Modéus II kroknar

Biskop Modéus II är en ämabel karl med fyra katter i familjen. Han såg mig nödställd. Det betydde att jag skulle ta buss från Bromma till Centralen och sedan tåg till Uppsala för att gå till Equmeniakyrkan, ty Svenska kyrkans sammandragning av stiftsstyrelserna ägde rum där. Jag fick åka med i stiftsstyrelsens beställda taxi.

Modéus II knycklade in sig på mittenplats i en liten taxi. Med tanke på att somliga förtroendevalda är välvuxna, förstår man dilemmat.
Biskopen satt som en gammalkyrklig hemmansägare strax innan högmässan (allt var högmässa på den tiden, med eller utan nattvard) med den enda lilla skillnaden att Modéus II inte hade ansiktet i hatten. utan mellan sina knän. Faran var, som han själv konstaterade, att han skulle komma ur bilen som en ostbåge. Herden offrade sig.  Det kunde vi bara uppskatta - och minnas. Genom att lägga min arm bakom honom, kunde han dock nödtorftigt upprättas. Det kanske hedrar mig eller annars är det beskrivningen av högkyrklighetens uppgift i förhållande till biskoparna? Men glöm inte att jag ser Modéus vara en omtänksam man. "Ämabel" var ordet. Jag fann där i bilens baksäte inte anledning att konfrontera honom med det faktum att om jag kommit till honom och frågat om min prästkallelse, hade han avvisat mig om jag varit s k prästkandidat - fast inte. Ja, ni förstår.

Överläggningarna gällde kapitalsituationen.
Jag såg i deltagarförteckningen att biskop Stiglund skulle komma. Det hade jag hoppats på och därför gick jag omkring med min Lakers-halsduk. Det är ett storslaget ishockeylag. Vinner storslaget och förlorar lika storslaget. 6-1 till Linköping i fredags men det var en list av Lakers för att invagga Linköping i falsk trygghet. Det var lika listigt i går kväll. Nu invaggas Linköping i trygghet och då är det kört. Jag har lärt mig att förstå världen tack vare Bagdad-Bob.

Kapitalsituationen handlar egentligen om framtiden och en del perspektiv i vårt grupparbete - jag satt med Luleå och Lunds stift - var riktigt nyttiga och tankeväckande. Svenska kyrkan har gott om pengar fortfarande och jämförelsevis och styr ut i en annan verklighet. Vad gör vi då för att undvika det svåra vi ser? Det var en bra fråga av en person med huvudet rätt påskruvat. Det var Lund men Luleå kunde också, och vi funderade över de lokala följderna av stordriften. Vad händer när förvaltningen finns långt borta, flyttad från församlingen? Och hur kan vi bedöma hållfastheten i våra församlingar. Det hade Luleå ägnat särskild uppmärksamhet.

Den här sortens sammandragningar kostar tid och pengar, men de kunde uppfattas vara riktigt meningsfulla. Grundfrågorna handlar ju om Svenska kyrkans liv på tre nivåer - församling, stift och nationell nivå. Ska man vara nöjd när jag låter så här nöjd? Nej. Men jag uppfattar att allt fler blir allt mer medvetna om problem som de vill hantera. Det är inte riktigt som förr, när kritik avfärdades som pessimism och brist på levande kristen tro.

Kanske skulle vi göra om hela vårt beslutssystem så att vi väljer direkt på lokalplan och så väljs stiftsfullmäktige indirekt och stiftsfullmäktige väljer stiftsstyrelser och dessa utgör kyrkomötet? Det skulle kanske inte bli sämre, även om jag en gång trodde att det fanns en poäng med ett kyrkomöte som inte bara är stiftsstyrelserna kongress.

Annars skulle jag vilja ha en ordning där vi talangscoutar utan kyrkopolitiska sidoblickar. Var är de människor som har talang för att fundera konstruktivt kritiskt om Svenska kyrkan och på vilket sätt kan de komma till nytta? Hur organiserar vi de kreativa rådslagen med dessa framtidstalanger, de rådslag som tar lite tid och alltså kräver utrymme? Hur undviker vi att få med dem som gärna åker på konferenser, sammanträden och möten och i stället hittar dem som vill arbeta?

När det handlade om att skicka pengar till stiften, kunde jag tänka mig att ge en rejäl summa pengar till biskoparna att fördela sinsemellan utifrån pigga idéer. Det skulle förstås bli slagsmål med kräklorna. En biskop sa att han skulle ta med sig träkräklan då.
Modéus II är mindre för slagsmål, han har väl i barndomens slagits med Modéus I. Han tänkte sig inomhusbandy med kräklor och kanske, det var oklart, att vinnarna "take it all".
Men jag skulle gärna vilja se vad som hände om biskoparna fick 50, 100 eller 200 miljoner för att bygga framtid, gemensamt besluta var pengar skulle satsas, vem som skulle få vad och vad som skulle prioriteras. Vad skulle biskoparna - tillsammans och enskilt - vilja satsa på och vilka skulle de rådgöra med? Stiftsstyrelserna - eller inte? Stiftspersonalen - eller inte? Biskopinnorna i förekommande fall eller biskopsmännen eller någon i mängden av självutnämnda consellierer? Det hela kunde bara bli intressant.

Nu blir det snart måndag i Stilla veckan. Är det ett skäl för söndagssnällhet på bloggen också på måndagen? Nja, det får bloggas till och med onsdag. Sedan blir det stilla.