)
SvaraRaderaTack Gud för Din kyrka i vårt land,
som trygg och stabil vittnar om Dig;
kyrkan som manar oss att fatta Din hand,
Guds kyrka, kyrka för alla och för mig,
Den kyrkan tronar överallt där vi finns,
dess klockklanger är också historiens musik;
Du kyrka, har funnits långt längre än vi minns,
Tack Gud, för denna kyrka på Din godhet så rik!
Ack, så underbar denna vetskap för alla är:
Guds kyrka som Sveriges kristna fundament,
den öppna, den generösa, som har alla kär,
Tack Herre för att Ditt ord genom den är känt!
BENGT OLOF DIKE
Detta att ge till fattiga / migranter sådant som andra människor har arbetat ihop till; förr sa man "att det var lätt att skära breda remmar i andras läder"; detta har blivit en folksjukdom / folkblindhet i Sverige. "Samhället" måste ställa upp för de svaga, men det får inte kosta mig själv något i form av eget engagemang, jo möjligen en pizza om året som man inbillar sig att det på sin höjd kostar.
SvaraRaderaNär skall alla dessa som vill att samhället skall ställa upp för tiggare, migranter, socialt utsatta barn och ungdomar öppna sina hem och ur egen kassa och med egen tid och engagemang göra mer än att ge bort sina barns leksaksbilar. Vilket självbedrägeri att ta för givet att det till 99 % är det s.k. samhället som skall avsvara för och stå för allt det vara det vi själva på allvar inte ids ta ansvar för, men vill få godhetspoäng för.
A Pilt.
Bland de gudstjänstfirande i församlingen här har faktiskt någon tagit hand om en syrisk, kristen familj i sitt hem. Barnen utflugna och plats, glädje och ork finns. Språkundervisning ges i egen regi. Varför vänta på SFI? Den syriska familjen följer med sin "svenska familj" till SvK:s gudstjänst. Kyrkkaffet fungerar lite som språkcafé med blandad svenska och engelska. Prognosen för just dessa migranter är troligen god.
RaderaDet finns ett och annat exempel på eget, långsiktigt engagemang.
P
Jo jag vet att det finns människor som tar Jakobs brev, 2 kap. versarna 14 - 26 på högsta allvar. Tack och lov. Det var väl därför jag skrev 99% och inte 100%. Herren välsigne Ert arbete.
RaderaA Pilt.
Undrar om det finns något analogt samband med att SvKs biskopar tar bort traditionell apologetik från sina kyrkvana medlemmar.
SvaraRaderaElisabeth,
SvaraRadera-Tar det lika lång tid att förlåta Dina orättvisa attacker mot och omdömen om Svenska kyrkan=?
BENGT OLOF DIKE
BOD,
Raderaom du verkligen - VERKLIGEN - älskade Svenska kyrkan skulle du själv som kritiker stå i främsta ledet mot den hedendom som breder ut sig inom henne. Ditt jamsande är ingen kärlek.
Det får man väl fråga den som i så fall ska förlåta. Vad har för övrigt detta med saken att göra?
Radera/Sub versus/
Om nallen skänks bort till någon som trasar sönder den, skär upp den och delar ut stoppningen till andra som inte förstår nallens betydelse, då gör det ont. Länge.
SvaraRaderaDen kyrkan behöver allt kritiseras ordentligt. Min församling har tvingats ihop med flera andra, väldigt mycket verksamhet har försvunnit - det enda som har ökat är byråkratin.
SvaraRaderaOch uppenbarligen trivs inte heller prästerna. Långtidssjukskrivningarna har ökat.
Nej, släng ut politikerna ur kyrkostyrelserna, det löser inte allt men är en god början.
Canutus Hahn
Detta var, tycker jag, ovanligt kloka tankar! För visst är det så att den respektlöshet som föräldrar kan visa mot sina barn och deras tillhörigheter är stor. Prylar är inte bara prylar. Senare kan dessutom en sak från barndomen väcka en rad av minnen som följd. Man ska vara rädd om små saker. De kan behövas när man blir gammal och demensen sätter in!
