Sak och person

Man ska skilja mellan sak och person. Somliga av oss är duktigare på det än andra. De kristligaste är, oss emellan, oftast urusla på det och det handlar inte om begåvning utan är något viljestyrt. De vill komma åt person för att slippa sak. Så det där med sak och person är viktigt.

Vår vän infochefen Gunnar Sjöberg har lyckats såra Christer Sturmark och alla andra ogudaktiga när han skrev "sekulärt självbedrägeri". Vi, som är mer sakliga i våra bedömningar, skulle förstås kunna tänka att just så ska en präst formulera sig. Sturmark blev dock sårad, ledsen, kränkt - och Gunnar ber  på sin blogg oförbehållsamt om ursäkt. Att det inte var meningen, tycker Gunnar låter tomt. "Det var dumt, onödigt och sårande." Var det så - eller valde Christer Sturmark att tolka saken så?

I varje fall har infochefen under fyra månaders tid aldrig tidigare fått så många otrevliga mejl och telefonsamtal.
Det fick mig att fundera. Jag kom till några kallsinniga slutsatser.
1. Något annat är inte att förvänta sig för en kyrkokristen. Man får vara glad om man klarar sig undan med en behandling som den Frälsaren utsattes för.
2. Folks frustration måste ta vägen någonstans - och frustrationen i det kyrkliga är stor och verklig.
3. I den känslostyrda kulturen uppfattas intellektuell renhållning som moraliskt förkastlig. Jag har rätt till mina känslor och ingen ska komma och ta dem ifrån mig eller ens dissikera dem.
4. I den kyrkliga kulturen finns det präster som i decennier fått vänja sig vid tillmälen. För andra är det en ny erfarenhet. Välkomna i klubben.
5. Förr eller senare kommer vi till en punkt där alla kyrkokristna behandlas som kv*nn*pr*stm*st*nd*r*. Det ligger i sakens natur.
6. I brist på kv*nn*pr*stm*st*nd*r* att definiera bort, kommer den etablerade utstötningsmönstret att drabba andra.
Så ungefär.

Nu finns det också en poäng att inte skilja mellan sak och person. Det visste de ansvariga i romarriket, när de kristna i statsintressets namn avrättades. Människor av kött och blod bär idéerna, de subversiva. Det finns därtill en poäng med att försöka förstå de personliga nätverken. Det är en väldigt liten krets som kan dra i tåtarna. Väldigt liten!

Ta resandet som exempel. Allt kunde journalisterna inte fatta, eftersom deras bakgrundskunskaper var för ytliga. De kunde ha, som Anders Lundström - ska som alla inser vara Lundberg, inte lätt för mig som just läst om biskop Gösta Lundström! - visat, tagit upp Nacka som exempel. Det var ett slagkraftigt exempel på något, som skulle kunna komma att uppfattas som mygel.
https://kristenopinion.wordpress.com/2016/06/17/svenska-kyrkan-behover-fortsatt-granskning/

Om Nacka församling granskats, hade förstås insamlingsstiftelsen Guds Hus i Fisksätra också kommit i ljuset liksom Seglora och den Seglora Dispatch som kallas Dagens Seglora, men som havererat. Här levereras alls inte det som subsidierna från olika håll skulle resultera i. Detta med Dagens Seglora är ingenting annat än en praktskandal, som ingen ställs till ansvar för. Hur kommer sig det? Vågar Kyrkans Tidning inte gräva och jaga?

Grundhållningen fattar jag. Svenska kyrkan används som plattform för det egna budskapet och därtill som finansiär av det egna budskapet.
Det är i sin helhet rätt fantastiskt - men för mig enfaldige är det som ter sig allra mest fantastiskt, att saken fortgår utan kritisk genomlysning.
Styr på person, Helle t ex, och se vad ni får fram då! Eller för det för känsligt att granska en journalistkollega? Har hon kring sig och bakom sig ett alltför inflytelserikt nätverk? Inte vet jag. Men lovar man en digital motsvarighet till Kyrkans Tidning, en konkurrent, och levererar vad då, är det väl ändå uppseendeväckande när det inte blir något?
Kan vi få en ekonomisk genomlysning av det som alltmer ter sig som en bluff? Och en sakgranskning - vad är det som hänt (eller snarare: inte hänt) för det som kallas "medlemmarnas pengar"?

Jag har förstås fel, det har jag alltid, men det vore roligt att få detta mitt fel analyserat.
Jag tänker att det är rika församlingar som egentligen åstadkommer föga kyrkligt och därmed inte lockar människor, som får mycket pengar över och kan sätta sprätt på dem.
På vilket sätt har jag nu fel som tänker så?
Finns det ett förhållande mellan stora reseprojekt, rejäla kyrkoherdelöner samt andra grandiosa projekt och svag gudstjänststatistik, kan väl detta påvisas, liksom motsatsen?

Annars noterar jag att Sala ställer in sin resa. Pastoratet skulle rest till Norge för att få dela erfarenheter i Norge om terrordåd och flyktingarbete. Krishantering och flyktingarbete är annars områden där vi alltid behöver fortbildning? Nu blev de kristtrogna i Sala rädda. Det är också terrorns syfte, att skapa rädsla? Ekoturism kompletteras med Ekot-terrorism och i allt föds skräck! Och när terrorn slår till i Sala, står pastoratet, som inte vågat fortbildning, handfallet.

Vad murvlarna gör, vet jag inte. Men något är på gång.
http://journalisttips.se/2016/06/20/gastblogg-sa-granskar-du-kyrkan/

Ska jag inför sommaren påpeka att en viss moderation i kommenterandet är eftersträvansvärd liksom det kan finnas skäl att fundera över om inläggen som skrivs är kommentarer till mina uschliga bloggposter. Det är dessa som förväntas kommenteras. Och har någon skrivit tre kommentarer på ett dygn, behöver kravet att skriva ytterligare inte plåga. Njut av sommaren, vetja.