Hoppelihopp

Det talas mycket om hoppet nuförtiden. Det är väl på ett sätt begripligt. Men jag undrar vad ordet egentligen står för.

Jag fick höra att "hoppet korsfästes" och så var det en lördag där hoppet  tydligen stod och vägde, men på söndagen var det hopp igen. Frågan var vad vi får hoppas på och det konstruktiva hoppet skulle odlas och så skulle vi bli människor som bärs av mod och hopp och detta är något allmänmänskligt. "Hoppet är att vara buren av mening oavsett hur det går", hette det också.

Det blev så mycket hopp att situationen blev mig besvärande.
För mycket och för lite skämmer allt. Och i det här fallet torde det vara svårt att förstå vad hoppet egentligen är. Hade det sagts att Guds Son korsfästes, lades i graven och uppstod och därmed förde fram liv och oförgänglighet fram i ljuset, hade jag fattat och förstått att något nytt redan inträffat. Här är väl ett problem. Hoppas ut i det blå, det kan man göra. Men hålla fast vid gjord erfarenhet och dra ut denna erfarenhet i evighet är ett väl så konkret uttryck för vad det kristna hoppet är. Blir det inte för andra söndagskolgossar och söndagskolflickor lite konstigt att det sällan talas om Jesus Kristus och dras konsekvenser för ett eventuellt hopp utifrån honom?

Är det Moltmanns Theologie der Hoffnung som nu kommer stort?
Biskop Nygren övertygades inte av Moltmann, inte hans fru Irmgard heller. Biskopen läste och fick tillkalla hustrun i ett försök att få mening i orden. Det gick inte. Men biskopen hade i alla fall gjort ett försök. "Jag ville ge också de små en chans", som han maliciöst uttryckte förhållandet på Miklagård i Lund. Berättelsen är sann. Jag har själv hört den av en som berättat den. Prosten Frithiof i Ljungby, nämligen. Han var där!

Lars Thunberg skulle på begäran föreläsa om Moltmanns teologi i Uppsala Missionskyrka. Runar Eldebo redigerade sedan introduktionen till Moltmanns teologi, Moltmann och hoppets tecken, Gummessons, Stockholm 1978,
Thunberg kunde till sist inte hålla sig: "Moltmanns kyrkosyn är starkt reformert".  (aa s 52) Uppståndelsen är verklig för Moltmann men inte verklig här och nu utan "bara just som tecken, som en uppenbarelseform för det kommande." (aa s 52). En annan syn på sakrament och mystik kan ge mer än Moltmanns syn, antog Lars Thunberg (aa s 52).
Kan en nyckel för att förstå talet om hopp vara just Moltmann och kan det visa sig att talet om hopp brister just därför att det sakramentala och mystiken inte spelar någon avgörande roll? Hoppet blir något i framtiden, inte närvaro nu.

Är den kritiska fråga som bör ställas inför allt tal om hoppet denna, undrar jag. "I det som sägs, vad sägs om Jesus Kristus? Inte bara om Jesus, inte bara om Kristus utan om Jesus Kristus. Om ingenting sägs, sägs också något. Pröva tanken.

Jag läser andra texter i samtiden.
Ni kan få tre meningar, hopsnickrade av en kontraktsprost. Jag anger förhållandet för att ni ska förstå att det är nivå på det hela:
"När mörkret är som mörkast återstår bara uppgivandets frihet i väntan på vändpunkten."
"Vändpunkten anas i mellanrummet genom svindlande öppenhet för att fröet kan börja gro."
"Uppståndelsetron är inte faktisk - den är levande! Tro inte på dem som försöker hävda motsatsen."

Kan det hända att man längtar efter professor Hedenius eller docenten Lidforss? Återkommande! Det är faktiskt liyte synd om dem att de är döda för detta hade de förmått uppskatta. Det är vackert men riktigt vad det betyder, kan ingen förstå. Det öppnar upp ett mellanrum för tolkningar. Dr F har försökt utröna vad det där "mellanrummet" som det blivit så populärt att tala om egentligen är.  Det var förspilld möda. Är inte mellanrummet just som mellanrum odefinierbart och därmed obegripligt. En känsla men inte en tanke? Uppståndelsetron är inte faktisk - den är levande

I går utförde jag och arvingarna /inte dansbandet!/ lite praktiskt arbete å lantegendomen med  Husqvarna 240 och Stihl röjsåg. Sågbyxorna och hörselkåpa på garanterar möjligheter till ett rikt inre liv. Bullret avskärmar. Jag gick där och tänkte på hoppet och mellanrummen och på hur något inte är faktiskt men levande och så försökte jag fatta vad det betyder att jag inte ska tro på dem som försöker hävda motsatsen, dvs att uppståndelsetron är faktisk men inte levande. Kan det vara så enkelt att vi egentligen möter en kyrklighet som vet att möta samtidens förvirrade medelklass?

Det är ju medelklassen som pressas tillbaka i kristiderna. Den måste söka en förlorad identitet, en som präglats av framgång när framgången bryts och det politiska livet blir förvirrat och skrämmande. Ebert i 1920-talets Tyskland och Löfven i 2010-talets Sverige, alltså. Det är då det talas hopp i allmänhet ,för det är ett hopp för allmänheten. Jesus blir för mycket. Hopp blir en lagom kategori. Med några alerta kommunikatörer och med inlägg på twitter kan budskapet förmedlas. Det är bara att stå på med vittnesbördet om det hopp som världen skriker efter.

Men skriker den efter det kristna hoppet - eller efter hopp?
Är skillnaden den, att det kristna hoppet gestaltas här och nu sakramentalt därför att Jesus Kristus kommer till sockenkyrkan söndag förmiddag (kyrkklockorna kallar) och finns efter sitt löfte hos oss där två eller tre församlats i hans namn men det som kallas "hoppet" till sist bara är en besvärjelse att det ska gå bra eller bli bättre framöver? Jag ska tala med min vän doktor F om saken. Han är ett sammanhang på spåren när han tolkar samtidsteologin: effekterna av Kristus-händelsen går att beskriva med positivt laddade allmänbegrepp, elastiska och öppna för tolkningar. Så är det nog

Men jag funderade mer dystert än så.
På twitter besvarades frågan "Vad gör prästen när det inte är gudstjänst?" Nu får ni hela svaret: "Fina svaret: Allt möjligt, ffa möten med människor. Vissa dagar: svarar på mail. Men allt i bön."
Det var ett fint svar, men inte sant. Det är inte lätt det där med bönen i allt som en präst sysslar med.
Har vi hamnat i en kyrklig situation där det fina har företräde framför det sanna?

Eller bottnar dysterheten inte i nåden utan helt enkelt i gårdagens möda.
Jag sjunger ogärna denna morgon "Huvud, skuldra, knä och tå" och gör rörelserna därtill...