SvaraRaderaNär min moster Anita (och morbror Börje som nyss varit farbror Börje) skulle flytta till Kungsör tog flyttgubbarna av misstag med sej min leksakshink. DET tog lång tid att komma över, kan jag säga (det hjälpte inte att jag fick en ny hink, för den hade inte samma roliga mönster på utsidan). Så ett leksaksföremål kan vara viktigt, även om man väl med Karlsson på taket trots allt måste konstatera att "det är en världslig sak".
SvaraRaderaNyss hemkommen från Frimodig kyrkas i Uppsala stift årsmöte, där ordföranden Erik Johansson påminde om att vi inte ska vara "en gnällrörelse" (även om vi ryter till ibland), gläds jag åt Bengt Olof Dikes poetiska ådra och både tackar och ber med honom för vår kyrka. Medsänder som komplettering Betty Ehrenborg-Posses fina bön (från Sionstoner 1889, nu intagen i Sionstoner 2016, se för melodier m.m. http://sionstoner.blogspot.se/2016/03/valsigna-kare-herre-gud-var-kyrka.html):
1. Välsigna, käre Herre Gud, vår kyrka!
Ja, uppväck den och ge den liv och styrka!
Din lära alltid i den ren bevara,
föröka dina trogna vittnens skara.
2. Pris dig, att du ej för vår kyrkas brister
förkastat den och att den än ej mister
din omsorg, dina kallelser, din tuktan,
att än den fostrar barnen i din fruktan,
3. att du mig rum i denna kyrka givit
och att du inom den har skänkt mig livet
i helga dopet, i ditt ord, det klara,
och i din nådemåltid underbara.
4. Ja, tack att du på mig så nådigt tänkte
och denna kyrka till ett stöd mig skänkte!
Hjälp att jag henne som en moder vördar
och bär mitt ax till hennes himlaskördar.
5. O läk du hennes skador, dig förbarma!
Låt sanningen gå ut bland mänskor arma.
Uppväck till liv, förjaga säkerheten
och lär oss leva helt för evigheten!
6. Låt alltid klart mitt i vår kyrka skina
din gudom, din uppståndelse, din pina!
Omkring ditt kors, o Jesus, oss förena
och tänd i oss din kärlekslåga rena!
Tack för poesi i fast versmått (femtaktig hyperkatalektisk jambisk vers - samma som blankvers, som dock är orimmad). Jag känner mig mindre hemma med Bengt Olofs något friare versmått.
RaderaFin psalm och "läk du hennes skador" är en bön som känns särskilt aktuell. Många vackra psalmer finns inte med i den svenska psalmboken. Bland de allra finaste är nattvardspsalmen "Nu må varje dödlig tystna" och påskpsalmen "Halleluja - Ni Adams barn" i Cecilia.
Radera/Robert
@+Göran6 mars 2016 18:07
RaderaHelklassisk?! Har inte sett en sådan kommentar sedan lektor Westerlund dunkade takten i katedern.an
Hur kan någon gå igång på denna lilla berättelse. Tycker det var en härlig spontan reaktion. Nog medveten om att hon nästa dag kunde köpa 10 nya traktorer till sonens sannolikt proppfulla lekrum. Vi lever i en märklig tid, där snällhet ses som något föraktfullt. Gubbfasonernas tid? /Staffan Wadström
SvaraRaderaMen nu är det ju faktiskt så att hon är "snäll" med det som tillhör någon annan, inte henne själv.
Raderaockså i vår familj har vi haft tillfälle/möjlighet att dela med oss av barnens leksaker - men då har det varit med deras medgivande och ibland t o m på deras eget initiativ! Inte ens med de mesta syften har jag väl rätt att ge bort andras saker?! Hur skulle det uppfattas om jag börjar ge bort av min makes böcker, kläder eller annat?
RaderaJag i Halland
Elisabeth,
SvaraRaderaAck, kom någon gång till ro,
i fin försoning med vår kyrka;
Säg inte mer, att där ej finns tro;
det är ju tron som är dess styrka.
Du ständigt gnäller och kritiserar,
Svea rikes fantastiska heliga tempel;
i vanvördig ton du allt i det dissekerar,
varför är Din syn på kyrkan så simpel?
Tänk därför OM, tänk efter, tänk igen,
se vad Svenska kyrkan för oss alla är;
att den alltid i Jesu namn är vår vän,
Därför, Elisabeth, bli också Du kyrkan kär!
