Nu blir det fart på speleverket!

Ekots Bo Göran Bodin besvärar med att begära in samtliga kvitton/fakturor samt eventuella reseräkningar som härrör till samtliga utlandsresor som ledamöter i kyrkofullmäktige och kyrkoråd samt anställda gjort under perioden 1 januari 2010 till 9 februari 2016. Undantaget är resor tillsammans med konfirmander. Vad gäller om någon rest med ungdomsgrupp?
Lite pigg på representationen är han också, den gode Bodin. Han vill se vad de resande ätit och druckit. Och så hänvisar han till KO 53 kap 3-11§§. Handlingsoffentligheten är grundläggande.

Det slogs vi för, Torgny Larsson och jag inte minst. Inget smussel med handlingar.

Nu vet jag inte riktigt var Ekot frågar. I pastorat? I stift? På nationell nivå?
Det går ett rykte om en kyrkoherde som tog sina anställda till New York en vecka. Han kan få problem utifrån den maxim som gäller: "grisar ska inte ha roligt", en maxim kompletterad med insikten att "den svenska avundsjukan är en starkare drift än sexualdriften". Programmet för den resan vore intressant att få se. Eller höra. Vi talar radio.

I sak?
Kyrkan är internationell. Det är viktigt att möta medkristna i de gemenskaper som är våra, Borgågemenskapen t ex. Och så behövs det resor till Tyskland (I Luthers fotspår) och till de heliga länderna. Rom behöver vi ha sett för att förstå urkyrkan och fornkyrkan men - handen på hjärtat - det ortodoxa ligger oftast bortom synranden. Ett besök i Crestwood, NY, och St Vladimir's kanske?
Vänstiftsrelationer upprätthålls genom besök och personlig vänskap. Det är viktigt att möta andra kyrkor och se vilka villkor de arbetar under. Lite av "tillbaka till framtiden". Det kyrkosystem som nu ger goda villkor, kommer snabbt att förändras.

Till detta möte med de andra kommer mötet med oss själva. Vi kan resa bort för att komma hem, det är en gammal kristen insikt. Arbetslagen behöver ibland knådas genom gemensamma möten med något annat. Resande kan vara kvalificerad fortbildning och arbetsplatsutveckling. Och resandet håller ihop en grupp, för ingen kan gå tidigare från mötet.

Konfirmanderna hamnade utanför undersökningen.
Det är lite synd eftersom den sortens resor enkelt går att försvara. Men så enkelt skulle det alltså inte vara.

Utanför undersökningen hamnade också konferenser i Sverige. Det kittlande ligger inte där. Det ligger i utlandet! Och självfallet i detta att kyrkomedlemmar ska bli förbannade på vanligt svenskt vis.

Det gjordes resor med ungdomar i en församling för många år sedan. För många var detta den första resan utomlands. De drog ihop pengar och ledarna betalade lika mycket i avgift som deltagarna för de kom från ett område där många inte hade så stort ekonomiskt utrymme. Det är inte så längre  och jag tror det var fel principiellt sett att ledarna skulle betala privat för att göra något i tjänsten - men kan förstå att detta var möjligheten att alls ge ungdomarna nya insikter och upplevelser som räcker livet ut. Kyrkan är verkligen internationell och blott barbariet fosterländskt!

Om jag ser tillbaka på ett prästliv, det egna, är nog snarast problemet att alldeles för många inte har pejl på världskristendomen och inga personliga erfarenheter av viktiga möten. Det gör vår egen kyrkohistoria ogripbar.

Att reseprogrammet är viktigt är självklart. Vi avvisar allt som kan uppfattas som enkla nöjesresor. De som varit i väg ska komma hem trötta och inspirerade, inte utvilade och i behov av ytterligare vila. Jag tror mig kunna närmast garantera att resor för juniorer, konfirmander, kyrkliga ungdomar, vuxna, arbetslag, kontraktister, förtroendevalda och frivilligarbetare, som jag ansvarat för, har uppfyllt detta krav. Inte sällan med råge.

Modéus II reser just nu och är på vänstiftsbesök. Costa Rica. Han reser efter Ekots granskningstid så han klarar sig. I sällskap har han ett par spansktalande präster och stiftsdiakonen - om någon från den s k demokratiska linjen är med, vet jag inte. Stiftsdiakonen kan säkert komma tillbaka med tips om hur diakonalt arbete ska bedrivas i en kyrka som saknar resurser. Att den ene spansktalande prästen är idogt engagerad i miljöfrågorna, kommenteras inte längre i stiftet. Folk har skrattat färdigt över ett miljöengagemang, som återkommande bär tvärsöver jordklotet, och vi hoppas alla att allt på något egendomligt sätt kan klimatkompenseras. Men hålls vi med vänstift ska det personliga byggas upp.

Nå, Ekot får till en granskning och några lyssnare blir programenligt rasande.
De vill inte bekosta andras nöjen så de begär utträde ur Svenska kyrkan. Frågan om hur många som arbetat för att få fram underlaget och hur mycket arbetstid det tagit (kostnad, sålunda!) ställs inte. Ekot arbetar så att folk i församlingarna får göra grovarbetet. Ska påskfirandet hojtas upp så att Ekot sänder granskningsresultatet då och ställer till med uppståndelse? Några veckor senare är saken glömd, men de utträdda blir inte med på nytt för det. Och då är jag inne på något jag tänkt över ett par dagar.

OM, det är verkligen ett stort OM, det är sant att kyrkomedlemmar i Tyskland lämnar därför att kyrkorna står upp för flyktingarna, kommer samma fenomen att inträffa här. Det kan vi nog inte göra så mycket åt. Ibland måste tron och trons konsekvenser få kosta. Men en omständighet består. Kommuner, landsting och stat kan inte klara de nya åtagandena utan mer pengar. Det betyder höjda skatter. Då börjar klokt folk undersöka sina utgifter och undra vad som kan undvaras för att få råd med semesterresan eller andra ökade levnadsomkostnader. Det är då de bestämmer sig för att spara in på kyrkoavgiften. Då är det inte det kristna flyktingengagemanget som kostar utan hanteringen av flyktingvågen till Europa.

Med raskt sjunkande medlemstal i en samhällsekonomiskt utsatt situation blir det fart på speleverket igen, för då hamnar de kyrkliga finanserna i ett sådant läge att möjligheter till personalutveckling och fortbildning raskt avtar eftersom personalen måste reduceras.

Det kan komma en tid när vi bara kan sakna det som var och undra hur det blev som det blev.