Kättaren Luther

Den som vill ,går förstås till kyrkligdokumentation.nu för att hitta Överklagandenämndens utslag, det där jag fick besked att något beslut inte överprövas. Och den som tycker att blogginläggen är långa, kan hänvisas till Dagens Sandahl. https://twitter.com/Sandahlcitat

Själv har jag läst ut Volker Reinhardt, Luther der Ketzer. Rom und die Reformation. Verlag C.H. Beck, 2016.
Den boken ger perspektiv, när jag på Facebook ser en präst som konfirmerats och upptagits i den romersk-katolska kyrkan hälsas "välkommen hem". Det är allt ett konstigt "hem" som prästen ifråga aldrig varit hemma i, aldrig haft eukaristisk gemenskap med och så, men som likväl är ett hem. Och det är historiskt sett ett märkligt hem som inte kan ta hand om sina barn. Det är detta Reinhardts bok belyser. Jag triumferar inte över den påffuiska uschlighet som beskrivs i boken, men jag inser arkivstudiets nödvändighet och värdet av kompletterande förståelse.

Reinhardt är historiker med renässanstiden som specialitet. Han har gått till arkivmaterialet för att ta reda på hur Rom agerade när den tyska reformationsrörelsen satte igång. Det är en deprimerande och uppmuntrande läsning om hur en maktapparat utifrån stabila fördomar agerar. Då som nu, alltså. Tänk er de italienska renässansmänniskorna i mötet med de grovhuggna tyskarna så fattar ni Reinhardts poäng. Det är två kulturer som kolliderar. Reinhardt har läst nuntiernas berättelser om Tyskland och en uppsättning akter och depescher. Det är en aktningsvärd insats även om han kunnat hitta allt detta i utgivna böcker.

Vi kanske skulle starta en katolsk sympatirörelse med Luther - för visst var det egendomligt med den italienska väktarstab vars angelägenhet var att mässor skulle firas snabbt och prästen kvickt skulle bort från altaret för att bereda plats för nästa. "Passa, passa!"
Luther ogillade detta oandliga jäktande med det heliga. Och då behöver vi inte bråka om prostitutionen i Rom eller om påven Alexander VI och hans älskarinnor eller ens om nepotismen i Rom
Förmår jag rätt översätta Martin Luthers reaktion när han såg Michelangelos bilder i Sixtinska kapellet - "Pfui, Teufel" - med ett äktsvenskt "Fy Fan!" -? Till detta kommer också krav på förnyelse och idoga försök att förnya, ansatser som effektivt kan stoppas av prelater inom systemet. Välkommen hem till Rom, Martin Luther!

Fattade man inte i Rom? Några såg och förstod.  Leo X varnades år 1516  av Girolamo Aleandro, en humanist i tjänst hos kurian, för att en storm hotade i Tyskland där människor väntade på en agitator och paroller att stå upp för. Men i krislägen utan en påve med teologisk fackutbildning, en som uppträder som en renässansfurste, kan kyrkosystemet inte ta upp utmaningen från en sådan som Luther.

Teserna från 1517?
"Det är uteslutet att Leo X själv skulle ha läst teserna som professorn i Wittenberg skrivit. Sådant hade en sådan mångsysslande maktpolitiker med betydande underhåll(ning)sbehov inte tid med. Hans teologiska utbildning - han var inte prästvigd när han valdes till påve - hade knappast räckt för att han skulle fatta höjden och djupen i Luthers polemiska text." (aa s 69, jag vitsar till begreppet Unterhaltungsbedürfnissen).

Jakten på Luther börjar när han skrivit de 95 teserna. Han är medveten om vad hans fiender håller på med.
Luther vänder sig då med ett brev till Leo X och klagar över att han beskylls för att vara kättare, avfälling och förrädare. Det blev föga av detta. Vi förstår varför. Rom reagerade mot att Luher inte respekterade hierarkin och gillade knappast hans ifrågasättande stil. Luther trädde påvens ära för när. Sådant är känsligt - inte bara för påvar. Italienare är känsliga. Men för Luther var italienarnas krav på bevisad heder bara decorum, en fasad. Luther stod upp för Tysklands ära. Han stod fram som den som förde Tysklands talan i en konflikt sedan mer än ett halvt århundrade, där kurian med arrogans avvisat de tyska kraven. Det handlar inte bara om teologi när det blir konflikt.

Jag drar inte alla resonemangen.
Lösningen på konflikten blir ett krav på ett koncilium för att lösa uppkomna problem. Det vill inte Rom. Inte på villkors vis. Ett sådant koncilium, vilken form det än skulle ha, är en fara för påvedömet. Önskemålen bemöts med taktisk tystnad.

Vad drar vi för slutsats nu då?
Vi kanske ska ta upp de 95 teserna och börja samtalet om reformationsepoken där? Hade Luther så fel? Vad är maktpolitik och vad är strävan att förstå och göra Guds vilja? När läste ni teserna senast?  Fattar ni finesserna bättre än påven Leo X? Vad går att begripa av en tilltrasslad konflikt, som faktiskt på väsentliga punkter borde vara lättare att sakligt ta i när stridsdammet lagt sig? Striden om rättfärdighetsläran har vi kunnat fundera mer över genom ett par samtalsgrupper och denna grundbult i konflikten tycks rimligt hanterad nu. Vad ska det få till följd?

Vi ser präster gå till Rom. Jag gillar det inte. Det är privata lösningar på gemensamma problem och den som går lämnar andra kvar. Jag gillar det inte, men dömer inte. Många av konvertiterna håller jag av. Somliga konvertiter funderar jag över. Var det inte roligare för dem att konvertera och bli fina än att hänga med vanliga lite okunniga och fördomsfulla församlingsbor? tänker jag. Docenter kanske lever ett roligare liv än komministrar på landet? En uppsättning konvertiter har aldrig ställt de jobbiga frågor som följer när man ser Roms sätt att hantera 1500-talets konflikt - och känner igen en maktapparat och dess Formulär 1A. Jag menar att det är teologiska basfrågor vi måste tillbaka till, inte minst som jag i vittnesbörden på Facebook och Twitter ser en liturgisk praxis i påskfirandet som borde kräva en annan och djupare teologi om allt inte bara ska bli yta.

När allt kommer till allt var dock Martin Luther lärd och mer än så. Han var mer katolik än många som kommer på att de nog borde konvertera. Luther var nämligen det de vill bli. Katolik. Romersk katolsk. Så i valet mellan två katoliker, Luther och Leo X - vem väljer ni?