BENGT OLOF DIKE
Vill åter igen uppmana Bloggardag att kraftigt ransonera herr Dikes ohämmade framfart på den här sidan. Är det Sandahls blogg eller Dikes? Som det nu är ägnar vi i praktiken mer tid åt att bemöta hans kverulanterier än att diskutera de hjärtefrågor som bloggaren vill föra fram och det kan knappast vara meningen. Jag tror bloggen skulle vinna mycket på detta. Som flera här har påpekat upprepade gånger går det inte att föra någon diskussion med herr Dike eftersom han aldrig tar till sig eller reflekterar över det som skrivs. Därmed finns heller ingen anledning att han ska vara kvar här och dagligen göra det till sin egen arena. Herr Dike har säkert andra möjligheter att hitta fora att vomera sig i. /John
SvaraRaderaÄr detta en sämre kopia av Anthony?an
RaderaJag kan förstå tanken om snällism och att vara generös med andras egendom, men tycker ändå att bloggarens inlägg tillhör hans klart sämre. Barns leksaker är i likhet med t.ex. deras kläder faktiskt något föräldrarna förfogar över. Lika lite som att jag skulle blivit uprörd om krönikören givit bort barnets ena kvarglömda halsduk blir jag det över att en av barnets plasttraktorer skänktes bort. En av anledningarna till att de flesta barn idag har eget rum redan som mycket små är att de har så många leksaker. Bloggarens uppväxt på 40- och 50-talet var annorlunda. Tyvärr kan jag inte låta bli att undra om bloggarens starka reaktion också hänger ihop med hur krönikören försvarat sin pappas engagemang i HBTQ-frågor. Jag hoppas jag har fel. / Markus
SvaraRaderaMarkus: Jag ville vara fin i kanten och inte skriva det själv, att namnet Roxberg kanske får bloggaren att bli extra upprörd.
RaderaJag tycker iofs att föräldrar (inte bara mammor) kan vara okänsliga inför barns "egendom" och det här kan ha varit ett sådant fall. Men lätt att förstå hur frestande det var att ge bort något oväntat som kanske därför blev till extra stor glädje. Mamman använde troligen inte sina - på riktigt - surt förvärvade slantar till att köpa leksaker till barnet även om hon skulle vilja.
Men det var väl själva prövningen, vem som först skulle komma på det? Problemet för Markus är väl frågan vem man ska säga att dottern har försvarat. Historien är så absurd och tragisk att man (jag) faktiskt saknar ord.an
Radera"I varje pojke - oavsett ålder - finns det en särskild relation till bilar och traktorer i leksakslådan." Nej! Inte i mig.
SvaraRaderaKanske flickor också?
SvaraRaderaMina plastindianer från 1960-talets prärie i utkanten av Linköping står i sin hylla. Gud nåde den som får för sig att stjäla dessa och dela ut till oinvigda.
SvaraRaderaMen när det kom ett resande zigenarsällskap som slogs sig ner i trakten kände jag en viss glädje när ett av barnen gick omkring i min urvuxna jacka som mor skänkt när de kom och tiggde på dörren. DEN var en världslig sak. / Patrik DeMesta.
Kan Du inte belägga anklagelserna, John?
SvaraRadera-Det är djupt olustigt, kränkande och ofattbart att på denna bloggs kommenterande fält få beskyllningar av det slag, som signaturen John har satt på pränt.
Är syftet att smutskasta min person med falska antydningar om att jag utkvitterat stora belopp från mina förtroendeuppdrag i kyrkan? Tre gånger har jag bett signaturen att precisera beskyllningarna, ange vad han (eller hon) syftar på, hur stora beloppen är och från vilka instanser. Men nu tiger signaturen.
Jag ber läsarna notera att denne dock, efter min första begäran om precisering, krävde av bloggaren att jag skulle stoppas för vidare medverkan med kommentarer.
Som jag tidigare skrivit är beskyllningarna mycket allvarliga, vilket jag hoppas att andra kommentatorer också håller med om. Jag utpekas med namn medan avsändaren gömmer sig bakom en signatur. Ingen har dock hittills tagit till orda och fördömt tilltaget, vilket faktiskt är förvånande med tanke på de flestas bakgrund i kyrkliga sammanhang och som värnare av sanning och rätt. Jag hoppas att få se uttryck för rakryggade reaktioner mot nämnde signaturs handlande och därefter fega och avslöjande tystnad.
