Hojtandet i tiden

Se, något nytt har hänt. Eller något gammalt? Den som uttrycker en misshaglighet stigmatiseras eller brännmärks inför offentligheten. Också den kristna hållningen blir självklart denna. Vi ska inte förknippas med syndaren. Alltså stoppas Stanley Sjöberg från att medverka på Löttorps Camping. Han har uttryckt sig dumt. Då får han stå sitt kast. Eller stå i skamvrån med dumstrut på.

Det är ett  för Köttorps Camping taktiskt val. Vi - de goda med de goda syftena - ska inte driva kontroversiella frågor som delar samhället. Så där står Stanley Sjöberg. Han får vara tacksam att han inte fick näsan i kläm när dörren slogs igen mitt framför näsan på honom.

Efter hans hatinlägg på Facebook, stängdes hans FB-sida.
Detta kunde nog Stanley Sjöberg inte förstå.

Möjligheten att många läste in något annat i hans text än vad han avsåg, bekymrade inte.
Det borde det ha gjort.
I sociala medier, läs Facebook, omnämndes Stanley följdriktigt som "SS", stämplat och klart. Men skamlöst. Nog har många mött en vänlig Stanley Sjöberg, som vid anblick inte tycks vilja någon människa något ont. Det borde, sett till hans livsgärning, kunna vara en möjlig tolkning, att Stanley ville varna för en del av inslagen i somliga Prideparader.

Han var kanske inte tydlig - men hade han kunnat? Kunde han ha skrivit: "Nu är det många muslimer i landet, så många att det finns risk för nya attentat om några allvarligt sinnade muslimer menar att synden måste utrotas.
Han kunde förstås inte skriva: "Se upp för Abraham Angermannus" - för det hade folk inte fattat men när Angermannus på sin tid bekämpade synden, la han inte fingrarna emellan.
Stanley Sjöberg kunde antyda en värderingskonflikt och mana till moderation, men detta var svårt att skriva och uppenbarligen än svårare att läsa och förstå.

Det blir lika illa som för Bruno Edgarsson, stiftsfullmäktiges ordförande. Han fick inte öppet tillstå, att han inte kunde förlika sig med Prideparader. Bort med Bruno och stäng Stanley ute. Gillar ni verkligen den hållning som nu etableras?

Skulle man inte kunna ta debatten?
Kanske inte enkelt. HBTQ kan vara väldigt mycket också om man bortser från uppställningen i paraderandet där ridklubar och hundklubbar vandrar med och barn rekryteras till de stärkande promenaderna. HBTQ är en sub-kultur, en uppsättning identiteter och förhållningssätt. Här finns en egen men skiftande identitet, människor som markerar att de inte är som andra. "Ni som inte själva är bögar, kan inte förstå oss."
Å andra sidan finns motsatsen: "Gay people are just people, get over it"-hållningen.

Det borde inte behöva vara särskilt svårt att fatta, att debatten i denna något förvirrade situation kräver preciseringar.
När slagordet lyder "All kärlek är bra kärlek" kanske det också är ett ställningstagande som vid eftertanke kan te sig problematiskt - eftersom all kärlek inte är bra kärlek och om endast äkta kärlek avses, är satsen en truism, och sådana ska undvikas.

Kan en kristen möta och bemöta heterosexuella och homosexuella på samma sätt och likväl tycka att det är löjligt när en karl springer runt på stan i parad med strutsfjädrar i rumpan och kräver vår respekt? Måste man gilla det där med strutsfjädrar för att få vara stiftsfullmäktiges ordförande? - det kunde vara en fråga att ställa. Och finns det inte några i det som kallas HBTQ-folket som finner det lite bekymmersamt när hojtande ersätter komplicerande samtal?

Vår tid kan uppfattas vara hjärtlös, men det har alla tider visat sig vara. Människor har inte som vana att möta varandra med kärlek. Vi finns till därför att det i vårt släktträd finns de som dödat, stulit och våldtagit. Det är ett trist faktum. Också så blir vi som vi blir.
Är vår tid dessutom hjärnlös? Har vi distanserat oss så från det som kunde kallas "vishet" att vi blir helt vilsna, utlämnade åt den enkla slagordsförståelsen och därmed brister i förståelse?
Äldre herrar ska tänka så, det hör ålder till, men kan de likväl ha en poäng?

Nu funderar jag på att bilda en organisation som kunde heta "STOLTA sura gubbar",  gå i parad samt bära ett klubbmärke, jag är ju ändå livslång medlem i Fantomen-klubben och vet vad det betyder för självkänslan och stoltheten. Inga strutsfjädrar, dock! Vi kanske ska börja enkelt, så att alla sura gubbar kommer ut ur garderoben och öppet tillstår: "Jag är en STOLT sur gubbe." Av detta blir inte en folkrörelse, men rörelse i folket och kanske inte heller en särskilt liten och betydelselös minoritet? Världen är full av den sortens gubbar, hävdade min yngsta dotter "och jag har träffat minst hälften av dem".

Det hjärnlösa drabbade mig när jag skulle be bönen från Kyrkornas Världsråd för alla som drabbats av tragedin i Orlando.
Jag kom av mig, fast det började bra med " Allsmäktige Gud, skydda oss från det onda" och så vidare.
Men här blev det komplicerat.

"Var med oss och hjälp oss stå emot när ditt namn hädas och används som motiv för mord, och världens religioner missbrukas som källor till hat."
Detta är inte en bön jag vill besvära Den Heliga Treenigheten med.
Var det Guds namn som hädades i Orlando eller var det något annat?
Om en muslim tar Koranen på allvar och går ut för att bekämpa synden - är är det då för en kristen Guds namn som hädas just då? Och är det missbruk av t ex islam att avrätta syndare? Tyckte Muhammed det? Eller Angermannus? Var problemet att de hatade - eller att de var kallt logiska?
Nu ser vi vad böneformuleringen från Kyrkornas Världsråd ställde till med!

Bönens teologi är något som borde angå oss alla. Det vi får ur oss måste vara vettigt, logiskt, stringent - annars kan det räcka med att vi snyftar i Guds famn. Det är i så fall bättre än pretentiösa böner, som knappast tål en innehållslig analys. För bön är något mer än hojtande i tiden.