Ogrundade anklagelser och förtalsliknande beskyllningar hör varken hemma på denna blogg eller i debatter i övrigt.
Jaså, Du vågar inte krypa fram nu, John!
BENGT OLOF DIKE
Va, är förtroensevalda inom SvK arvoderade?
RaderaVilka summor pratar vi om?
BOD
SvaraRaderaNär man nu låser dina tirader mot John ser man politruken samtidigt som man undrar vad det är Du beklagar dig över.
Politruken i metoden.Det där att utnyttja alla knep och tricks och låtsas vara förfördelad. (Notera att ingen har anklagat dig för något olagligt.)
Metoden: Du begär belägg av ”John” och kallar honom för alla fula invektiv du kan hitta på. Du är fullt medveten om att det du begär är omöjligt för en privatperson.
Vad mera är skulle han på något sätt plocka fram siffrorna , agera murvel a'la BOD skulle du sannolikt utnyttja lagen för att sätta dit honom. Så spela inte förfördelad oskuld det passar inte en politruk .
För undvikande av missförstånd, -Jag är inte ”John” och vet inget om varifrån han har sina uppgifter och alls inget om vem John är. Mitt intresse grundar sig enbart på igenkännande av politrukmetoden.
Jag noterar att du spelar kränkt men över vad? Att någon ifrågasätter arvodenas storlek eller sättet att tillskansa sig dem?
Är det måske inte sant att du mottagit arvoden för dina sittplatser inom kyrkoråd och kyrkofullmäktige? Det är fullt lagligt såvitt jag förstår så varför spela upprörd där? Speciellt som du i andra sammanhang klagat på arvodenas storlek?
(Ni är ju så betydelsefulla ni förtroendevalda”).Inte är det väl av altruistiska skäl som Du beklagat dig över de snålt tilltagna arvodena?
Kanske inte så lovvärt att vara mån om att få välbetalda arvoden speciellt som jag i min bekantskapskrets har en som aldrig tagit ut ett öre i arvode. Dock vi talar ju inte om moral och etik utan konstaterar att det är fullt lagligt att försöka arvoderas mest möjligt.
Alltså har du arvoderats överhuvudtaget- ja eller nej och om ja varför då spela oskuld?
Har arvodena varit oskäliga? Ja det kan man ju alltid fråga sig. Vi som överhuvudtaget inte vill ha politiker att bestämma över Kyrkans angelägenheter har nog anledning att anse varje arvode oskäligt.
Där är det lite som i Kina där anhöriga krävs på kostnaderna i samband med arkebuseringen av sina nära och kära. (Nu handlar detför all del inte om arkebusering men viss principiell ikhet kan man ändock tala om.
Vi tvingas att betala politiker för att de skall rasera det som var SvK och omvandla det till ett Svek och sedan till…?
Ja slutet kan nog inte ens de som nu agerar ”nyttiga idioter” föreställa sig.
Allt påminner mig om en sådan där historia man älskade att dra på skolgården när man ännu var ung. Lugn , jag skall inte dra den –förmodar du kan den. Den där som slutar med dialogen:
-100:- Vad tror du jag är?
- Det har vi redan konstaterat. Nu diskuterar vi priset.
//HH
HH,
SvaraRadera-Du upplyses härmed om att saken gäller beskyllningar om att jag har suttit av ("ändalykten") kyrkliga sammanträden i syfte att plocka ut stora arvoden, samtidigt som signaturen hänvisar till "förtrolig" källa i min hemförsamling.
Antydningar i syfte att skada min person. Du tycker uppenbarligen därtill att det är i sin ordning att inte precisera - belägga - anklagelsen och försvarar densamma.
Som om den slagne har fel och den som slår gör rätt!
BENGT OLOF DIKE
Bengt Olof.
RaderaOm du här skulle redovisa dina kyrkliga arvoden så skulle jag tro dig på ditt ord.
Jag betvivlar på att jag skulle tro någon annan källa till en sådan siffra.
Jag tror att få personer skulle ha lägre arvode per skrivet eller yttrat ord i kyrkliga sammanhang.
Återigen missbrukar herr Dike forumet för sina alldeles egna vendettor. Och han gör det gravt. Herr Sandahl är sannerligen en mycket generös person. Till saken: Herr Dike är sedan flera årtionden "kyrkopolitiker" inom sv"k". För närvarande i Mörrum i Blekinge för det förment "opolitiska" POSK, ett borgerligt mischmasch. Tidigare har han varit det i Norrköping för moderaterna. Nu vill han av nån anledning inte vidgå att en "kyrkopolitiker" får arvode för att delta i möten. Vad är det som är så upprörande med det? Vari ligger anklagelsen? Det är ju tvärtom ett belagt faktum som gäller för alla de 17.000 "folkvalda" i dessa sammanhang att de har rätt till sammanträdesarvoden. Är herr Dike undantagen från det så är det upp till honom att berätta detta i stället för att i vanlig ordning irra bort sig i fradgorna. /John
SvaraRaderaJohn,
SvaraRadera-Försök nu inte komma undan personanklagelserna genom ovanstående nya angrepp!
Nu tar vi ursprungstexten en gång till:
"Herr Dike har genom åren kvitterat ut ansenliga belopp för att med ändalykten ha markerat sitt revir i olika ´kyrkoråd´och ´kyrkofullmäktige´."
Alltså påstår Du här att jag tillhört kyrkliga beslutsinstanser (som Du därtill ringaktar genom att förse dem med citationstecken) av rent ekonomiska skäl.
Vad vet Du om påstått utkvitterade "ansenliga" belopp?
Genom "ändalykten" har jag därtill "markerat revir", när det i själva verket handlar om uppdrag, som man väljs till av väljarna och förtroendeinstanser. Grovt nedsättande omdöme!
Och vidare i Din text:
"Genom detta menar han sig ha all anledning att försvara det sjunkande Titanic han säger sig ha fullo insikt i. Går det under försvinner kosingen"
Här påstår Du alltså igen att jag har och har haft uppdragen av rent pekuniära skäl.
Bevis för detta? Inget. Och här kommer Din slutmening:
"Lika (in)konsekvent som här är det på hemmaplan, enligt förtrolig källa i Mörrum"
Vilken inkonsekvens och i förhållande till vad? Och vad antyds genom hänvisningen till "förtrolig källa"?
Inget bevis, ingen precisering!
I Brottsbalkens kap 5. § 1, avseende förtalsbrott, står följande:
"Den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter".
"...är ägnad att utsätta denne för andras missaktning ..."
Läs de orden igen, John och även HH, som har ryckt ut till Ditt försvar.
Du har alltså påstått rakt ut att jag har kvitterat ut stora belopp, att jag har uppdrag för att inhösta dem och försvarar Svenska kyrkan för att behålla "kosingen".
Inte i något avseende preciseras eller styrks Dina påståenden, som riktas mot min person och min karaktär - alltså är rena och oförfalskade personangrepp. Dessa skall också sättas i samband med att Du vid den aktuella tidpunkten krävde av bloggaren att jag skulle refuseras, tas bort från kommentarsfältet. Samtidigt beskriver Du nu min begäran om bevis och preciseringar som "vendettor".
Jag påminner igen om att Du har bevisbördan, för det som jag anklagats för - bara Du!
BENGT OLOF DIKE
Nu har vi väl uppburit ersättningar för sammanträden vi suttit på. Somliga arvoden tycks väl tilltagna också om de bantats de senare åren. De har beskattats också, om någon undrar. Men det har blvit en del aldrig arvoderade sammanträden också, om det kan trösta. Bengt Olof blir uppbragt. Det kan man kanske förstå. Det som är svårare att förstå är hur de kyrkliga debatterna hamnar här. Jag har godkänt kommentarerna, fascinerad av hur debatten fortgår. Och jag har nog efterhand blivit alltmer okänslig för det där med andras missaktning. Det hör ju till det kyrkliga att utsätta sina medkristna för detta. Normaltillstånd mer än förtalsbrott, sålunda. Men ett kan jag säga: Vi ska vara snälla mot varandra. I görligaste mån i varje fall!
SvaraRaderaBloggarDag,
SvaraRadera-Jag instämmer i texten och ville bara, med tanke på aktuellt inlägg, påvisa vad BB förtäljer om vilka konsekvenserna kan bli av att utsätta något för andras missaktning.
Kyrklig och samhällsdebatt skall koncentrera sig på sak och inte person.
BENGT OLOF DIKE